Sharma kämpar för hållbarhet

En aktivist i kritstrecksrandig kostym och vit skjorta. En människorättsjurist med hela världen som arbetsplats. En aktivist som dricker för mycket kaffe men som egentligen kommer från en te-kultur. Parul Sharma växte upp i Sollentuna med för­äldrar som föddes i Indien men flyttade till Sverige på 1970-talet.

Parul är en välklädd och kortklippt virvelvind som är ordförande för Amnesty i Sverige, skriver böcker och pratar om livs­åskådning i Sveriges Radio. Hon arbetar med hållbarhetsfrågor inom näringslivet och har även varit anställd på Amnesty Business Group. Hon har varit chef för Greenpeace i Sverige och är nu ansvarig för klimaträttvisefrågor på People’s vigilance committee on human rights, i Sydasien. Dessutom är hon vd för The Academy for human rights in business och genom Rajdulari foundation, ger hon unga flickor möjlighet att fortsätta i skolan.

Får man en bra lott i livet så kommer det ett ansvar med det. Det uppdagades ganska snabbt för mig.

När hon var fjorton år åkte hon till Indien på jullovet. Den resan rörde om mycket inom henne. Hon beskriver det nu som att det var några skarpa bitar som verkligen föll på plats. Hon var en funderande och filosoferande person som hade många frågor om varandets mening och som redan då ville förändra världen.

– Min mamma fick battla lite med det där. Många gånger sa hon till mig att man måste få lämna saker till överheten. ”Försök inte lösa allt själv, Parul”. Mamma var religiös och jag kallar mig för spirituell, säger Parul Sharma.

Pusselbitarna föll på plats i Indien

Hennes röst är radio-klar och tydlig, dialekten rikssvensk. Hon är en van talare som också kastar och har kastat sig mellan fina advokatkontor och planetens mest utsatta platser. Kanske är det därför hon använder sig av ord som battla och kravställare, om vartannat. Möjligen kommer flexibiliteten sig av att hon är en jäkel på att ”byta hattar”. Pratar hon som aktivist som arbetar med papperslösa och ensamkommande och deras rättigheter, då har hon en annan jargong än när hon samlar in blöjor och bindor till människor i det jordbävningsdrabbade området i Turkiet och Syrien.

Tillbaka till de där pusselbitarna som föll på plats för henne i och med resan till Indien. Hon såg och insåg att lotten som talar om var vi föds, i vilken familj, i vilken kontext, och i vilken socioekonomisk verklighet, den lotten är inte i hennes eller någon annans händer.

– Får man en bra lott i livet så kommer det ett ansvar med det. Det uppdagades ganska snabbt för mig.

”Värnar inte barnrätten så mycket som vi borde”

Precis när Parul Sharma har sagt det flikar hon in, med ett milt leende, att det låter som om hon som ung gick omkring och var någon typ av Aristoteles. Hon var också lekfull, dansade mycket, älskade att leka.

– Jag njöt av min barndom i Sverige. Sverige är det bästa landet för barn att växa upp i. Utan tvekan. Så är det fortfarande. Men även jag kritiserar att vi inte värnar så mycket om barnrätten som vi borde.

Det blev i vilket fall som helst tydligt för henne tidigt att hon skulle arbeta med rättvisefrågor och det var juridiken som skulle visa henne vägen.

– I den åldern förstod jag inte riktigt att juridik inte behöver innebära rättvisa. Juridik kan också innebära orättvisa. Det finns tre delar av juridiken, den befintliga, den obefintliga och den som finns men som inte är tillräcklig.

”Öppnar nya dörrar för att få in mer ljus”

För ett par år sedan kände hon att hon ville bredda sin horisont. Hon har jobbat så länge att hon vet hur hon ska använda juridiken i till exempel frågor som rör flyktingrätten, men hon vill också bidra på andra sätt, nya sätt. När Parul Sharma säger det lägger hon till att hon syftar på det många kallar för den svenska flyktingkrisen. Den var, menar hon, flyktingarnas kris och inte vår. Hon har alltid imponerats av undersköterskor, sjuksköterskor och läkare, men kom fram till att hon inte orkar gå läkar­linjen eller någon annan lång utbildning. I stället utbildade Parul sig till massör för att arbeta på en klinik kopplad till flyktinglägret Moria på Lesbos. Där har hon varit fyra gånger nu.

– Jag ser det som att jag öppnar nya dörrar för att få in mer ljus och mer medmänsklighet i mitt liv. Det ger mig bara mer livskvalitet, om jag ska vara riktigt ärlig.

Direkt stryker hon under det hon har sagt med en mycket kraftig imaginär penna. Det är ingen klyscha hon bara slänger ur sig. När vi möts planerar hon inför sommaren och det lutar åt att hon ska höra av sig till några kliniker på Samos. Eller kanske Aten?

Nu blev det ett text-sidospår med massagen men den säger så mycket om Parul Sharma och hennes engagemang. Så vad är det massagen har som gör att Parul Sharma lägger så mycket tid och kraft på den?

– Tänk dig en situation där du får möjlighet att vidröra och beröra individer, fysiskt. Framför allt handlar det om kvinnor som kanske aldrig har fått beröring från en annan individ, från någon som inte tillhör hennes direkta familj eller hennes barn. Det är en beröring som för första gången i livet triggar i gång positiva hormoner för somliga av dem och den insikten har för mig varit mirakulös. säger Parul Sharma.

Noggrann även med sin personliga hållbarhet

Apropå en andra chans, apropå bildning och folkbildning, trycker hon på vikten av att folkbildningen stärks i framtiden.

– Jag tror stenhårt på att det är en metod som banar väg för en hållbar utveckling. 

Allt hör ihop i livet och hon förklarar att hon också är noggrann med sin personliga hållbarhet. För att förtydliga berättar hon att hon tog sig till kaféet vid vattnet i Gamla stan med tunnelbana och buss från Liljeholmen där hon bor. Den resan tar 18 minuter och i dag, som alltid, mediterade hon under färden.

Hon sitter, eller står, och sluter ögonen. När hon sitter mediterar hon oftast med öppna händer och tänker: Är vi inte empatiska mot oss själva, kan vi inte vara empatiska mot andra heller.

Vips är texten tillbaka där, i rättvise­frågor, de frågor hon har ägnat hela sitt liv åt. Sittandes vid fönstret pratar hon om bistånd, om att hon ofta är den arga som adresserar elefanterna i det svenska rummet. Till exempel investerar våra pensionsfonder, AP-fonderna ett till fyra, fortfarande i kol, olja och gas.

– Jag ser inte heller någon som helst empati i den nuvarande biståndspolitiken. Det finns ingen respekt i den rådande politiken, för det som Sverige har betytt inom biståndsvärlden.

”Man vågar vara högljudd om saker”

I somras utsågs Parul Sharma till bistånds­debattens mäktigaste 2022 av Global Bar Magazine. Motiveringen löd: Med sitt outtröttliga arbete visar hon att det går att vara gräsrotsaktivist, utbildare och policy­påverkare på en och samma gång.

Hon har en förmåga att nå ut och den förmågan går hand i hand med hennes vilja att göra inte minst biståndsfrågorna folkliga. Folkligheten är vägen till reell makt, anser hon.

Parul Sharma är ordförande för den svenska Amnesty-sektionen och hon poängterar att hon inte är anställd på Amnesty, att hon inte är deras talesperson, även om hon kan många av människorättsfrågorna. 

– Det är ett oerhört privilegium att få vara ordförande men nu talar jag som människorättsaktivist. I Amnestyrörelsen finns fortfarande starka segment som präglas av ett fantastiskt mod. Man vågar rapportera om saker och man vågar vara högljudd om saker andra kanske inte riktigt vågar. Amnesty-aktivismen behövs mer än någonsin.