Så kom hon tillbaka från utmattningen
Arbetsmiljö Vägen tillbaka efter en utmattning kan vara lång och snårig. Trots bra stöd och en stark vilja tog det över tre år för Kristin Törnqvist från Örebro att komma tillbaka till förskolan på heltid.
Efter år av återhämtning från sin utmattning är förskolläraren Kristin Törnqvist nu tillbaka på heltid igen.
Foto: Ulla-Carin Ekblom
Trots att väggen var precis framför Kristin Törnqvist kunde hon inte se den. Under en kurs för nya skyddsombud fick hon ett papper med olika stressymptom att vara uppmärksam på. Pappret skulle hon som ombud kunna använda för att hålla koll på hur kollegorna mådde.
– Jag ögnade igenom det, skrattade och sa till hon som satt bredvid mig att ”gud, jag är ju så långt ifrån utbränd man kan komma”.
Dagen därpå kraschade hon totalt. Kristin var hemma med sjukt barn när hon drabbades av hjärtklappning och fick svårt att andas. Först förstod hon inte alls vad det handlade om. Kunde det vara influensan? Hon blev först sjukskriven en vecka, men så fort hon var tillbaka på jobbet rusade hjärtat i väg och luften gick ur henne.
I huvudet kunde jag tänka att jag skulle ta en promenad eller äta lunch, men jag kom liksom ingenstans.
Läkarna på vårdcentralen tog prover och frågade tidigt om hon inte trodde att det kunde bero på stress. Kristin var först helt främmande inför tanken, men blev sjukskriven på 50 procent för att se om det skulle bli bättre.
Jobbet fungerade inte alls och när Kristin väl kom till insikt om att det nog ändå var utmattning hon drabbats av blev det en kamp för att bli sjukskriven på heltid. Den nya läkaren på vårdcentralen ville inte tro henne och tyckte inte att något verkade fel. Till slut, efter att både hennes rektor och hennes mamma ringt och klagat hos företagshälsovården och på vårdcentralen, blev hon sjukskriven i tre månader över sommaren. Det var 2015.
– Rektorn sa direkt till mig att ”Kristin, jag tror att det här kan bli långvarigt, jag tror inte att du kommer att kunna börja jobba direkt i höst, så var beredd på det”. Hon ville inte att jag skulle känna någon press att komma tillbaka så snabbt som möjligt. Men jag trodde inte henne då, det var ju inget större fel på mig.
Så här fyra år senare ser Kristin annorlunda på hela situationen. Hon förstår också varför hon hamnade där hon gjorde. Behövdes det arbetsplaner på jobbet kunde Kristin hjälpa till med det. Skulle något styras upp i tjejgänget på fritiden var det också nästan alltid hon som tog initiativet. Hon engagerade sig i allt som gick, både på jobbet och privat. Även om hon inte upplevde det som stress gick hjärnan konstant på högvarv.
– Om jag satt hemma framför tv:n var hjärnan alltid på gång, ”jag kanske kan gå och fixa det där i pausen” eller ”jag borde göra det där i stället”. Jag har verkligen bränt ut mig bokstavligen, jag lät aldrig hjärnan vila utan körde bara på.
Precis som rektorn förutspådde blev vägen tillbaka lång. Under den första sommaren då hon var sjukskriven kändes allt rätt okej, men i augusti blev det värre.
– När barnen började skolan var det som att någon slog undan benen på mig. Jag hamnade i soffan och blev liggande där i tre månader. I huvudet kunde jag tänka att jag skulle ta en promenad eller äta lunch, men jag kom liksom ingenstans. Inte förrän barnen kom hem efter skolan insåg jag att det kanske vore bra att gå och kissa i alla fall.
Till slut fick hon nog och bestämde sig för att hon behövde göra något. Tillsammans med företagshälsovården kom hon fram till att det skulle vara en bra start att försöka komma ut en liten stund varje förmiddag.
– Jag ville helst börja träna då, men företagshälsovården sa stopp. Min hjärna hade redan stressat alldeles för mycket. I stället skulle jag ta lugna promenader utan något annat mål än att ta det lugnt. Det var nog lika bra för första gången kom jag bara till grannens brevlåda. Hela kroppen kändes som betong och benen ville inte bära mig. Men jag är ju envis och gav mig ut dagen därpå igen och i långsam takt kunde jag utöka de lugna promenaderna.
Under hela sjukskrivningen höll Kristin humöret uppe. Hon var hela tiden positiv och inställd på att snart komma tillbaka och börja jobba igen. Med jämna mellanrum, när hon kände sig bättre, besökte hon förskolan. Men varje besök tömde henne helt på kraft. Ett par timmar på jobbet kunde göra henne sängliggande i flera veckor.
Det tog två år innan hon kunde börja jobba regelbundet igen. Men då bara en timme i veckan, något hon kom överens om tillsammans med rektor och läkare.
– Egentligen ska man ju börja arbetsträna på 25 procent. Men vi trodde väl alla att det skulle bli ett bakslag om jag gick ut så hårt. I stället skapade jag en egen arbetsträning som började med en timme i veckan, och sedan blev två och tre.
Först när hon kommit upp i åtta timmar i veckan hoppade Kristin på Försäkringskassans arbetsträning. Därefter tog det lite över ett år att komma upp till hundra procent igen. Sedan augusti 2018 är hon tillbaka i förskolan på heltid. Stödet från alla runt omkring och att hon gavs gott om tid till återhämtning tror Kristin själv var det viktigaste för hennes tillfrisknande.
För att klara av att jobba heltid igen har hon behövt förändra mycket. Trots att hon är en social person håller sig numera nästan alltid för sig själv på rasterna. Varje dag avsätter hon ungefär en timme för att vila och träna mindfulness. Hon är också noga med att inte boka upp sig på för mycket på fritiden.
– Direkt när jag märker att det blir för mycket, att jag sover dåligt, blir spänd eller börjar gnissla tänder, skalar jag bort det som går.
Men vardagen i förskolan är stressig och det är tråkigt att hela tiden tumma på privatlivet. Blir inte förutsättningarna bättre är Kristin inte säker på att hon är kvar i yrket om några år.
– Jag älskar jobbet när det funkar, men i längden är situationen ohållbar så som den ser ut i dag. Det är för tufft, helt enkelt.
