"Människor i de utsatta stadsdelarna behöver folkbildningen mest"

– Behovet av folkbildningen är oerhört mycket större här jämfört med andra, svenskdominerade, områden, säger Nazem Tahvilzadeh, forskningsledare för rapporten Folkbildning i marginaliserade stadsdelar, och som själv kom som flykting från Iran, sex år gammal.

Nazem Tahvilzadeh möter mig utanför Folkets husby i järvaområdet utanför Stockholm. Det är fredag eftermiddag. En strid ström av människor lämnar den stora salen i Folkets hus, eller Folkets Husby, som det döpts till.

– Jag hade glömt att det är fredagsbön säger han, så det var kanske svårt att hitta en parkering.

Området utanför Folkets hus består av ett litet stenbelagt torg med några planterade träd runt en fontän, ett par snabbmatsrestauranger, konditori och bibliotek. Vi befinner oss i Husby, ett miljonprogrambygge, det svenskaste som finns. Här är över 60 procent utrikes födda och nästan nio av tio har utländsk bakgrund. I grannförorten Kista finns en liknande befolkningssammansättning, varannan är född i ett annat land och sju av tio har utländsk bakgrund.

– Det är få länder i världen som sammanför så många människor från så många nationaliteter i små stadsdelar.

Nazem Tahlvilzadeh har lett Folkbildningsrådets forskningsprojekt, Folkbildning i marginaliserade stadsdelar, som blev klar och publicerades i sommar. Han kom själv som flykting från Iran till Mariestad med sina föräldrar i mitten av åttiotalet, när han var sex år gammal. Han är idag forskare och lärare på kth i Stockholm.

Att läsa rapporten Folkbildning i marginaliserade stadsdelar och kliva in i Folkets Husbys lokaler är att möta en annan historia än den om kriminella ungdomsgäng, skjutningar, parallella samhällsstrukturer och en befolkning som undviker myndigheter och poliser. En mer representativ historia är att här bor människor som för en social kamp, vill studera, få ett arbete, bättre villkor och vara en del av samhället. Dessutom upplyser en fotnot i rapporten att enligt en opinionsundersökning har sju av tio invånare i marginaliserade stadsdelar högre förtroende för polisen än för andra myndigheter.

– Hälften av dem som bor i dessa stadsdelar är födda i Sverige och många har bott här så länge att kommunicera på svenska inte är problemet, säger Nazem Tahvilsadeh.

–  Det offentliga samtalet kring dessa stadsdelar är förstorade med en särskild lins. Det handlar ofta om kriminalitet, våld, misär, arbetslöshet, fattigdom och sociala problem. Men på dessa platser kommer också folk som vill hitta på saker, spela musik, läsa läxor på kvällen, arrangera möten, säger Nazem Tahvilzadeh.

Husby är en av 61 marginaliserade stadsdelar som enligt polisens bedömning karaktäriseras av ”låg socioekonomisk status” och ”allvarlig brottslighet”.  De 61 stadsdelarna omfattar en halv miljon människor och finns i 27 större svenska kommuner med 3,5 miljoner invånare. Det är också dessa som är i fokus i rapporten.

Både Folkets husby och Kista folkhögskola, som ligger på promenadavstånd från Husby, är exempel på den överraskande slutsatsen att det är fler människor i de marginaliserade stadsdelarna som deltar i studieförbundens och folkhögskolornas verksamhet jämfört med andra, mer svenskdominerade, områden i kommunerna.

Men Nazem Tahvilzadeh påpekar också att även om det är något fler är det ändå en minoritet som deltar: 9,5 procent i de marginaliserade stadsdelarna jämfört med 9, 2 procent i andra områden. Och vissa grupper når man mer sällan: ensamstående kvinnor med barn och de som inte gått ut grundskolan.

Nazem Tahvilzadeh menar att det skulle kunna vara betydligt fler som deltog. Och här kommer vi till en av de viktigaste slutsatserna i rapporten: Folkbildningen är mer relevant i marginaliserade stadsdelar än i andra områden.

– En representativ bild borde kanske vara 20–30 procent som deltar. Behovet är oerhört mycket större här jämfört med andra områden. Skolorna fungerar dåligt. Rekordmånga lämnar skolan utan fullständiga betyg. Människor här har en massa typer av problem, inte bara att man inte får jobb utan också när man väl får jobb har man problem på jobbet. Det är dåliga jobb där de utnyttjas av dåliga arbetsgivare. De behöver mer stöd för att hantera det.

Behoven visar sig också i de kurser man väljer att gå, både på folkhögskola och i studieförbunden. I både cirklar och folkhögskolekurser är deltagarna ofta inriktade på humaniora, språk, samhälls- och beteendevetenskap och naturvetenskap. Vanligaste ämnen är religion, samhällsvetenskap, främmande språk, svenska som andraspråk.

Nästan varannan deltagare i allmän kurs på folkhögskola är född i ett annat land: 46 procent. I de studiemotiverande kurserna är det 66 procent. Sett enbart till landets 182 folkhögskole-filialer, som i regel ligger i städerna, är det 57 procent som är utrikes född.

Medan deltagare i marginaliserade stadsdelar använder folkbildningen för att förbättra sina villkor använder deltagare i andra, svenskdominerade, stadsdelar studieförbunden och folkhögskolorna till att odla sina fritidsintressen: sjunga i kör, dansa, spela musik, personlig utveckling, odla, laga mat, eller går särskilda folkhögskolekurser i konst, musikal eller skrivarlinjer.

Nazem Tahvilzadeh skulle vilja se en större satsning och mobilisering på att nå dem som behöver folkbildningen mest.

– Det skulle kunna vara betydligt fler som deltog i folkbildningen i dessa områden, säger Nazem Tahvilzadeh.

– Idag är det framför allt högutbildade som använder folkbildningen. Det går fyra miljarder till folkbildningen i det här landet, två till studieförbunden och två till folkhögskolor. Det allra mesta går åt till att uppmuntra och stödja människors fritidsintressen. Idag handlar det om att stödja en ny form av marginaliserade grupper, inte nödvändigtvis om att arrangera författar- och fotokurser eller drejakurser för en medelklass. Inte för att det inte är viktigt också, men kanske borde folkbildningen på större allvar ta i det här jobbiga, att nå människor i marginaliserade stadsdelar. Behovet är så oerhört mycket större här.

Rapporten visar på flera sätt folkbildningens betydelse för människorna i marginaliserade stadsdelar. Man bidrar till sociala innovationer genom att uppfinna nya sätt att praktisera bildning och utbildning, kulturproduktion, social mobilisering och hållbar stadsutveckling. Inte minst bidrar man till att föreningar har en lokal där de kan mötas. Men Nazem Tahvilzadeh pekar också på att det finns en ensidighet i synen på vad invånarna i dessa stadsdelar behöver och att folkbildningen tenderar att uppmärksamma människorna i dessa områden för sin invandrarbakgrund och fokuserar verksamheten på integration och anpassning till svenska normer.

– Hälften av dem som bor i dessa stadsdelar är födda i Sverige och många har bott här så länge att kommunicera på svenska inte är problemet. Problemen är olika jämlikhetsproblem och dysfunktioner i det svenska samhället. Det är en minoritet i dessa stadsdelar som har behov av svenskundervisning. Många politiska flyktingar kommer från egna bildningstraditioner. De är otroligt rustade bildningsmässigt. De kanske behöver lära sig svenska och få lära känna samhället men efter ett tag tar det behovet slut. Problemet är att all denna mångfald, med människor från över hundra nationaliteter, reduceras av folkbildare till att endast handla om att lära sig svenska eller att orientera sig i det svenska samhälle.