Folkhögskolan är mer än formell behörighet
Redaktören Det är nästan så att det blir tjatigt. När det publiceras en undersökning om folkhögskolan är det mer regel än undantag att den visar att folkhögskolan är en mycket omtyckt utbildningsform med nöjda deltagare.
Under sommaren publicerade SCB en rapport som bygger på en stor enkät och registerstudie om vad deltagarna tycker om allmän kurs och vad som hänt sedan de avslutat allmän kurs.
Utgångspunkten för frågorna är statens syfte med folkbildningen: stödja verksamhet som stärker demokratin, bidra till att människor kan påverka sin livsituation och delta i samhällsutvecklingen, utjämna utbildningsklyftorna samt öka intresset och delaktigheten i kulturlivet.
Det resultat som ofta värderas högst är ju formell behörighet. Här har sex av tio deltagare i allmän kurs, som fått grundläggande behörighet, någon gång läst på högskola eller universitet. Ännu mer glädjande är att 75 procent av kvinnliga deltagare med utländsk bakgrund någon gång har studerat på högskola. Överlag är något fler deltagare med utländsk bakgrund mer studiemotiverade än deltagare med svensk bakgrund och söker i högre grad vidare till högskolan, vilket betyder att folkhögskolan gör en viktig insats för både integrationen och för att utjämna utbildningsklyftorna.
Men ännu viktigare enligt min mening är vad allmän kurs betyder för deltagarnas personliga utveckling, oavsett om de studerar vidare, jobbar som busschaufför, undersköterska, kör taxi eller jobbar i ett skolkök. Enligt SCB har tiden i allmän kurs lett till att åtta av tio deltagare ser nya möjligheter i livet och har ett bättre självförtroende. De har blivit mer engagerade i samhällsfrågor, mer källkritiska, vågar ta egna initiativ och säga sin åsikt. Folkhögskolan, i det här fallet allmän kurs, lyckas alltså väl med att utjämna utbildningsklyftorna, få deltagare att upptäcka sina egna möjligheter och gå vidare i livet med högre huvud.
Här kommer vi till en annan poäng: allmän kurs får ofta ta hand om och lyckas med deltagare som hoppat av eller lämnat gymnasiet utan fullständiga betyg (varav hälften av dem som söker till allmän kurs har något slags diagnos). Trots detta får man betydligt mindre i statsbidrag jämfört med gymnasiet. En folkhögskola får i runda slängar 60 000 kr per deltagare, oavsett kurs. Friskolor som bedriver gymnasieverksamhet får mellan 80 000 till 140 000 kr per elev för jämförbara kurser.
Till saken hör alltså att folkhögskolan är en underfinansierad verksamhet. Coronapandemin har dessutom lett till att många folkhögskolor går på knä efter att ha tvingats ställa in livsviktig sidoverksamhet som kortkurser, konferenser, vandrarhem etc. med följden att man måste permittera lärare och servicepersonal. För många folkhögskolor handlar det om miljonbelopp i förlorade intäkter. I vårt senaste nummer av Folkhögskolan säger idéhistorikern Sverker Sörlin att folkhögskolan, för att lyckas med sitt viktiga bildningsuppdrag, borde få rejält höjda statsbidrag. Och det bör tilläggas: per deltagare.
När ska regeringen inse samma sak?
