”Menar ni att jag sagt fel hela tiden?”

Nu börjar flyktingarna från Ukraina studera svenska från dag ett i folkhögskolemiljö. När de provar att säga sina första svenska ord gäller det att vi som har bott här ett tag inte är petnoga med uttalet. Vi ska i alla fall inte fnissa, eller…?

Historiskt har ju Sverige aldrig varit enspråkigt. Minoritetsspråk har pratats och ropats i städernas gränder och i byar på landsbygden i hundratals år. Alltså jiddisch, romani chib, samiska, finska och meänkieli. Utöver det har kvinnor och män som kanske jobbat med skrädderi eller gruvnäring pratat franska, tyska, engelska och en massa andra språk.

Men, tanken på att ett enda språk nog ändå är bäst lever konstigt nog kvar. Särskilt när det gäller barn och nyinflyttade. Vi andra är fria att bolla olika språk, med mer eller mindre lyckat resultat får vi väl tillägga…Och det är ju så vi lär oss. Genom att prova, och prova igen.

Ibland blir det ändå skrattanfall på lektionen! Till exempel när det är lite knepigt att få till uttalet på svenska ord när vi pluggar svenska som andraspråk på Bromma folkhögskola. Men häromdagen kom det fram att situationen också kan vara det omvända.

- Jag kan inte få svenskarna att sluta säga Aschmed! Säger Ahmed och skakar uppgivet på huvudet.

– Va? Jag som trodde jag var duktig som uttalade så där! Ett tvättbräde av bekymmersrynkor lägger sig i min panna.

Hela klassen skrattar.

– Det uttalas inte så!

– Hur ska man säga då?

– Bara Ahmed, precis som det står, förklarar någon.

– Aha…jag suckar. Menar ni att jag sagt fel hela tiden?

Alla skrattar igen. De har hört mig säga fel, men inte velat rätta mig.

Kenneth Karlsson som vuxit upp i spansktalande Nicaragua räddar situationen.

– Det är helt ok om svenskarna inte kan säga Ahmed, jag kan inte få folk i Nicaragua att uttala Kenneth Karlsson!

Visst vågar vi prova att uttala ukrainska namn? Med den vänliga folkhögskolemiljön runt oss vågar vi kanske till och med bli utskrattade!

Sara Silfverskiöld, lärare Bromma folkhögskola.