Marie – säker röst i radion

Efter en turné i Norrland, till Lycksele, Skellefteå, Piteå, Boden och Umeå är Marie Lundström tillbaka i vardagen i Stockholm. Den jobbvardag som innebär att förbereda och spela in Lundströms Bokradio. Att prata om sin egen bok inför folk, det gjorde att hon, mitt i tröttheten, piggnade till, inte var det särskilt jobbigt eller nervöst.

Hon bodde i både Piteå och Umeå innan hon flyttade. Precis som berättarjaget Eva i Maries senaste och andra bok, ”Alla måste söderut”, lämnade hon Norrland för Stockholm. Som så många andra gjorde och funderingarna över vilka som egentligen var de svaga, de som stack eller de som blev kvar, de tankarna ockuperar både Eva och Marie. Vad eller vem är egentligen hemma?

Marie Lundström har arbetat på Sveriges Radio, lite av och till, mest till, sedan 1995 men från början var hennes dröm, mål, allt, att bli författare. Hon kom in på den så statusfyllda skrivarlinjen på Biskops Arnös folkhögskola men även om hon nu tycker att det var korkat och typiskt henne så valde Marie bort den utbildningen för att hon då skulle ha varit borta så mycket från den hon var tillsammans med. Istället blev det Jakobsbergs folkhögskola där hon hade Lotta Pauli som skrivlärare.

 

"Jag kände mig hemma i folkhögskolans värld där folk kommer från väldigt olika håll."

 

Då, och under sommaren som följde, skrev Marie Lundström sitt första bokmanus. Det blev till sommarlovsföljetong i den finlandssvenska radion men något förlag nappade inte.

På S:t Eriks folkhögskola som det hette då (det heter Södra Stockholms folkhögskola i dag) hade hon Arne Sundelin som lärare.

– Jag kände mig hemma i folkhögskolans värld där folk kommer från väldigt olika håll. Så var det där jag växte upp. Det fanns en skola och man blev ganska tränad i att umgås med alla utan att man tänkte på det. Det bara var så. Det var också viktigt för lärarna att ingen var mer värd än någon annan. Vi var verkligen med på lika villkor, på riktigt, säger Marie Lundström.

Till en början var det inte viktigt att det hon skrev skulle bli publicerat, bli till en bok, men det blev allt mer betydelsefullt för henne. Hon poängterar dock att det hon skriver måste vara något som lever ”för dig själv”, att det finns något att berätta är det som betyder något. Först. Men hon ville veta, som hon säger nu långt senare, om skrivandet var något hon skulle hålla på med eller inte. Så hon tog refuseringarna på ”enormt stort allvar”. Hon grät floder.

– Det handlade också om att jag inte ville vara den som nästan är med någonstans, eller som är med lite på nåder. Jag tänkte att jag skulle bli olycklig av det, av att det inte skulle bli som jag ville.

Varken det första eller det andra bokmanuset antogs och beskeden gjorde att hon bestämde sig för att bokdrömmarna inte var bra för henne. Hon säger att hon kan vara lite drastisk. Men vad skulle hon göra istället?

Hennes pappa föreslog att hon skulle söka till radioproducentutbildningen på Dramatiska Institutet och hon kom in, till en början helt ovetande om att det var väldigt få som antogs. Under det sista provet föll yrkespolletten ner. Hon skulle intervjua Mark Levengood som då precis hade gått ut samma utbildning. Marie var så nervös inför intervjun att hon gick på toaletten om och om igen vilket Mark uppmärksammade och så berättade han om att som barn var toaletten den enda plats i hemmet där han fick vara i fred. Marie greppade det sista halmstrået och de sju radiominuterna kom att handla om Marks eget rum i världen.

Sin sista praktik på utbildningen gjorde hon på kulturredaktionen på Sveriges Radio, en otroligt bra skola som hon säger det nu. När hon sedan sommarvikarierade på samma redaktion hände en avgörande sak. Som programledare skulle man i sändning, bland annat formulera sig om något specifikt under tre minuter och Marie Lundström valde att berätta om den konstutställning hon sett, med konst av Laris Strunke. På morgonmötet dagen efter blev hon sågad jäms med fotknölarna. Det hon sagt var för personligt och därmed pinsamt och okunnigt, menade redaktionens konstkritiker. Några dagar gick. Telefonen ringde och Marie svarade och fick höra att besökarna plötsligt vallfärdade till utställningen.

När Marie Lundström återberättar det här imiterar hon en äldre kulturtant och hon gör det med stor inlevelse. Hon är en röstmänniska, tänker mycket på sin och andras dialekter, på när man låter som bäst i radio, på att det tar en stund innan den intervjuade har vant sig vid situationen och därmed låter som sig själv. Hennes egen röst är en stor del av Lundströms Bokradio, av det där som gör att hon kommer så nära lyssnaren och den hon intervjuar. Hon låter så varm och så fullständigt med i nuet. Då vi ses är hon lite mer återhållen, det är inte hon som håller i rodret den här gången, men skrattet, det låter hon sväva ut i nejden mer än i radiostudion.

– Jag kände det redan då, efter att ha pratat om Laris Strunkes målning, att jag har någon sorts talang för att tala om hyfsat avancerade saker på ett sätt som når fram.

"Mitt uppdrag på radion är att kunna prata om en ny diktsamling, eller en ny roman, på ett sätt som gör att det kan nå många."

Det Marie Lundström gör är att hon talar, nu i P1 varje lördag sedan tio år tillbaka, i Lundströms Bokradio, om lyrik och annan så kallat smal litteratur, till många. Att hon har den förmågan innebär samtidigt att litteraturkritiker, den lilla gruppen som redan tycker att de kan och har läst allting, kanske inte uppskattar henne ”till det yttersta”.

– Mitt uppdrag på radion är inte att pleasa dem. Mitt uppdrag på radion är att kunna prata om en ny diktsamling, eller en ny roman, på ett sätt som gör att det kan nå många.

Och når många, det gör hon. Programmet når en halv miljon människor i veckan, en halv miljon människor som får höra henne avsluta intervjuerna med dialektala ”Tack som kom”. Ett uttryck som Eva i ”Alla måste söderut” för övrigt får höra att hon borde sluta med. Orden och och är borde uttalas å och e, så att det låter mer talat och mindre skrivet, så lyder rådet som Eva i romanen får av sin chef. Men där hon kommer ifrån säger man oftast och och är, uttalar orden hela och klara.

Förra året fick hon Örjan Lindberger-priset, 100 000 kronor för att hon genom programmet folkbildar och uppmuntrar till läsning. Det är just det hon vill göra, folkbilda och ja, älskad av alla, det kan man ju ändå inte bli.

---

Vägen till att skriva en bok och få den utgiven var lång. Hon hade ju lagt ner och kastat iväg de drömmarna. Men så intervjuade hon författaren Monika Fagerholm i programmet. De två fick bra kontakt och Monika föreslog att Marie skulle gå hennes skrivarkurs. ”Nä, nä, det har jag lämnat för länge sedan”. Det blev ingen kurs men Marie skrev ändå och skickade till Monika Fagerholm som läste, tyckte till och bollade tillbaka. Till slut sa den finlandssvenska författaren att Marie hade fått ihop till en roman. Klar var den inte då men efter många om och men, sex år tog det till slut, så kom romandebuten ”Sanningens kalas” 2020. Alla depåer var tömda som läkaren hon besökte sa. Men en bok hade Marie Lundström ändå skrivit.

Nu har hon börjat, så smått, på sin tredje roman, samtidigt som hon gör Lundströms Bokradio.

– Det är värt slitet, det är värt att gå upp fem på morgonen när boken ska göras klar. Det är på djupet lugnande att göra det man har drömt om.

 

Marie Lundström:

Född: 19 februari 1967.

Bor: Stockholm.

Familj: Fästman och barn.

Är: Journalist och författare.

Aktuell: Som programledare för Lundströms Bokradio i Sveriges Radio P1. Lundströms Bokradio har sedan en tid tillbaka ny sändningstid: Lördagar klockan 17.00 i P1. Programmet går i repris måndagar klockan 13.05.

Och med sin andra bok, ”Alla måste söderut”.