Kursen ingen vill lämna

Åsa Ringström leder en röd damcykel nedför landsvägsbacken. Det surrar och slamrar i vedklyven som är i full produktion uppe vid ett av internaten, kursdeltagarna håller på att klyva ett lass björkved och sågspånen flyger i luften. Om man tittar ner mot byn ser man ett vitt kyrktorn titta upp i vårsolen och längre ner kan man skymta den blå Oreälven, vid randen av de vida skogarna som utgör Orsa finnmark. Hela byn ligger i en brant sluttning.

– Det är ganska jobbigt att cykla uppför hela backen, det är nog en 200 höjdmeter, konstaterar Åsa och parkerar cykeln utanför Prästgården, där det vankas förmiddagsfika.

Hon är kursansvarig och lärare i gruppdynamik, mötesteknik och omställning. Lite senare ska hon åka till Mora för ett möte men hon bor här i byn, precis som de andra lärarna på kursen. Patrik Ytterholm, lärare i ekologisk odling och smide, ansluter och vi sätter oss på gräsmattan utanför Prästgården, som tjänar som klassrum och internat.

– På ett år nosar deltagarna på massor av olika ämnen och alla gillar inte allt, vi börjar alltid med fyra veckors matlagning och sedan är eleverna med och planerar kursens innehåll. Vi går igenom många olika ämnen och det blir ganska spretigt och fragmentariskt, men samtidigt är det inte på lek. Deltagarna odlar själva en tredjedel av årsbehovet av grönsaker, till exempel. För många blir det ett år då man tänker igenom sitt liv, förklarar Patrik.

En önskan om att stanna upp och omvärdera sitt liv verkar vara gemensam hos de flesta som söker.

– Många ser ju vad som händer på vår planet, att vi tär på jordens resurser. Vi behöver hitta nya system och det här blir ett sätt att prova sig fram till en annan livsstil, säger Åsa Ringström.

Och intresset för kursen och för miljöfrågor ökar. Sedan några år tillbaka är det tre sökande på varje plats. Det har också ploppat upp fler högskolekurser inom självhushållning och ekologisk odling som till exempel Omställningsakademin på Färnebo folkhögskola och Hållbar kunskap på Bäckebo folkhögskola.

Åsa Ringström är lärare och leder här arbetet med att hugga upp ett lass långved av björk. Foto: Maria Hansson

– Det välkomnar vi, säger Åsa Ringström. Vi ser inte de andra kurserna som konkurrenter, utan som komplement och vi har bildat ett nätverk där vi diskuterar kursinnehållet och hur behoven ser ut.

Men det speciella med Skattungekursen verkar vara att deltagarna vill stanna kvar i byn när året är slut. Många för alltid, andra försvinner iväg efter något år och vissa kommer tillbaka.

– Halva byn är ju gamla kursdeltagare, det råder bostadsbrist här, konstaterar Patrik.

Hur kommer det sig?

– Jag tror att många söker sig till gemenskapen. Det är väldigt socialt att bo i Skattungbyn, vissa dagar är det så många evenemang på gång att man måste välja bort. En annan faktor är att hela byn är involverad i kursen, många av invånarna är gästlärare och det gör att deltagarna kommer i kontakt med hela byn.

Vad säger du ni till dem som tycker att det verkar lite samhällsfrånvänt att flytta hit och leva bland andra likasinnade? 

– Att det är precis tvärtom. Vi utbildar aktiva medborgare i linje med folkhögskolornas uppdrag att bidra till och vara en del av samhället. Deltagarna får lära sig att delta i grupprocesser och se hur demokrati fungerar i ett lokalsamhälle. Många går sedan vidare och engagerar sig inom politiken eller miljörörelsen. Det är inte så att vi uppmanar någon att bosätta sig i någon enslig stuga och säga upp kontakten med omvärlden, tvärtom, säger Åsa Ringström.

– Det finns forskning som visar att vi mår bra av att vara ute på landet, säger Kristina Ahlman, som skrivit en masteruppsats i psykologi om det alternativa livet på landsbygden. Foto Maria Hansson

Och de som väljer att bosätta sig i Skattungbyn är inte ensamma om att vilja flytta till landet. Statistik från scb visar att mellan åren 2000 och 2010 flyttade fler personer från storstäder till landsbygden, än tvärtom. Att städerna ändå växer snabbare beror på invandring och fler födda barn. Intresset för frågor som ekologisk odling, självhushållning och downshifting, att gå ner i arbetstid och leva billigare, är stort.

En person som har tittat närmare på det här är Kristina Ahlman, som skrivit en masteruppsats i psykologi om det alternativa livet på landsbygden.

– Det finns forskning som visar att vi mår bra av att vara ute på landet. Naturen skapar lugn och ro i hjärnan och det räcker faktiskt med att titta på bilder av natur, det är därför de brukar visa bilder på skog och porlande bäckar hos tandläkaren, berättar hon.

Hon har intervjuat sex personer som valt att bosätta sig på landet och leva enklare. Intervjupersonerna ville dels leva miljö-vänligare, dels reducera stressen i sina liv och få mer tid för familj och vänner.

– De kände sig mer levande på landet, närmare sitt ursprung och mer i takt med årstidernas väx-lingar. Många tyckte att de levde ett långsammare liv och många uppskattade tystnaden. När man bor i stan kan man ju inte välja när det ska vara tyst.

Men måste man flytta ut på landet för att leva mer miljövänligt och minska stressen? Kristina Ahlman säger att det handlar om att välja det som passar en själv.

– Vi har sådana valmöjligheter i dag, vi måste inte hugga vår egen ved eller plocka bär för att överleva. Det handlar om att hitta sin egen lösning för ett mer hållbart liv, man kan ju bo i stan och konsumera mindre och leva i kollektiv, till exempel. Eller så kan man bo på landet, en omställning kan göras på många olika sätt och få liknande effekter.

I Skattungbyn är fikapausen slut. Patrik återgår till en lektion i trädbeskärning, där deltagarna

samlas utanför ett av internaten och visar hur grenarnas vinklar ska se ut.

– Grunden är att skapa ljus och luft, säger han. Förr sa man att det skulle vara möjligt att kasta hatt igenom trädkronan.

Gruppen som kapar ved håller på att flytta upp till nästa hus. Mia Norman från Stockholm ska för första gången prova att backa med släp och det är ganska trixigt att manövrera in släpvagnen snett uppför backen och in vid nästa vedhög. Hon lyckas få in en perfekt vinkel och kan styra in släpet bredvid huset.

Kursdeltagarna lär sig bland annat att beskära fruktträd. Patrik Ytterholm visar hur grenarnas vinkel ska se ut. Foto: Maria Hansson

– Jag går den här kursen för att jag vill lära mig att klara mig själv, förklarar hon. Jag vill kunna ta hand om ett hus och inte behöva känna att jag måste be om hjälp så fort något går sönder.

Även Mia funderar på att flytta till Skattungbyn efter att kursåret är slut.

– Det här är världens mysigaste by och jag är ingen stadsmänniska så jag hoppas på att kunna hitta ett boende här.

Efter lunch har en del av kursarna bakning på schemat. Den stora bakugnen i bagarstugan tändes redan två dagar tidigare, eftersom den har en lång spricka på framsidan måste den värmas upp varsamt. Nu ska deltagarna få baka släppor på rågsikt och vetemjöl, under ledning av Ann-Marie Borg, en bybo som lärde sig baka av sin mamma som i sin tur lärde sig av sin.

– Jag tycker att det är roligt att kursen gör att det gamla hantverket får gå i arv till ännu en generation, säger hon.

Viktor Persson bor i ett rum i bagarstugan. Han sitter på trappan och väntar och tittar på en bisvärm som håller till runt knuten.

Anders Johansson har jobbat med Skattungkursen sedan 1987. Han under­visar i husrenovering och var tidigare huvudlärare. Han sköter eldningen under tunnbrödsbaket. Här ser han till brödet hamnar rätt i ugnen. Foto: Maria Hansson

– Jag ville bo lite ensamt, annars bor alla tillsammans i de olika internathusen, förklarar han.

En stor del av kursen handlar om att ta hand om husen och det praktiska runt omkring.

– Vi har bildat olika grupper som har hand om allt från bevattning av odlingarna till matlag, posthantering och städning av toaletter. Alla hjälps åt.

Enligt den tredje huvudläraren Anders Johansson, som sköter eldningen under tunnbrödsbaket, är just ansvarsbiten central för kursen.

– Det viktigaste är att få till rutiner som fun-gerar. Morgonsamlingar och kursråd, det är kittet som håller ihop allt. Om Kalle är trött och inte orkar komma på morgonsamlingen, men det är han som sitter inne på information om vad vi ska odla den dagen, ja då får Kalle masa sig upp. Samarbetet är grunden för allt.

Han berättar att det i bygden finns en lång tradition av lokal demokrati, med en bystämma som varje år beslutar om viktiga frågor.

– När jag flyttade hit lärde jag mig att två bybor kan vara heligt osams i en fråga på ett möte, sedan går man på nästa möte och samma personer är rörande överens. Det här är också något som våra kursdeltagare får lära sig och det är en stor utmaning: Att samverka med andra även om man inte alltid tycker likadant och även om man inte har samma värderingar.

I bygden finns en lång tradition av lokal demokrati, med en bystämma som varje år beslutar om viktiga frågor, säger Anders Johansson. Foto: Maria Hansson

En annan viktig lärdom är att producera istället för att konsumera.

– När eleverna får prova att odla och bereda lin, eller vadmal för den delen, och ser hur lång tid som går åt så väcker det självklart frågor om hur en t-shirt på h & m kan kosta 149 kronor. Vem har tillverkat den och vad har den personen för arbetsvillkor?

Redan från starten var en ambition att bevara gammalt hantverkskunnande i byn, precis tunnbrödsläraren Ann-Marie är inne på. Men hur mycket ska egentligen bevaras och finns det inte ny teknik som är bättre?

– Det är en ständig fråga som vi stöter och blöter, konstaterar Anders. Alla som går kursen har till exempel en egen odlingslott och där får de gräva för hand, av den enkla anledningen att när de sedan kommer hem så har de flesta inte tillgång till traktor eller jordfräs. Orkar de inte gräva klart sedan, ja då kan vi ju fräsa upp plätten. Men vi vill att de ska få prova på och vi diskuterar hela tiden vilken metod som är bäst och mest miljövänlig.

Han har jobbat som lärare på kursen sedan 1987 och sett många deltagare passera genom åren.

Vart tar de vägen sedan? 

– Det är svårt att hålla koll på alla, naturligtvis, men min erfarenhet är att det varierar. En del flyt-tar till stan efter kursen, odlar lite grönsaker på balkongen och försöker handla mer ekologiskt. Andra går längre och flyttar ut på landet, skaffar djur och odlar egen mat. Och några blir ju som sagt kvar här, säger Anders Johansson.

Och några har faktiskt fått barn som har anmält sig till kursen.

– Vi hade en elev här för något år sedan som pekade och sa: Jag blev till i det huset där borta.