Pedagogiken i folkhögskolan & FN-stadgan

Det är i det lilla det stora sker. En måndag i mitten av mars satt jag och lyssnade på några folkhögskollärare som samtalade om den svårfångade folkhögskolepedagogiken. De var erfarna lärare men nya i folkhögskolan.  Det var Förbundet Folkhögskollärarna som hade sin årliga vecka med fackliga och andra kurser för folkhögskollärare. I många år har det som numera kallas Folkhögskollärarveckan varit en viktig mötesplats där lärare i folkhögskolan kan lyssna på föreläsningar, samtala, inspireras och framför allt uppleva det som de har gemensamt.  Lärarna som samtalade om folkhögskolepedagogiken gick Folkhögskollärarnas kurs Ny som folkhögskollärare.

En som på ett enkelt sätt egentligen formulerade kärnan i folkhögskolepedagogiken och det som är gemensamt för folkhögskollärare var den 103-årige Gösta Vestlund när han samma vecka talade om FN-stadgan och folkhögskollärarna i sin sammanfattning av de årliga Vestlunddagarna på Tollare fokhögskola, två dagars seminarier och samtal om demokrati. Årets tema var demokrati och den framväxande populismen.

I en avslutande reflektion citerade Gösta Vestlund fn-stadgans andra paragraf: ”Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter.”

– Det är ju en teoretisk konstruktion som inte hör samman med verkligheten, alla människor är inte födda lika. Men man har hämtat praktisk kraft ur den i många överenskommelser världen runt, sade han.

Gösta Vestlund påminde om den stora intervjuundersökningen bland folkhögskollärare som gjordes 2010 och som visade att det som förenade folkhögskollärarna var deras demokratiska grundsyn och respekt för deltagarna:

– Det är någonting som just motsvarar paragraf 2 i fn-stadgan, att det sker någonting väsentligt i en människa den dag hon känner: Jag är räknad. Jag är med. Och i flera undersökningar har kursdeltagare i folkhögskolor och studieförbund uttryckt  just detta, att den dag som jag känner att jag är delaktig sker två saker: Min självkänsla växer men det är inte isolerat till min individualitet, utan självkänslan växer i samma mån som förmågan ökar att uppleva, delta i och uppskatta gemenskapen med andra människor.

Detta egendomliga, menade han, är att vi i både folkhögskolor och studieförbund kan förena individualitet, dvs ökad självkänsla, med en ökad känsla av samhörighet med andra. Och det är det som förändrar människan och som är grunden för demokratin och motståndet mot populismen.

Populismen har sin rot i främlingskapet, när vi känner oss främmande för varandra och för dem som representerar oss i det politiska systemet. Demokratin bygger på att vi känner tillit, både till andra människor och dem som representerar oss. Och det börjar med att någon lyssnar på oss – och att vi lyssnar på andra. Och det är bland annat det som sker när folkhögskollärare och kursdeltagare möts. Demokratin börjar i det lilla, när vi med våra olikheter och olika ståndpunkter möts, samtalar med varandra och just accepterar olikheterna och att vi har olika ståndpunkter.