"Folkhögskolan är en överlägsen utbildningsform"

– Jag vill inte prata illa om någon utbildningsform men folkhögskolan är så överlägsen när det kommer till mitt sätt att lära ut musik, säger Ale Möller, musiker och lärare på ortbildningskursen i världsmusik på Stensunds folkhögskola
Den här artikeln publicerades ursprungligen på tidningenfolkhogskolan.se

– På folkhögskola har man en sån frihet som lärare. Ledningen här och på andra skolor har en väldig tillit till lärarna säger Ale Möller, en musikalisk legend som håller i en egen utbildning på fortbildningskursen i världsmusik på Stensunds folkhögskola.

– Jag vill inte prata illa om någon utbildningsform men folkhögskolan är så överlägsen när det kommer till mitt sätt att lära ut musik, säger Ale Möller, musiker och lärare på ortbildningskursen i världsmusik på Stensunds folkhögskola. Foto: Jezzica Sunmo

Jag administrerar spillrorna av min karriär! På heltid.

Ale Möller står i det pandemivädrade och kalla klassrummet Fifong på Stensunds folkhögskola. Han har med stor inlevelse och skickligt prickad göteborgska imiterat en konsertarrangör från Lerum, som likt alla andra tvingats ställa in i stort sett alla inbokade spelningar det senaste året. Nu konstaterar Ale, faktiskt med ett skratt, att han aldrig har jobbat så mycket som nu men det han ägnar sig mest åt är att prata i telefon om att allt skiter sig. Men trots att så många konserter och i hans fall så många spännande resor och möten, har blivit avbokade, är Ale Möllers karriär nog inte i fara.

–  Man får sätta saker och ting i perspektiv. Jag har så många kompisar som kommer från delar av världen där det är ständigt kaos. De är så sköna att snacka med: ”Det ordnar sig, du kommer inte att svälta”, säger Ale Möller.

Multiinstrumentalisten som började spela jazz hemma i uppväxtens Malmö, upptäckte folkmusiken och sedan dess kusin, världsmusiken, är inte särskilt förtjust i musikaliska gränser och genrer. Han är den här våren skivaktuell med Xeno manía, en hyllning till det annorlunda, till ständiga förändringar och till musiker han har inspirerats av.

Någon musikskoleutbildning har han inte själv men blir istället bara mer och mer intresserad av pedagogik, av musikalisk förmedling och har bland annat varit gästprofessor vid Sibeliusakademin i Helsingfors och vid Musikhögskolan Ingesund, Karlstads universitet. 2018 fick han, av den amerikanska organisationen Folk Alliance International, Lifetime Achievement Award, ett pris som musiker som Bob Dylan, Harry Belafonte, Joan Baez och Woody Guthrie tidigare har fått.

Så det är en musikalisk legend som nu håller i en egen utbildning i världsmusik. Det är en fortbildningskurs där det krävs av deltagarna att de lever på musik, helt eller delvis, att de har gått på musikhögskola eller att de musicerat sig fram till en motsvarande nivå.

– Jag vill inte prata illa om någon utbildningsform men folkhögskolan är så överlägsen när det kommer till mitt sätt att lära ut musik. Det viktigaste är att dagarna inte är upphackade, vi är tillsammans hela tiden, i väldigt intensiva perioder, berättar Ale Möller.

 

Social distansering och munskydd. Pandemin gör sig påmind i klassrummet på Stensunds folkhögskola men musiken är ändå ostoppbar, med eller utan munskydd. Foto: Jezzica Sunmo

Distanskursen är den här terminen ännu mer på distans än de tidigare fyra åren. När det är sportlovsvecka i Stockholm med omnejd, vecka nio, är Stensunds folkhögskola tom i övrigt och då passar Ale och de arton musikanterna på. Det är första gången de faktiskt ses på riktigt, när de slipper spela på Zoom, sittandes på varsin kammare.

– De hör inte vad jag säger när jag har munskydd så vi bestämde efter en stor diskussion, att jag inte ska ha munskydd men att alla andra ska ha det. Sen tar jag på mig munskydd direkt när de spelar och jag inte undervisar, säger Ale Möller.

Kursen handlar inte bara om musik, om arrangering, komposition, improvisation och scenisk medvetenhet, inte bara om att ”ta makten över sitt eget musikanteri”, som Ale förklarar det, utan också om att diskutera och om att filosofera och teoretisera.

– Jag känner att här, på folkhögskola, har man en sån frihet som lärare. Ledningen här, och på andra skolor, har en väldig tillit till lärarna och sen stämmer de av: ”Funkar det här? Berätta lite mer!”. Konstnärlig utbildning mår bra av stor frihet, menar Ale Möller.

Apropå perspektiv talar sig musikanten Möller varm för folkhögskolans uttalade vilja att locka till sig deltagare med vitt skilda livserfarenheter. Då uppstår det intressanta möten som inte är musikaliska men som på ett eller annat sätt omvandlas till musik. Han blir politisk för en liten stund när han säger att han hoppas att folkhögskolan som utbildningsform snarare får utökat stöd framöver, än tvärtom.

– Högskolesystemet har en annan uppgift, att tillhandahålla högutbildade människor som kan driva samhället. Jag har respekt för det. Men på en folkhögskola har man ett annat uppdrag som är mycket bredare, att se till att människor växer. Det kan låta halleluja-aktigt, men jag blir rörd när man sitter på kollegiemöten och det pratas om någon som sökt till skolan. Den personen har olika problem och då sägs det att den deltagaren måste vi prioritera. Den här utbildningsformen är ett komplement och ger människor nya chanser, säger Ale Möller.

Agnes Högberg med fiolen är en av de musiker som går fortbildningskursen i världsmusik våren 2021 på Stensunds folkhögskola. Foto: Jezzica Sunmo

Entusiastiskt pratar han om friheten, om att få fortsätta spela musik efter midnatt om man vill. Bara man slår på larmet efteråt. Precis så fritt har han och deltagarna det den här veckan på Stensunds folkhögskola. Här kan de spontana mötena uppstå.

När det talades som mest om vikten av förnyelse av folkmusiken fick Ale kontakt med Skinnskattebergs folkhögskola, som numera heter Bergslagens folkhögskola. Så han och ett gäng på femton-tjugo stycken tillbringade ett helt år där, med att öva, öva, öva och utforska tekniker och möjligheter i ett slags samtida folkmusik. Trettio år senare kom hans dotter Anna och bad om en ny kurs. Det fanns massor av saker som även musiker utbildade på Musikhögskolan skulle behöva gå igenom, konsolidera. Inte minst behövde de öva mycket mer tillsammans.

– Mycket av den här kursen handlar om att förflytta kunskapen musik från den intellektuella hjärnhalvan ner i kroppen och sätta fast den i kroppen, konstaterar Ale Möller.

Han berättar kärleksfullt om sin pedagogiska idé som han själv har sett och upplevt och inspirerats av när han har spelat i andra delar av världen, inte minst i Indien och i arab-världen. Precis det som hans nya skiva, Xeno manía, handlar om.

– Vi övar inte att spela svåra, konstiga låtar. Vi har hållit på i en kvart med att spela två toner i taget fast det är sjutakt samtidigt. De små byggstenarna bygger vi sedan till längre och längre kedjor och poängen med det är att byggstenarna inte är kulturspecifika. Musikerna får redskap som de kan använda både i sin egen musik och i möten med andra, förklarar Ale Möller.

 

Det är en lekfull men koncentrerad stämning när lektionen börjar, de välutbildade och erfarna musikerna gör precis som Ale just sagt, grottar ner sig i två toner i taget och det låter stundtals rätt illa och stundtals helt fantastiskt. Ale skämtar om att de ser ut som barn i den kommunala musikskolan när de kämpar med de små, små byggstenarna, det som är ”så enkelt och så lurigt”, som Ale Möller uttrycker det.

En stund senare säger han med ett skratt att det är tur att deltagarna inte vet att även han får öva under den här kursen.

– Jag har ju ändå betalt som lärare men jag har blivit en väldigt mycket bättre musiker av att undervisa. Det är en av mina viktigaste pedagogiska principer, att aldrig servera saker som man inte själv haft en upplevelse av, berättar Ale Möller.

Längst bak i Fifong står kontrabasisten Viktor Reuter. Han fick tips om kursen av kompisar som gått kursen tidigare. Själv kommer han från ”ett jazz- och improvisationshåll” men kompisarna ägnade sig åt världsmusik på Högskolan för scen och musik i Göteborg när han studerade improvisation.

– I flera år har jag varit sugen på att på allvar ge mig in i folkmusiksvängen och nu var det ett ypperligt tillfälle, när det inte händer så mycket annat, säger Viktor Reuter.

Ett par långa turnéer har ställts in på grund av pandemin. Nu hoppas han att turnén till Kina ska bli av i vinter men konstaterar att hans tidshorisont bara sträcker sig en kort period framåt just nu, det är omöjligt att veta hur det blir längre fram. Så nu njuter han av att faktiskt få spela ihop med andra musiker, som dessutom spelar andra instrument än han är van vid. Han beskriver hur intensiva dagarna den här veckan är. Han skrattar när han säger att han och de andra har tappat sin sociala kondition. Med det menar han att de alla är väldigt trötta på kvällarna. De vill så gärna spela tillsammans, hänga tillsammans, men orken och energin tar slut eftersom de vant sig vid att vara mer eller mindre isolerade.

Viktor Reuter njuter också av att få återuppleva folkhögskolevärlden. Han gick på Fridhems folkhögskola mellan 2009 och 2011 och den tiden har påverkat honom mycket och han tycker att det är fint att återigen få spela musik hela dagarna för att sen få god lagad mat innan de fortsätter spela tills de stupar.

 

Filosoferandet spelar en viktig roll utöver själva musicerandet på den Ale Möller-ledda fortbildningskursen i världsmusik. Musikerna spelar och spelar men de diskuterar också, jämför erfarenheter och likheter såväl som olikheter. Foto: Jezzica Sunmo

Varje dag är det någon deltagare som håller i något som heter Min musik. Under 45 minuter berättar hen om sin musikaliska bana och spelar upp musik som har varit viktig för hen.

– Det ger så mycket att få dyka in i någons musikaliska värld och det leder till diskussioner och funderingar kring bakgrund och musikutbildning och allt möjligt. Det är givande att själv få reflektera över vad som har format mig och mitt musicerande, säger Viktor Reuter.

Just det där, diskuterandet och filosoferandet är viktigt för Ale Möller. Han smyger in små tankeväckare som Viktor Reuter beskriver dem. Det kan handla om relationen till noter eller om maktstrukturer inom musikvärlden.

– När jag söker upp musiker världen över, en guru i Indien eller en spelman i Dalarna, då är det den personens kunskap och musik jag är intresserad av. Så är det här också, fast tvärtom. Här kan jag gå så mycket på den egna lusten. De som kommer hit är intresserade av vad jag kan och samtidigt är det många här som skulle kunna byta roll med mig direkt och så skulle jag lära mig en massa saker. Så måste man tänka, säger Ale Möller.

 

Agnes Högberg spelar fiol och ville utöka sin verktygslåda som musiker för att på så sätt kunna bli friare. Hon tilltalades av Ales sätt att arbeta, med små, små byggstenar, inte minst för att hon dras till det genreöverskridande och det genresvårbestämda.

– Det är som att man har varit hungrig i en del av kroppen och själen och så bara: Mmmm, nam-nam, säger Agnes Högberg och visar hur hon liksom mumsar i sig ny kunskap och ny musikalisk inspiration.

Hon lyfter Ale Möllers inställning till lärande, ett nyfiket förhållningssätt som hon tycker att hon hade behövt ta till sig mycket tidigare i livet. Agnes Högberg menar att det finns en tendens i musikvärlden att tro att musik är något som man har eller inte har, men att det handlar om att få öva, öva, öva och att den energiske Ale Möller skapar en trygg lärmiljö där prestationsångest och rädsla går upp i rök.

Två gånger har Agnes Högberg hoppat av musikhögskolan. Hon har känt att det lätt kan bli klaustrofobiskt på en utbildning där allt fokuserar på en och samma sak. Tanken när hon hoppade av den andra gången var att hon skulle ägna sig åt sina band, samtidigt som hon brödjobbar på en förskola. Den förhoppningen resulterade i ett magplask när alla spelningar försvann på grund av pandemin och sedan i oktober har de inte ens kunnat repa eftersom de har en liten replokal med obefintlig ventilation. Men nu får hon äntligen spela tillsammans med andra musiker igen. Hon säger att hon är på precis rätt plats just nu.

Dagen före har deltagarna delats in i grupper och de spelar nu upp det de har kommit fram till och salen fylls av toner, då och då ropar Ale till, stampar takten och spelar själv.

”Det var allt vi hinner med nu. Ska vi ses klockan två?”.

Någon flikar in att de kanske kan ses kvart över så hinner de se damstafetten i skid-vm.

”Varför tror du att vi ska ha två timmars lunch? För oss som är skidintresserade så är det en intressant stafett som kommer att försiggå i slottssalen, för de som vill haka på. Och tyvärr är det så att de viktigaste måste få gå i mål innan vi kan fortsätta”.

När Ale Möller säger det vet han ännu inte att de svenska skiddamerna överraskande ska misslyckas i Oberstdorf. Däremot anar han nog att många av musikerna kommer att spela vidare, runt om i klassrummet. Lunch eller ej. Det finns så mycket att testa, så mycket att undersöka.