Bo Sundblad: ”Anknyting är ett slags tyst yrkeskompetens”

Anknytning är ett slags tyst yrkes­kompetens som är så självklar att vi knappt ser den.
Foto: Stefan Tell

Du anser att man behöver prata mer om vad anknytning innebär i förskolan, varför?

– Att få en ettåring att känna sig bekräftad och sedd i den allra första kontakten med förskolan är absolut nödvändigt för att hen inte ska börja dra sig undan och misstrivas. Anknytning är ett slags tyst yrkeskompetens som är så självklar att vi knappt ser den, och samtidigt något som förskollärare och barnskötare ofta är väldigt bra på. Men genom att diskutera oss fram till en gemensam tolkning av anknytning – för att kunna observera varje barn på ett systematiskt sätt – kan vi höja professionaliteten ytterligare i förskolan.

Att identifiera skillnaden mellan trygghet och anknytning är centralt för att kunna precisera vad anknytning är, tycker du. Berätta!

– Det är först när det har uppstått en anknytning till den som har huvudansvar för barnet som barnet kan känna sig tryggt, för att därefter känna sig tryggt med övrig personal. Anknytning är alltså steg ett, trygghet är steg två. I förskolan finns det dessutom många tolkningar av vad som menas med ”specialpedagogik”, vilket gör det extra viktigt att reda ut vad anknytning är, annars blir det svårt att sätta in rätt insatser.

Du brukar betona att trygghet och lärande förutsätter varandra, är inte det självklart?

– Nej, det finns de som tycker att lärande och trygghet står i konflikt med varandra och det bekymrar mig. Om man separerar trygghet från lärande ökar risken för inlärningssvårigheter. Man brukar ju prata om oavslutat lärande; att om vi har lärt oss något litegrann så blir vi motiverade att lära oss mer. Men det kräver trygghet, annars vågar vi inte testa och försöka i rädsla för att göra fel.

Vad händer om det inte uppstår någon anknytning?

– Det kan leda till svårigheter att inleda djupare relationer, kanske i synnerhet för barn som är i behov av särskilt stöd.