Folkhögskollärarna halkar efter vid varje lönerevision

Mina två lärdomar av året som gick är nog att vi inte ska ta något för givet och att aldrig sluta hoppas. Ingenting blev som vi hade tänkt, tiden gick, vi planerade in nya ”riktiga” möten och fick eftersom ställa in dem, men jag tillhör dem som vägrat sluta planera. Ett år som lärare där jag knappt fått möta vissa deltagare alls, och ett år som ordförande i en ny organisation vars styrelse jag ännu inte träffat.

Tomas Rosengren, ordförande Lärarförbundet Folkhögskola. Foto Oskar Omne.

Nu står ett nytt år för dörren (ja, jag brukar som lärare fira nyår i augusti, en gammal vana), vaccinationen bör ha erbjudits majoriteten av folkhögskolans lärare och deltagare, och vi är förhoppningsvis tillbaka i våra klassrum och korridorer. Vi har nu troligen även haft vårt första fysiska styrelsemöte, detta med fokus på hur vi ska synliggöra folkhögskolan och dess lärare det kommande året. Folkbildningen och folkhögskolan har under året varit på den politiska agendan, men det har varit andra som satt oss där, människor vars avsikt har varit att ifrågasätta oss, få oss ur balans och så tvivel hos andra om folkhögskolans existensberättigande. Nu börjar valåret på riktigt och det är upp till oss som jobbar och verkar inom folkhögskolan att sätta det politiska samtalet om folkhögskolan.

Lärdomen från pandemiåret får inte bli att vi kan vara billiga i drift.

Det är vi som ska berätta vad som händer ute på skolorna, hur människor får nya riktningar i sina liv, blir ansvarstagande medborgare och hur många lämnar statistiken av utanförskap till förmån för ett innanförskap. Vi ska leda samtalet, inte bara försvara oss mot okunniga påhopp. Vi ska kräva förutsättningar att kunna bedriva och utveckla verksamheten på varje folkhögskola utan att ständigt behöva ducka för osthyveln, för det handlar i slutändan om reda pengar. Som läget ser ut nu halkar folkhögskollärarna än mer efter resten av Lärarsverige vid varje lönerevision samtidigt som arbetsbördan ökar i takt med att deltagar­grupper växer.

Någonstans finns en kritisk gräns där orken inte finns och där folkhögskolan smyger över till att bli det Komvux light vi hela tiden säger att vi inte ska vara. Lärdomen från pandemiåret får inte bli att vi kan vara billiga i drift, lärdomen bör vara att vi än mer uppskattar mötet på plats och att vi ska kunna planera för ett läsår där vi i undervisning och övriga skolaktiviteter får möta våra deltagare och deltagare får möta andra deltagare i ett kunskaps- och erfarenhetsutbyte. Det är det folkhögskola handlar om och det ska vi tala om för resten av Sverige inför valet 2022.