Var 5:e folkhögskollärare saknar fast anställning

– Det blir ju svårare att bibehålla det som är folkhögskola med visstidsanställda som kommer och går. Det blir knappast motiverade att fortbilda sig om folkhögskola, säger Ingela Zetterberg som avgick som ordförande för Folkhögskollärarna sommaren 2020.

När en ordförande i ett fackligt förbund avgår brukar det vara tal, applåder, kramar, blommor och en och annan tår i en folkfylld sal. Men när Ingela Zetterberg avgick på förbundsmötet i somras, efter tio år som ordförande, satt hon i avskild ensamhet hemma hos sig, trots att man fattade ett så genomgripande beslut som att lägga ned Förbundet Folkhögskollärarna och att det därmed var förbundets allra sista förbundsmöte efter 118 år. Det blev inga summerande återblickar, ingen avtackning, inga applåder och inga kramar.

– Det blev en väldigt konstig situation att avsluta sina år på det viset. Men det som känns mest är att den gamla styrelsen inte fick avsluta tillsammans, säger Ingela Zetterberg. Men det är som det är och det är bara att gilla läget. Men när alla fått vaccin ska vi under året se till att det blir en ordentlig avtackning och avslutning för alla.

Pandemin är långt ifrån över och under vintern har den intensifierats, så intervjun görs framför datorskärmen. Ingela Zetterberg sitter åter hemma i avskild ensamhet. Hon jobbar kvar på Lärarförbundet fram till sommaren med att avveckla förbundet. Hon bjöd också in Bengt Wensmark, Folkhögskollärarnas siste ombudsman, till intervjun – även han i sitt hem utanför Eslöv i Skåne och sedan i höstas nybliven pensionär.

När Ingela Zetterberg valdes till ordförande för tio år sedan inleddes samtidigt samarbetet med Lärarförbundet. Folkhögskollärarna flyttade från sina lokaler i Sundbyberg till Lärarhuset på Stora Essingen. Folkhögskollärarna blev dubbelorganiserade och medlemmar i Lärarförbundet. Man behöll sin egen ombudsman, samtidigt som man fick tillgång till Lärarförbundets resurser.

– När vi flyttade in ställdes hela kansliet till vårt förfogande. Särskilt vill jag lyfta fram alla regionala ombudsmän och de regionala kontoren som har gjort ett fantastiskt arbete med att stötta våra medlemmar. Samtidigt vill jag säga att jag tycker det är bra att vi inte gick upp i Lärarförbundet direkt utan inledde med ett samarbete.

Bengt Wensmark anställdes som ombudsman för tre år sedan. Han var ombudsman i Lärarförbundet  men hade även erfarenhet av folkhögskolan då han som regional ombudsman i Skåne ansvarade för folkhögskolan innan han blev ombudsman för hela förbundet.

– Nu fick jag lära känna förbundet på ett helt annat sätt, framför allt har jag insett att Lärarförbundet har något att lära av Folkhögskollärarna, numera avdelningen Lärarförbundet Folkhögskola. Det finns en stor kompetens bland folkhögskollärarna som är till gagn för Lärarförbundet. Då tänker jag främst på den kultur som finns bland folkhögskollärarna, nämligen att man pratar med varandra och tar hjälp av varandra på folkhögskolorna för att nå fackliga framgångar, säger Bengt Wensmark.

Som ombudsman för folkhögskollärarna är det särskilt en sak som gjort intryck på honom:

– Om jag generaliserar lite grovt anser jag att folkhögskollärarna äger sin profession på ett helt annat sätt jämfört med många grundskole- och gymnasielärare, säger Bengt Wensmark, ombudsman för Folkhögskollärarna som gick i pension hösten 2020.

– Det är kanske att svära i kyrkan men om jag generaliserar lite grovt anser jag att folkhögskollärarna äger sin profession på ett helt annat sätt jämfört med många grundskole- och gymnasielärare. Folkhögskollärarna lägger alltid ett professionsperspektiv på sina frågor. Det har gjort min vardag både lärorik och inspirerande, just detta att man är så professionella och äger sin profession. Jag hoppas att man inte tappar det i den nya organisationen.

Du har tidigare sagt att folkhögskollärare är så engagerade att de hellre pratar om hur bra de har det än om sina problem på arbetsplatsen.

– Ja, och jag har insett att det är för att de äger sin profession. I de samtal vi haft har vi kunnat nyansera och skapa en gemensam förståelse och bild av hur verkligheten ser ut på arbetsplatsen, och vad som behöver utvecklas för att det ska bli bättre. Sen är ju lärare på folkhögskola närmare sin ledning än man är på en grundskola och gymnasieskola. Båda parter vill att folkhögskolan ska överleva och fortsätta att utvecklas. Mesta tiden har gått åt till att prata, lyssna och dra lärdom av varandras kunskaper om vad man behöver för att kunna utvecklas.

Hur har relationen mellan arbetsgivare och anställda på folkhögskolor utvecklats. Är det mer eller mindre konflikter nu?

Ingela Zetterberg:

– Jag tycker inte att det har blivit fler konflikter. De regionala ombudsmännen har varit väldigt bra på att hantera frågor så att våra medlemmar ska komma ut på rätt sida. Jag tror det var fler konflikter före min tid. Det anställdes rektorer som inte hade någon kunskap om folkhögskolan, vilket jag tror ledde till en del tråkiga strider. Det är inte lika påtagligt idag, även om det finns ett och annat även nu.

En förklaring till att det är färre konflikter tror hon kan bero på tillkomsten av rektorsutbildningen.

– Det finns ett helt annat omhändertagande idag av nya rektorer från huvudmännens organisationer, RIO (rörelseskolorna) och OFI (regionskolorna), som satsar på utbildningar för rektorerna och har skapat gemensamma grupper med mentorskap för rektorerna.

När det gäller samarbetet med huvudmännens organisationer tycker hon att det har vuxit och blivit starkare.

– Vi har gjort mycket tillsammans, bland annat Folkhögskoleforum. Vi står ju också upp för samma frågor, till exempel drev vi på att Folkbildningsrådet i sin budget begärde mer pengar av regeringen till kompetensutveckling och ett lönelyft för folkhögskollärarna.

Den organisation som förhandlar för rörelseskolorna är Arbetsgivaralliansen. För tre år sedan anställdes Folkhögskollärarnas dåvarande ombudsman, Jonas Bergman, av Arbetsgivar-alliansen, något Bengt Wensmark tycker har varit bra för samarbetet.

– Det har utvecklats under mina tre år som ombudsman. Det beror självklart på Jonas Bergman men jag vill också lyfta fram Christina Thunberg. Det har varit två bra personer. Inte så att vi sitter i knät på varandra. Vi vet våra roller och har utvecklat ett bra samarbete.

När Folkhögskollärarna inledde samarbetet med Lärarförbundet för tio år sedan var ett viktigt skäl att Lärarförbundet i större utsträckning skulle ta hand om de fackliga frågorna medan Folkhögskollärarna skulle ägna sig mer åt skolformsfrågorna, något som också har synts i verksamheten, bland annat i ett utvecklat och fördjupat samarbete med förbundets norska systerorganisation, som inspirerade till kursen för nya folkhögskollärare.

– Det är en kurs vi verkligen ska vara stolta över. Den har gett råg i ryggen för många nya lärare. Den fick man gå även om man inte var medlem. I den kursen får de en genomgång av hur det är att arbeta på folkhögskola, samtidigt som de formulerar en egen folkhögskollärarroll. Efter det startade rio och ofi sin högskolekurs för folkhögskollärare. Vår kurs är däremot ingen högskolekurs utan en kurs för alla – på folkhögskolevis.

Folkhögskollärarnas allra sista förbundsmöte sommaren 2020 skedde digitalt, där ombuden satt framför datorskärmarna och presidiet styrde mötet från en lokal i Malmö.

De senaste åren har det vuxit fram flera fortbildningskurser för folkhögskollärare i regi av såväl förbundet, huvudmännen och vid Linköpings universitet. Syftet är att stärka kompetensen och kunskapen om folkhögskolan bland lärarna. Men samtidigt har det skett en annan utveckling på folkhögskolorna som oroar Ingela Zetterberg och som hon menar motverkar satsningen på fortbildning:

– Sedan jag blev ordförande för tio år sedan har jag en känsla av att man anställer fler lärare under kortare tid idag, visstidsanställda, och färre tillsvidareanställda lärare.

En titt i Folkbildningsrådets rapporter visar att känslan stämmer väl med det som sker i verkligheten. Enligt Folkbildningsrådet rapporter Folkhögskolans pedagogiska personal har antalet lärare som anställs på viss tid fördubblats. Rapporten för 2010 visar att för tio år sedan var 84 procent av lärarna tillsvidareanställda. Var tionde lärare, 11 procent, var visstidsanställda. Senare rapporter visar en klar trend med fler visstidsanställda och färre tillsvidareanställda. Den senaste rapporten, 2019, visar att antalet lärare med tillsvidareanställning har minskat till 73 procent medan var femte lärare är visstidsanställd eller har annan form av korttids­anställning.

Ingela Zetterberg tycker att utvecklingen är minst sagt bekymmersam och kan komma att påverka folkhögskolans kärna.

– Det blir ju svårare att bibehålla det som är folkhögskola med visstidsanställda som kommer och går. Det blir knappast motiverade att fortbilda sig och lära sig vad folkhögskola är. Hur ska man kunna behålla särarten om man inte ser till att ge lärarna en fast tjänst, som lär sig om folkhögskola och är med och utvecklar den? Här tycker jag att folkhögskolorna gör sig själva en otjänst som riskerar att urholka särarten.

Det blir dock en uppgift för den nybildade avdelningen Lärarförbundet Folkhögskola och dess ledning att ta itu med. Till sommar går Ingela Zetterberg i pension.

– Jag vill rikta ett tack till alla medlemmar, förtroendevalda och ombudsmän. Vi ska vara stolta över vårt yrke. Folkhögskollärarna är en yrkesgrupp som verkligen äger sin profession och det är viktigt att man fortsätter att utveckla den i den fackliga organisation som företräder folkhögskollärarna. Det är vi i Lärarförbundet Folkhögskola som kan folkhögskolefrågorna.