Eva Lindström: Lera viktigare än lärplattor i förskolan

Jag lever i ett så kallat ”hallelujah moment”! Vad jag är så lycklig över? Att de yngsta barnens skärmtid äntligen lyfts upp till seriös debatt igen.

Varför ska barn titta på surfplattor på förskolan? Nu skriver jag surfplattor, för det är så otroligt provocerande att förskolor envisas med att kalla surfplattor för ”lärplattor”, som om det skulle göra dem till ett legitimt läromedel, något vi bara måste erbjuda barnen i förskolan.

Jag förundras och förfasas när jag ser förskolor skapa små hörnor för skärmarna där barnen kan sitta och spela spel eller titta på film. Eller sätter på en sago-app i stället för att läsa en saga, eller byter ut fysiska mot digitala böcker.

Jag tänker att, nej, barn har inte behov av att titta på ”lärplattor” på förskolan. Det liksom börjar bubbla inom mig när jag hör talas om, eller än värre, ser barn som sitter med skärmar på förskolor. Jag blir arg. Jag skäms. Jag skäms över att barn och föräldrar tror att det är så det ska vara, att jag som förskollärare står bakom det. För det gör jag inte.

Ända sedan de började dyka upp i förskolan har jag funderat över om det verkligen är rätt plats för ”lärplattorna” att vara på. Jag minns när min arbetsgivare bestämde att alla som arbetade på förskolan skulle ha en egen Ipad, och när man sedan köpte in några till för att barnen skulle ha – när jag sedan ville köpa in lera så fanns det inga pengar? Jag kunde inte få ihop det. Vad är viktigast på förskolan, lera eller lärplattor?

Jag förundras och förfasas när jag ser förskolor skapa små hörnor och platser för skärmarna där barnen kan sitta och spela spel eller titta på film. Eller sätter på en sago-app i stället för att läsa en saga, eller byter ut fysiska mot digitala böcker.

På mitt eget barns förskola tittade man på film efter lunch, varje dag, så att personalen kunde ta rast. Vad är det för ett påhitt? Ursäkta mig, men hur lat får man vara. På en annan förskola fick de barn på yngrebarnsavdelningen som inte skulle sova sitta och och glo på en ”lärplatta”, ensamma i en soffa. Ursäkta mig, men jag skulle bli vansinnig om det var mitt barn.

Barn på förskolan behöver varandra och vuxna, de behöver inte digitala barnvakter. Jag menar, om nu skärmar är så bra, varför ska en arbetsgivare anställa lärare? Det är långt billigare att köpa lite ”lärplattor” som i princip vem som helst kan sätta av och på.

Nej, förskolan borde i stället ta upp kampen mot dessa skärmar. Inte för att det är helt enkelt, men att arbeta i förskolan är inte och har aldrig varit enkelt.

På vår förskola uppmärksammade vi hur flera av barnen började längta hem på eftermiddagarna, frågorna kom … ”när ska jag gå hem?”. ”Vad ska ni göra när ni kommer hem?” undrade vi. Gissa vad de svarade? Att de fick titta på sina skärmar när de kom hem. Det var det som lockade.

Vi insåg att vi behövde rycka upp oss och göra oss mer intressanta än skärmarna. För det är ju det som är grejen. Barnen har inget behov av skärmar, det är vi som har skapar behovet genom att göra dem tillgängliga. Barn har behov av varandra, av vuxna, av närhet och trygghet.

Jag menar inte att lärplattor ska bort från förskolan, det är fantastiskt att kunna dokumentera, söka information och utforska med hjälp av en ”lärplatta” – tillsammans. Alltid tillsammans. Låt föräldrarna styra över skärmtid och speltid, det hör inte hemma i förskolan. Vi är bättre än så. Stå upp för vår profession och vårt syfte. Ropen skalla, skärmfri förskola åt alla!

LÄS ÄVEN

Förskolläraren som gör fysisk aktivitet jämställd

Stenkula: ”Tänk på jobbiga föräldrar som trotsiga treåringar”

Ingen tid till planering? Ta stöd i nya avtalet!

Lyssna på Förskolan här!