Kulturutskottet vill granska fusket i studieförbunden

Ett enigt kulturutskott vill att bidragsfusket i studieförbunden ska granskas.

En terrorforskare, en professor i socialantropologi och en försvarsanalytiker har satt styrningen av folkhögskolor och studieförbund i gungning. Deras inspel har lett till att riksdagens kulturutskott beslutat att man ska begära en extern granskning av studieförbunden.

Folkbildningsrådets styrelseordförande Catharina Håkansson Boman och generalsekreteraren Maria Graner har på kort tid fått besöka kulturutskottet vid två tillfällen för att svara på frågor och förklara sig om bidragsfusket inom studieförbunden.

Efter avslöjandet om bidragsfusket i Järvaområdet i Stockholm beslutade Folkbildningsrådet att åtta studieförbund ska betala tillbaka 39 miljoner kr, motsvarande 2,9 procent av verksamheten.

Terrorforskaren Magnus Ranstorps debattinlägg, som han skrivit tillsammans med professorn i socialantropologi Aje Carlbom och försvarsanalytrikern Peder Hyllengren, fick riksdagens kulturutskott att besluta om granskning av studieförbunden.

Det är här terrorforskaren Magnus Ranstorp, professorn i socialantropologi Aje Carlbom och försvarsanalytikern Peder Hyllengren kommer in. De har under lång tid granskat det muslimska studieförbundet Ibn Rushds verksamhet och därmed halkat in på studieförbundens domäner.

I ett debattinlägg i Dagens Nyheter hävdade de att över hälften av studieförbundens verksamhet är fusk. De hänvisade till två källor inom studieförbunden med många års erfarenhet som sade att upp emot 60 till 70 procent av studieförbundens verksamhet var fusk. De menade att grundproblemet var volymjakten inom studieförbunden, vilket ledde till uppblåsta siffror.

Debattinlägget fick hård kritik och tillbakavisades i flera inlägg av representanter för studieförbunden som ansåg det oseriöst av de tre forskarna att komma med så grava anklagelser baserade på två anonyma källor.

Att som etablerade forskare påstå att minst 60 procent av studieförbundens verksamhet är fusk, med hänvisning till att man talat med två anonyma personer, är inte seriöst och lever inte upp till de mest basala kraven på vederhäftighet, skrev representanter från Folkbildningsrådet i ett svar och menade att den särskilda granskning som Folkbildningsrådet tagit initiativ till visade att felaktigheterna låg på tre procent.

De tre forskarna skulle återkomma med ytterligare debattinlägg där de skrev att de hade betydligt fler än två anonyma källor och menade att visselblåsare var centrala för att förstå fusket inom studieförbunden. De hade också mer utförliga, konkreta och graverande exempel som byggde på uppgifter från tidningar och offentliga register:

● 2012 fick Studieförbundet Bilda i Ludvika stryka 56 procent av sin verksamhet.

● 2015 avslöjade Västerbottenskuriren att 60 procent av Studiefrämjandets verksamhet i Umeå var fusk med avancerade upplägg.

● 2019 avslöjades att en förening i Örebro fifflat till sig bidrag från tre olika studieförbund på mellan 2–5 miljoner kronor.

● 2017–2019 redovisade alla studieförbund i Göteborg, en stad med 580 000 invånare, 4,5 miljoner deltagare i studiecirklar och kulturevenemang.

● 2017–2019 redovisade ABF i Storuman, ett samhälle med 6 000 invånare, 3 000 kulturevenemang, i snitt 2,7 arrangemang årets alla dagar, samt 6695 cirkeldeltagare.

●  I februari förra året avslöjade Sydsvenskan att över 9 000 studiecirklar och kulturevenemang med 42 000 deltagare som arrangerats av NBV var bluff.

Men de tre forskarnas kritik är  inte ny. Riksrevisionen och Statskontoret drar i sina rapporter i princip samma slutsatser som forskarna om volymjakten och studieförbund som inte har kontroll över hur statsbidraget används.

– När man talar om att bidragsfusket omfattar 60–70 procent av verksamheten så menar jag att det är kraftigt överdrivet, säger Maria Graner.

Statskontoret konstaterar  i sin rapport 2018, En folkbildning i tiden,  att studieförbunden alltmer överlåtit mycket av anordnarskapet till de enskilda föreningarna, vilket i praktiken innebär att man saknar kontroll över hur bidragen används:  Majoriteten av förbunden genomför huvuddelen av studiecirklarna i samarbete med medlemsorganisationer eller samarbetsorganisationer .

Den kontroll studieförbunden utför på sin verksamhet ska omfatta minst fem procent. I praktiken ligger den på mellan fem till tio procent.  Men kontrollen har sina  begränsningar skriver Statskontoret:

Dels kan kontrollen ha svårt att upptäcka fel i den egna hanteringen av bidraget, dels kan det finnas incitament att inte rapportera felen. Det beror på att eventuella misstag påverkar rätten till statsbidrag.

Ingen vet egentligen hur omfattande bidragsfusket är och Statskontoret skriver att internkontrollen sällan upptäcker större fel av systematiskt fusk eller bedrägeri: Större fel upptäcks snarare av att någon anar oråd och kontaktar förbundet.

När jag talar med Folkbildningsrådets generalsekreterare Maria Graner håller hon delvis med de tre forskarna när det gäller den mer generella kritiken. Men där de talar om systematisk volymjakt är hon mer försiktig och talar  om ”inslag av volymjakt” och att studieförbunden alltmer överlämnar anordnarskapet till enskilda föreningar:

– Att man släppt kontakter med vissa verksamheter har möjliggjort felaktigheter, den analysen delar vi. Men när man talar om att bidragsfusket omfattar 60–70 procent av verksamheten så menar jag att det är kraftigt överdrivet. Det målas upp en konspiration av att vi är delaktiga och gemensamt försöker mörka att allt bara är luft. Det motsägs av alla insatser vi gör,  undersökningar, rapporter och av statskontorets uppföljningar.

En annan kritik är att bidraget har blivit mer av ett aktivitetsstöd för vuxna än ett bidrag för studiecirkelverksamhet. Hur ser du på det?

– Det knyter väl an till det jag menar med anordnarskapet, att studieförbundens bidrag i större utsträckning blivit allt mer ekonomiskt och mindre initiativtagande och pedagogiskt. Andelen verksamhet som sker tillsammans med en samarbetspart har ökat stadigt de senaste tjugo åren på bekostnad av den verksamhet förbunden genomför i egen regi.

Hur ser du på kravet att en statlig myndighet tar över folkbildningsfrågorna?

– Jag tror det vore olyckligt för folkbildningens del. Det här är en modell som tjänat folkbildningen väl sedan 1991. Folkbildningen kan fungera under en myndighet också. Det gjorde den i många år dessförinnan när Skolöverstyrelsen ansvarade för folkhögskolan men den påpekade själv, i slutet på åttiotalet, att dagens konstruktion skulle fungera bättre. Inte minst folkhögskolan visar att frihetsgraden gör att man kan vara snabb och starta nya kurser som svarar mot behoven.

Senast den 15 april ska Folkbildningsrådet redovisa  vilka åtgärder man vidtagit för att  säkra att studieförbunden följer gällande föreskrifter och villkor för statsbidragen.

Folkhögskola och studieförbund bygger på helt olika bidragssystem som inte är jämförbara, säger RIOs generalsekreterare Gerhard Holmgren.

Debatten om bidragsfusket berör ju indirekt folkhögskolan eftersom den styrs av Folkbildningsrådet. Gerhard Holmgren är generalsekreterare på rörelsefolkhögskolornas intresseorganisation, RIO. Också han tycker att det är en kraftig överdrift, att 60–70 procent av studieförbundens verksamhet skulle  vara fusk men menar att det inte finns någon anledning att dra in folkhögskolan i den kritik som riktats mot studieförbunden.

–  Den här debatten handlar om studieförbundens bidragshantering och är inte ett ifrågasättande av stadsbidraget till folkhögskolorna. Folkhögskola och studieförbund bygger på helt olika bidragssystem som inte är jämförbara. Folkhögskolan har ett mycket mer vattentätt system. Det är överblickbart. Du vet vilka som är deltagare, du har personnummer, vilka som varit i klassrummen osv, säger Gerhard Holmgren.

Folkbildningsrådet är en ideell organisation med myndighetsliknande uppgifter. RIO är en av tre huvudmän. De två andra är Sveriges kommuner och regioner (SKR) och Studieförbunden i samverkan. De tillsätter Folkbildningsrådets styrelse, som beslutar om fördelning och uppföljning av statsbidraget. Hur ser då Gerhard Holmgren på förslagen att ersätta Folkbildningsrådet med en statlig myndighet?

– Det finns ingen anledning att spekulera om det. Som medlemmar i Folkbildningsrådet jobbar vi nu med att stärka självförvaltningen och rollerna mellan vad Folkbildningsrådet gör och vad vi som medlemmar gör.  Vi kan bara lugnt konstatera att folkhögskolornas bidragssystem är tämligen rakt och stabilt.