Pandemin och Folkbildningsrådet
Redaktören Pandemin har under vintern intensifierats och stökar till det för folkhögskolorna som återigen fått införa distansundervisning. Och i riksdagen fortsätter frågorna och diskussionerna om Folkbildningsrådets framtid.
Staffan Myrbäck är redaktör och ansvarig utgivare för Tidningen Folkhögskolan
Vi får förmodligen leva med pandemin under våren och kanske vänta med att återgå till en någorlunda mer normal verksamhet först i höst. Vi märker också av det när tidningens reportrar besöker tomma skolor. Däremot verkar många av dem ha anpassat verksamheten så att deltagare som behöver mycket stöd och hjälp kan närvara på skolorna och få träffa lärarna.
I det senaste numret har vi besökt två folkhögskolor, Gotlands folkhögskola och Eslövs folkhögskola. Reportagen är exempel på det faktum att folkhögskolorna det senaste decenniet fått allt fler deltagare i allmän kurs som behöver mycket stöd och hjälp, deltagare med olika former av diagnoser samt invandrargrupper. Idag är varannan deltagare i allmän kurs född i ett annat land medan deltagare födda i Sverige ofta har en diagnos. På Gotland har man mött det med att anställa sju socialpedagoger. Eslövs folkhögskola och ytterligare fyra folkhögskolor ingår i det så kallade FAMN-projektet där man prövar olika pedagogiska metoder som ska snabba upp processen att få unga nyanlända ut i samhället och i arbete. Metoderna ska samlas ihop till en metodbok och idébank som ska kunna användas av alla folkhögskolor.
I riksdagen fortsätter debatten om Folkbildningsrådets framtid med riksdagsledamöter som antingen vill omvandla rådet till en renodlad myndighet eller att en annan myndighet tar över ansvaret för fördelningen och kontrollen av statsbidraget. I år är det 30 år sedan riksdagen beslutade att låta folkbildningens huvudmän själva ansvara för fördelningen och kontrollen av statsbidraget till studieförbund och folkhögskolor. Tidigare var det Skolöverstyrelsen som skötte den saken. Huvudmännen skapade Folkbildningsrådet, tillsatte en styrelse som fattade besluten och anställde tjänstemän som skötte administrationen kring folkbildningsanslaget. Redan då fanns en viss kritik mot att folkbildningens organisationer själva ansvarade för fördelningen av statsbidraget och utförde kontrollen av sig själva. Debatten kring Ibn Rusdh och bidragsfusket inom studieförbunden har åter aktualiserat frågan.
Som motåtgärd har huvudmännen de senaste åren tydliggjort rollerna allt mer. Folkbildningsrådet har fått en allt mer myndighetsliknande roll och man sitter inte längre i samma lokaler som huvudmännen. I december beslutade man att ytterligare stärka den myndighetsliknande funktionen med att skärpa statsbidragsvillkoren, utöka uppföljningen och anställa fler personal som ska kontrollera att statsbidraget används korrekt. Men det åtgärdar inte det kritikerna anser vara grundproblemet, att mottagarna av statsbidraget ska granska sig själva. Fortsättning lär följa.
