Beskriver omvärlden genom fotboll

Det är morgon i Gröndal i södra Stockholm. Här bor Erik Niva och hans familj men han är snart på väg ut i världen igen. Om någon vecka åker han och tv-parhästen Linn Nordström till Elfenbenskusten för att på sitt typiska och mycket nyfikna sätt bevaka Afrikanska mästerskapen (eller AFCON som det heter på engelska – Africa Cup of Nations). Efter vårt möte väntar en spruta mot gula febern.

Hans kunskap, entusiasm, verbala förmåga och något knarriga humor och framtoning har gett honom en alldeles egen plats i den svenska fotbollsjournalistiken. För tillfället har han tre jobb-ben. Han gör, tillsammans med Håkan Andreasson, den mycket populära fotbollspodden When we were kings, han gör webb-tv för Aftonbladet och han sitter i Viaplays fotbollsstudio och pratar om Premier League. Skrivandet, ofta långa och personliga reportage och personporträtt, är just nu pausat. Någon slags gräns måste till och med en arbetshäst som Erik Niva dra. Det gör att han, som han uttrycker det, känner sig friare och mer flexibel än tidigare. Han lägger också till att ett beslut har tagits om podden, den ska vara huvudfokus under några år framåt. Men det finns ett slutdatum, ett än så länge hemligt slutdatum då han ska nå yrkeslivets krön. Efter det ska han göra en, som han säger det, annan viktning. Då ska inte jobbet vara 73 procent av livet längre.

– Det ger mig så mycket tillbaka, att jobba. Men där har vi en del av problemet. Vad jag ska göra sedan. Andra intressen har liksom falnat bort. Det här med att utforska och skapa sig nya hobbies… Jag är illa lämpad för att ens inbilla mig att jag ska kunna gå en kurs i drejning och att det ska få fäste i mig. Jag har alltid varit så att jag har avfärdat saker väldigt snabbt. Min sambo, också hon journalist, funkar precis tvärtom. Hon blir intresserad av allt, hon kan prata med någon som spanar på grodor och två timmar senare är hon beredd att läsa till biolog.

Inhopp på lokatidningen

Vi gör ett tidshopp till den femtonårige Erik i Malmberget i Gällivare kommun. Han hade insett att han inte skulle bli professionell fotbollsspelare.

– Inte skulle jag bli professionell musiker heller. Jag kunde inte få min gitarr att prata. Så frågan var: Vad skulle jag göra istället då?

Punkaren Erik Niva kände sig främmande inför livet i gruvdriftens Malmberget, en isolerad plats där det nästan krävs att man uppskattar fjäll- och friluftslivet. Det gjorde han inte, att köra skoter eller pimpelfiska var inte hans grej. Det var inte heller mörkret och kylan på vinterhalvåret. Möjligen spelade allt det där in, för han bar på en rastlöshet som ”övergick i någon typ av driv”.

– I den åldern fick jag också möjligheten att hoppa in på lokaltidningen och satt även hemma på kammaren och snickrade ihop mitt eget punkfanzine. Det hade börjat vara en del av mitt liv att skriva om mina hobbies och mina passioner, säger Erik Niva på en dialekt som i alla fall i mina öron inte har slipats av särskilt mycket sedan han flyttade hemifrån för sisådär 25 år sedan.

I julas var Erik Niva hemma i resterna av Malmberget. Samhället är på väg att avvecklas för att lämna plats åt den växande gruvdriften i LKAB:s regi. I somras rullades ytterligare ett par hus iväg, en sorts slutkläm på den flytt som har tagit många år.

– Jag är ganska förlikad med situationen just för att det har pågått så länge. Det finns inget offentligt liv kvar och det som var något slags samhällskärna tidigare, det är helt borta. Men en majoritet av bostadshusen står fortfarande kvar. Det ser ut som en övergiven polarstation som borde vara ett större turistmål än det är.

Han kan ägna dagar, säger han med ett snett leende, åt att prata indignerat om avvecklingen som sker i tystnad, särskilt om man jämför med allt strålkastarljus som riktas mot Kiruna och deras flytt ”av några erbarmliga hus”.

Fotboll och politik

Han gick på journalisthögskolan i Sundsvall och gjorde sedan sin praktik på Sportbladet och sedan var han hemma. Det är en grov förenkling, en rejäl snabbspolning, men det är faktiskt sant. Han kan prata länge om den förändringens tid som fotbollen är inne i, den tid som enligt honom innebär en än tydligare uppdelning. Dels handlar det om de stora bjässarna och deras ägare, som har ofattbart mycket pengar och samtidigt en moralisk kompass som bara snurrar runt allt snabbare. Det är bara en tidsfråga innan de stänger in sig i en borg för inbördes beundran. Dels rör det sig om den mer lokalt förankrade fotbollen. Hans klubb, hans favoritlaget, Tottenham från London, befinner sig enligt honom precis i gränslandet.

– Fotbollen har inte förlorat sin förmåga att förklara omvärlden och inte heller de stora eller små politiska skiftningarna. Men när jag var ung, när jag sedan började som journalist var det lättare att romantisera fotbollen genom derbyn i den brittiska gruvstaden där det var arbetare mot aristokrater. Det är inte lika lätt att romantisera Saudiarabiens vision.

Han tystnar lite men säger sedan att det nog är mer relevant än någonsin att förklara världen genom fotboll. Det är det han gör, han som har använt fotbollen som ett redskap för att ta sig bort och iväg, från Malmberget och ut i världen. Den längtan finns kvar och det är därför han lyser upp som en midnattssol när han pratar om den kommande resan till Elfenbenskusten. Själv uttrycker han det inte med de orden, men så fotbollsresvan som han är, blir det svårare och svårare att få kickar, att få den där grövsta nyfikenheten att explodera.

Folkbildning

En sak är klar, det är folkbildning Erik Niva sysslar med, även om han inte tänker på det så. Han vill utforska världen, sen i nästa led vill han förstå, förklara och berätta. Att bara analysera själva spelet har aldrig varit hans kärnverksamhet. Jo, han säger så. Han säger också matchen i sig är något underordnat i nio fall av tio, om det inte är mästerskap. Det är det där andra som är det riktigt intressanta, det som är berättelsens kärna.  

– Jag har alltid känt en stor tacksamhet för att fotbollen är så användbar. Jag har ägnat många år, många artiklar och många resor åt de politiska spänningarna i Ukraina, kanaliserat genom fotbollen. Länge har jag kunnat berätta om hur östra Ukraina har lutat mot Ryssland och hur västra Ukraina har lutat västerut genom Shakhtar Donetsk och Dynamo Kiev. Om du förklär det i fotboll så blir det möjligt att få en 14-åring att läsa den texten.

Och så fortsätter Erik Niva ,vars samling med fotbollströjor växer och växer, sin tankebana på ett typiskt Erik Niva-sätt, genom att säga att den stackars pedagogen i högstadieskolans klassrum inte kan hänfalla åt fotbollen på samma vis.

– Den är ett så kraftfullt verktyg. Lärarna måste jobba med sämre hjälpmedel. Därför kan jag känna att fotbollsjournalistiken är väl så effektiv som läromedel. Det förhöjer värdet av yrket.

Senare säger han att det gäller att bejaka lusten och att ge den näring. Han säger också att det han gör bäst, trots att han just nu skriver försvinnande lite, är att skriva utförliga, halvambitiösa reportage. Då investerar han som mest av sig själv och lägger ner mest tid och fotarbete.

 

 

Erik Niva.

Ålder: 45 år.

Bor: Gröndal i södra Stockholm.

Familj: Är sambo med journalisten Anna Tiberg. De har två barn, en son och en dotter.

Yrke: Journalist som för tillfället har tre olika men ändå tätt sammanlänkade spår. Han gör Fotbollsresan för Aftonbladet TV, tillsammans med Linn Nordström, han gör podden When we were kings tillsammans med Håkan Andreasson och han är expert i Viaplays Premier League-studio.

Gör: Lyssnar på punk.

Gör också: Samlar på fotbollströjor. Några av dessa finns med i boken ”#jagärfotboll”. Han har också givit ut ett antal samlingsböcker med texter från Aftonbladet och han har skrivit boken om Martin Mutumba: ”Äkta hela vägen”.