Borde vi få barnet att leka mer med andra?
Femåringen på frågeställarens förskola tycker om att leka själv. Foto: Getty images
Dilemmat Förskolans experter svarar på frågor från läsare. Denna gång om hur förskolan ska hantera situationen med ett barn som tycker om att leka ensamt.
FRÅGA: I min barngrupp finns en femåring som gärna leker för sig själv. Hen drar sig tillbaka och leker fantasilekar, ritar eller bygger lego ensam. Fullt nöjd och gärna småsjungande!
Barnet leker tidvis gärna med andra, är med på gruppaktiviteter, har kompisar och är omtyckt. Vi har under åren pratat med barnet, vårdnadshavarna och varandra om detta för att säkerställa att det inte finns något problem här. Men barnet trivs! Nu har vårdnadshavarna plötsligt börjat oroa sig för det här med tanke på kommande flytt till förskoleklass och skolan. För mig känns det främmande att försöka tvinga barnet att leka mer med andra för att vårdnadshavarna vill se det. Varför ser man det som en avvikelse att ett barn gillar att leka själv? Kan inte det vara en styrka? Eller borde vi försöka få barnet att delta i fler lekar? Hur gör vi bäst för barnet egentligen? /”Sippan”
SVAR: Tack för en fin beskrivning av ert dilemma!
Min uppfattning är att barnet hos er har fått utvecklas till en egen individ och ni har varit lyhörda för hens behov att ibland få möjlighet att leka för sig själv. Ett sunt och kreativt barn som har förmåga att leka med andra och hen är även nöjd med att leka själv, vilket inte alla barn kan. Egen tid är viktigt och en brist för många barn. Det är också ett sätt att återhämta sig och få ny energi in i gruppen.
Föräldrarna oroar sig nu över att deras barn inte tillräckligt ofta föredrar att leka tillsammans med andra. Det kan bli ett bekymmer för barnet att föräldrarna som hittills varit nöjda nu önskar en förändring som barnet uppenbart inte har behov av. Barn känner av föräldrars oro och förväntningar. Ni kan föra barnets talan genom att diskutera ”Barnets bästa” som det förs fram i barnkonventionen, att barnet har rätt att bli sett som en egen individ med egna behov och rättigheter. Betona att barn är olika och har rätt till det utan att betraktas som avvikande. Fortsätt arbeta med barnet som hittills, samtidigt som ni försöker få med föräldrarna.
Bjud in till ett möte med föräldrarna och mottagande förskollärare och beskriv hur barnet fungerar hos er, att ni uppfattar hen som nöjd och aktiv med sina kamrater och att hen ibland behöver få leka själv. Föräldrarna berättar sin syn på barnet och vad de oroar sig över. Det ger möjligheter till en god övergång från förskolan till förskoleklass.
Lycka till!
/Gunilla Niss, förskolepsykolog och författare
