Kriget i Ukraina väcker svåra frågor i klassen

– Varför var inte svenskarna lika arga när kriget kom till mitt hemland? 

Deltagarna som pluggar svenska som andraspråk på Bromma folkhögskola försöker förstå varför kriget i Ukraina toppar alla sajter och tidningar, dygnet runt.

Hjälp! Vad ska jag som lärare säga nu? 

– Det är nog för att Ukraina ligger här i Europa, nära Sverige, förklarar jag. 

– Det är inte alls nära! Tycker någon.

– Det är samma kontinent. Och i Europa var det över åttio år sedan ett demokratiskt land invaderades, det blev början på andra världskriget. 

– Men Sverige är ett demokratiskt land! Är inte alla människor lika mycket värda?

–  Jo, men vi människor berörs mer när något händer på ett sätt som vi kan leva oss in i. Vi blir rädda när vi ser barn fly från ett krig i samma jackor som våra egna barn har.

Diskussionen tar en ännu allvarligare vändning.

– Varför finns ondskan egentligen? Undrar en kille.

– Bror, det är för att vi ska kunna förstå det goda, svarar en annan kille.

Deltagare som har flytt från krigshärjade länder och lärt sig av sina föräldrar att makten har öron i väggarna. Deltagare som sett hela sitt land monteras ned. De tror fortfarande på det goda i sitt nya hemland. Men de är bekymrade över att svenskarna inte har en tro. 

– Svenskarna har ingen gud, de har socialtjänsten! Det märks för den både ger och tar barn, tycker en deltagare.

Jag blir lite bedrövad, men kommer att tänka på programmet Människor och tro på P1 i Sveriges Radio. 

– Sverige är ett land med många religioner. Och vi har ju flera olika här i skolan, eller hur?

Det nickas. 

– Hinduerna har en gud som de inte tror på. Kanske svenskarna också har en gud de inte tror på?

– Kanske. Men svenskar kanske tror på det goda trots allt? Rättvisan, jämlikheten, samarbete. Sånt vi tycker är viktigt men inte pratar om så ofta, svarar jag.

– Ja, det var ju det jag menade! Säger Bashar. 

Han som överlevde kriget i Syrien. 

– Det funkade eftersom han samarbetade med andra, förklarar en annan deltagare för mig.

Måtte vi gamla svenskar inte göra de nya svenskarna som kom med tåg, båt, flyg eller vandrade till fots, besvikna. Som klarat långa månader på förläggningar och ibland i förvar. De dagar vi inte orkar hoppas kan vi lyssna på dem som tror mer på vårt land än vi själva gör. De som knappt fick med sig en väska på flykten men har bevarat hoppet på det goda i sina hjärtan och generöst delar med sig av det till oss.

Sara Silfverskiöld, lärare Bromma folkhögskola.