Folkhögskolan är idéburen, men inte ideell

Folkhögskolan är en ideologisk konstruktion som sätter mötet i centrum, mötet som grund för att som deltagare och lärare påbörja en gemensam bildningsresa. Att möta en deltagare där denne befinner sig är ett centralt begrepp inom utbildningsformen och det bör även synas i hur vi undervisar här. Undervisningen i folkhög­skolan bygger på en stor pedagogisk frihet och en samtalsmetodik, men undervisningen stannar sällan i klassrummet, vilket är helt i sin ordning. Mötet fortsätter i korridor, fikarum eller matsal och därmed i någon mån även undervisningen. Det här ger ju bilden av något som forskaren Sam Paldanius beskriver som en mer ”luddig” pedagogisk verksamhet än traditionell skola, men han beskriver samtidigt luddigheten som en av våra viktigaste framgångsfaktorer när vi ser på vad folkhögskolan åstadkommer varje år, sett till hur många människors livsväg som förändras i positiv riktning. Utmaningen ligger i att den här luddiga friheten kan omvandlas till gränslöshet och därför åker nu den fackliga hatten på.

Många avtal är utformade för en folkhögskola i en annan tid, med andra deltagare och en annan ekonomi.

När vi 2020 blev en nationell avdelning inom Lärarförbundet flyttades mandatet att godkänna lokala arbetstidsavtal från lokala klubben på skolan till avdelningens styrelse. En icke folkhögskolemässig centralisering kan tyckas vid en första anblick, men det fyller en viktig funktion. Vi vill att grundarbetet görs lokalt på varje skola, men sedan finns vi som ett par extra ögon. 

Har vi sett något då de här två åren? Vi har sett att många folkhögskolor sitter på gamla daterade avtal som ingen vågar röra, för ”tänk om vi får det sämre”, alternativt väldigt kortfattade avtal som går att tolka lite hur som helst. På samma skolor ser vi att sjukfrånvaron är stor med många långtidssjukskrivna. Många avtal är utformade för en folkhögskola i en annan tid, med andra deltagare och en annan ekonomi, men som i dagens kontext kan stå för en gränslöshet där det blir oklart var gränserna för mitt yrkesliv går i relation till deltagare och arbetsgivaren och där finns outtalade förväntningar från mig själv eller arbetsgivaren på vad jag förväntas göra, och när.

I slutändan är det en politisk fråga kopplad till folkhögskolans överlevnad.

Ett arbetstidsavtal på en folkhögskola ska utstråla förtroende och frihet, men inte gräns­löshet. Det ska vara en ram som samtidigt ger frihet. Hur bakar vi in det socialpedagogiska i övrig pedagogisk verksamhet? Ska folkhögskolan fortsatt finnas kvar måste vi se till att vi lärare och rektorer håller och då måste vi med våra avtal synliggöra utbildningsformen folkhögskola. Det är bara då vi faktiskt kan sätta en prislapp på vår verksamhet, ställa det i relation till vad vi uträttar samhällsekonomiskt och förmedla till våra folkvalda. I slutändan är det en politisk fråga kopplad till folkhögskolans överlevnad. Folkhögskolan är en fantastisk, välbeprövad idé, men vi jobbar inte ideellt! 

P.S  Hur ser ert lokala arbetstidsavtal ut? D.S