Läsarkritik mot artikeln om Eskilstuna folkhögskola

Brevskrivaren är själv anställd på Eskilstuna folkhögskola och har skrivit ett personligt brev till mig som redaktör och författare till artikeln. Jag  vill att fler tar del av innehållet och har fått tillåtelse att citera brevet men låter hen vara anonym eftersom jag tycker det ska handla om artikeln. Men jag vill klargöra att ansvaret för innehållet ligger på mig, inte de intervjuade. De har gett sin syn. Mitt arbete är ge en så rättvis och sann bild som möjligt, något brevskrivaren tycker jag har misslyckats med. Hen skriver:

Reportaget om Eskilstuna folkhögskola i nr 2 2019

”Jag är både arg och faktiskt känner mig kränkt av artikeln om Eskilstuna folkhögskola. Jag trodde aldrig att en tidskrift kopplat till min fackförening skulle göra så här. I artikeln kan vi läsa en persons syn på hur skolan var… och då en röst från arbetsgivarsidan… Det låter som om ingenting fungerade, att alla var osams och att det inte fanns annat än hemskheter. Dessutom skrivs det i artikeln att vi inte ville prata pedagogik och det insinueras att vi inte gjorde ett bra jobb utan bara var elaka mot varandra. Jag … tillhör den ”gamla” tiden och känner inte igen denna beskrivning. Kollegiet beskrivs mycket nedsättande med exempel på att våra diskussioner bara bestod av frågor som gurka på mackorna eller ej eller lektionsminutrar… Styrningen av skolan var annorlunda men inte hård som beskrivs i artikeln.”

Brevskrivaren fortsätter: ”Förstod du inte att det fortfarande är flera som arbetar kvar på skolan som kunde bli ledsna och kränkta över er artikel. Jag har här skrivit vad jag tycker men jag gör det efter många samtal med fler andra ledsna och arga kollegor.”

Men brevskrivaren är också ”stolt över vår skola och min åsikt är att vi har gjort ett mycket bra och seriöst arbete tillsammans med våra deltagare under alla år.”

Brevskrivaren skriver att hen idag är nöjd med hur skolan och ledningen fungerar. Det är framför allt historien om förr och beskrivningen av lärarna som hen fann kränkande.

Jag håller med i brevskrivarens kritik. Mitt skäl till att besöka Eskilstuna var att jag tycker det var spännande att möta en rektor och en biträdande rektor med en så klar och genomtänkt syn på bildning, utbildning och pedagogik. Det tycker jag fortfarande.

Som reporter kan man ha en avsikt när man åker ut, sedan tar händelserna en annan riktning. Det gjorde det den här gången och kom att innehålla skildringen av en konfliktfylld historia. I texten lät jag den fungera som kontrast till nuet. Problemet var att de inblandade inte är överens om hur historien ser ut.

Jag kan förstå att det jag skrev upplevdes kränkande. Som reporter måste jag vara medveten om hur ord kan uppfattas. Jag är övertygad om att avsikten inte var att kränka. Men det är mitt ansvar, oavsett vad en intervjuperson har sagt, att se till att det jag skriver inte kränker dem jag skriver om. Det misslyckades jag med denna gång. Och det beklagar jag.

Det är alltid en svårighet när man är ute på en skola och talar med dem som arbetar där. Har jag träffat de jag behöver? Har jag tillräckligt? Är det här en rättvis bild? Jag talade också med fyra lärare i kollegiet för att få några av lärarnas bild av skolan. Men det räckte inte. Det hade blivit en mer balanserad bild om jag också, till exempel, träffat och intervjuat brevskrivaren och några andra. Det hade gett ytterligare en eller kanske flera bilder av historien, vilket bara gjort det till en bättre artikel.

Men min bild av Eskilstuna folkhögskola är fortfarande att det är en av landets mer spännande folkhögskolor just nu. Och historien om folkhögskolans framgång är just historien om lärarna. Det gäller naturligtvis också Eskilstuna.