Kadir Meral om dubbelt utanförskap

Du har skrivit boken ”Fyra rum för integration”, varav ett är klassrummet, 
spännande! Men inledningsvis, vem är du?

– Jag och min familj flydde från en kurdisk by i Turkiet till Sverige på 1990-talet och hamnade i Älvdalen, i Dalarna. Där började min resa in i det svenska samhället och kulturen. Tre år senare flyttade vi till Gottsunda, som är en invandrartät stadsdel i Uppsala, och det var en helt annan värld. Sedan utbildade jag mig till gymnasielärare i matematik och samhällskunskap, vilket jag jobbade som i 15 år. I dag skriver och föreläser jag om integration och mångfald.

Hur kom det sig att du skrev boken?  

– Jag har både insyn och överblick i de här frågorna och har mött hela spektrat av Sverige: det yttersta utanförskapet, den akademiska världen och skolan. Nu vill jag göra min samhällsinsats för att bidra till integration, utifrån forskning och mina egna erfarenheter.

Du tar ett stort grepp om integration med utgångspunkt i fyra teman: omklädningsrummet, fikarummet, hjärte­rummet och klassrummet. Berätta om klassrummet.

– Det finns socialisation i alla de rummen, och alla har funnits genom hela min resa. Klassrummet symboliserar språket och bildning och är viktigt för socialiseringsprocessen. På individnivå handlar det om bemötande, mottagande och stöd. Och mer översiktligt om skolsystemet och boende­systemet, vilka påverkar barns möjligheter att lära sig svenska språket och att uppnå kunskapsmålen. Här kan skolan bidra med jättemycket.

Kan du utveckla det?

– Avstånden till skolan kan vara en sträcka på fem minuter men enorm när det gäller normer och koder. De värderingar barn möter i skolan kan i många fall krocka med de i hemmet, vilket skapar ett dubbelt utanförskap. Och de värderingarna är inte alltid så lätta att kombinera. Dessutom är det inte ovanligt att många föräldrar är oroliga över att skolan ”assimilerar” deras barn när de tar till sig nya värderingar och kunskaper.

Hur var det för dig?

– Mina föräldrar blev oroliga när de såg vad som hände med mig. Många är ovana vid den svenska skolans traditioner. Kanske kommer de inte ens på utvecklingssamtalen. Då kan lärare bli frustrerade och dialogen mellan skolan och hemmet dör. Därför är det betydelsefullt att skolan och lärare för en dialog med föräldrarna, men det kräver tid, tålamod och kunskap. Och här bör huvud­mannen förse sina lärare med rätt kompetens.