Har Gustav Fridolin Levererat?

Den första tanken är ju att folkhögskolan har fått mer pengar under dessa år. Betydligt mer jämfört med om alliansen fått igenom sin budget. En genomgång av de planerade budgeterna för 2015–2018 visar att det skiljer 450 miljoner kr mellan alliansen och regeringen. Pengarna ska gå till ytterligare 4000 platser i folkhögskolan: 2000 till allmän kurs, ytterligare 1000 till studiemotiverande folkhögskolekurser och 1000 till utbildningsplatser i bristyrken. Regeringens ambition är också att folkbildningen med dessa pengar ska få möjlighet att starta nya folkhögskolor i områden där folkhögskolor traditionellt inte varit etablerade, vilket naturligtvis är en mycket god tanke.

Men det är ändå inte riktigt vad huvudmän och folkhögskollärarnas fack önskar. Historiskt har folkhögskolorna själva avgjort vilka kurser man skall bedriva. Staten har litat på att skolorna klarar att genomföra det uppdrag som är formulerat i förordningen för statsbidragen. Men med Kunskapslyftet på 1990-talet började staten dela ut riktade bidrag där man bestämde vilken sorts kurser pengarna ska gå till. Nu är vi där igen.

Folkhögskollärarna och huvudmännen har länge krävt en rejäl höjning av det generella bidraget, där skolorna själva bestämmer vilka kurser de ska ha, och som är anpassade till de lokaler och den verksamhet skolorna har – och att man ska kunna, vilket Folkhögskollärarna vill, höja lönerna till samma nivå som gymnasielärarna.

De pengar som regeringen anslår nu löser inte folkhögskolornas ekonomiska problem: att den folkbildande delen i folkhögskolornas verksamhet, dvs de långa allmänna kurserna, profilkurserna och korta kurserna, har gått med underskott år efter år. Regeringen väljer att ge pengar till uppdragsutbildningar där staten bestämmer vilken sorts kurser skolorna ska bedriva, som mindre handlar om det som står i förordningen och mer utgår från arbetsmarknadspolitiska bedömningar. Pengarna ska gå till fler platser och anställning av fler lärare, varav de flesta saknar erfarenhet från folkhögskolan och dess arbetssätt.  I en intervju på baksidan av detta nummer säger folkhögskolläraren Filippa Millenberg:  "För att kunna ta emot alla dessa nya lärare krävs ett genomtänkt upplägg som rustar dem för att vara pedagog i folkhögskolan." Men hur många folkhögskolor har den beredskapen idag? De har fullt upp med att få verksamheten att gå ihop.

I detta nummer höjer även folkhögskoleforskaren Sam Paldanius ett varningens finger för att han ser tendenser till att folkhögskollärare förväntas ge en mer gymnasieliknande utbildning och har allt mer börjat anpassa sig till det. Även förre rektorn på Bona folkhögskola, numera ordförande i Folkhögskolans veteranförening, Björn Grip, uttrycker i detta nummer en stark oro för utvecklingen i folkhögskolan.

Så svaret på frågan är kanske inte om Utbildningsminister Fridolin har levererat, utan vad han har levererat: att regeringen har blandat ihop en arbetsmarknadspolitisk cocktail där allt fler känner en oro över att idén med folkhögskola försvinner.