Behövs ett lönelyft för folkhögskolans lärare

Det är två veckor före jul. Thomas Nilsson kommer från riksdagshuset och ett seminarium tillsammans med före-trädare för folkbildningen och riksdagspolitiker. Han har några timmar innan han åker vidare mot Gotland och folkhögskolan i Hemse där han är rektor. Vi slår oss ned på cafeterian längst ned i Kulturhuset, några steg från Sergels torg och ”Plattan”.

Thomas Nilsson är ordförande i Offentligägda folkhögskolors intresseorganisation, OFI, som består av rektorer och andra ledande tjänstemän från 43 landstings- och regionfolkhögskolor. Det finns också en motsvarande organisation för politikerna som sitter i skolstyrelserna, Folkhögskoleföreningen, FHF. Båda organisationerna bistår SKL, Sveriges Kommuner och Landsting, med sakkunskap och underlag i folkhögskolefrågor. SKL är en av tre huvudmän för Folkbildningsrådet. De två andra är rio för rörelseskolorna samt branschorganisationen Studieförbunden. Det är dessa tre som bildar Folkbildningsrådet och tillsätter dess styrelse.

Thomas Nilsson tillhörde dem som välkomnade Folkbildningsrådets förslag till nya villkor för statsbidraget, bland annat att merparten av undervisningen på folkhögskola skulle skötas av anställda lärare. Han ville också att man skulle omfördela fem procent av statsbidraget till de mest utsatta deltagarna, dvs deltagare i allmän kurs. Pengarna skulle framför allt tas ifrån kortkurserna, vars kostnader skulle ersättas till 90 procent istället för 100 procent. Nu valde Folkbildningsrådets styrelse att inte ta med något av dessa villkor, vilket Thomas Nilsson beklagar:

– Vi var ganska överens på den offentliga sidan att det i stort sett var ett bra förslag. Vi tyckte att man borde göra en särskild satsning på dem med låg utbildningsbakgrund. Det föll ju bort därför att några var väldigt högljudda. Jag tror att styrelsen tog intryck av det men det är där folkhögskolan idag har sin stora kris, d.v.s. många med diagnoser, många utifrån kommande med svaga förutsättningar. Ska vi klara av att vara folkhögskola med den pedagogik och socialpedagogiska inramning som krävs skulle man behöva en förstärkning.

Thomas Nilsson vill inte peka ut några av de ”högljudda” som protesterade men läser man remissvaren och skrivelserna är det framför allt arbetarrörelsens folkhögskolor som protesterat, vilka idag har många fackliga kortkurser.

För Thomas Nilsson är utvecklingen i allmän kurs med allt fler deltagare som har diagnoser och behöver mycket stöd ett tilltagande problem och en stor utmaning. På hans egen skola har han anställt fem socialpedagoger som bara har till uppgift att stötta deltagarna.

– Det säger något om hur pass allvarligt läget är. Ska vi kunna upprätthålla folkhögskolepedagogiken, utveckla folkhögskolans didaktik och rekrytera de bästa lärarna behöver vi stärka resurserna i allmän kurs.

Hitills har folkhögskolor inte haft några problem att rekrytera lärare. Tvärtom har arbetsförhållandena inom folkhögskolan lockat många lärare från gymnasiet. Men nu kommer indikationer på att rejält höjda lärarlöner i gymnasiet i till exempel Stockholm gjort det svårare att rekrytera lärare till folkhögskolan.

– Det är oerhört allvarligt, säger Thomas Nilsson. Det kan väldigt snabbt bli ett av de stora hoten mot folkhögskolan. Den här frågan har vi på de offentliga folkhögskolorna lyft fram gentemot skl. Vi har också tagit upp det när vi träffat ministrar.

Hur ska man lösa det?

– Det måste bli ett folkhögskollärarlyft, ett lönelyft. Kvaliteten på verksamheten kommer att avgöra folkhögskolans framtid. Utbildade, kunniga, duktiga lärare som har bra anställningsförhållanden gagnar kvaliteten. Stabiliteten får du om du har samma personalgrupp och ser till att den utvecklas och får fortbildning.

– Även om det kan vara vanskligt att säga så vill jag påstå att folkhögskollärare har en svårare uppgift än andra lärare. Man ska både se till att förmedla kunskaper och att få människor att växa, att gruppen kommer in i en process och utvecklas. Bevekelsegrunden för alla dessa delar är så hög kvalitet som möjligt.

Men sen har du många skolor med särskilda kurser som bygger mycket av sin verksamhet på frilansar och egna företagare, framför allt inom konstnärliga yrken, som kanske väljer att vara frilansar.

– Jag har mängder med frilansande gästlärare, folk som kommer in i olika professioner, film, manus, textil, foto, musik. Men det är inte de som skapar utvecklingen och stabiliteten i folkhögskolan. Folkhögskola handlar väldigt mycket om gruppen, processen och kommunikationen. Det är ju det som gjort att folkhögskolan klarat sig.

RIO brukar ju säga att landstingsskolorna har så mycket bättre förutsättningar, att landstingen ger ytterligare 3000 kr per deltagarvecka utöver statsbidraget.

– Det är inte sant. Jag vet inte vad man bygger en sådan beräkning på. Jag kan ta ett landsting som ger ett stöd på 8,5 miljoner kr. Det är jättemycket och det är det som syns, men man tar också ut en hyra på sju miljoner kr men hyreskostnaden syns inte i beräkningen. Jag skulle väldigt gärna välkomna en granskning av folkhögskolornas ekonomi. Det är procentuellt lika många offentliga skolor som har dålig ekonomi som det är rio-skolor.

Folkbildningsrådets senaste redovisning för ekonomin stödjer Thomas Nilsson på den punkten. Fyra av tio landstingsfolkhögskolor och fyra av tio rörelseskolor visar underskott i skolans ekonomi.

– Den som tror att det är en gräddfil att vara offentlig folkhögskola begriper inte vad han pratar om. Vi ska konkurrera med dialysavdelningar, förskolor, nya rondeller, vägar och gud vet vad.

I förra numret sade skolchefen för Viskadalens folkhögskola och Arbetarrörelsens folkhögskola i Göteborg, Joakim Hjelm, att landstingsfolkhögskolorna utgör ett undantag i folkhögskolevärlden och att de inte tillhör civilsamhället. Han menar att folkhögskola är en ideell verksamhet, därför är folkhögskolor som ägs av landsting en ”anomali”, ett undantag som egentligen inte hör hemma i folkhögskolevärlden. Folkbildning är en ideell verksamhet som bedrivs av ideella ledare, därför kan inte landstingsfolkhögskola bedriva folkbildning.

Thomas Nilsson ler och skakar lätt på huvudet inför resonemanget.

– Hans sätt att resonera är inte bara felaktigt på sakplanet. Ur ett historiskt perspektiv har det ingen relevans. Det är som Bernt Gustavsson skrev i förra numret. Det har aldrig varit så att folkhögskolan baserat sin verksamhet på ideella insatser. Det har alltid varit så att både landsting och stat har gått in och skjutit till medel. Från början var det landstingsskolor som dominerade. Sedan tillkom folkrörelserna.

Thomas Nilsson är uppvuxen inom folkrörelsen, Missionsförbundet, numera Missionskyrkan, och har arbetat som folkhögskolerektor sedan 2001.

– Folkhögskolan som utbildningsform ägs inte av några civilsamhällets organisationer som dikterar förutsättningarna. Folkhögskolan som utbildningsform ägs inte heller av några landsting eller regioner som dikterar förutsättningarna. Folkhögskolan som utbildningsform förvaltas av enskilda huvudmän som har rätt att forma sin skola, inom de ramar som stadsbidragsreglerna anvisar. Vi får ett anslag från staten och därför är det inte så konstigt att staten talar om vad det är man vill. Friheten är ändå otrolig. Det går inte att jämföra med den statligt styrda skolan.

Joakim Hjelm ser landstingsfolkhögskolan som ett undantag. Hur ser du på det?

Thomas Nilsson skrattar hjärtligt:

– Det behöver egentligen inte kommenteras. Folkhögskolor ägs av olika slags huvudmän: föreningar, folkrörelser, stiftelser, ideella organisationer, landsting och regioner. Landstings- och regionfolkhögskolorna är den största enskilda gruppen av skolor. Men det är inget vi gör någon sak av. Vi har ett mycket nära och gott samarbete med rio och rörelseskolor över hela landet.