”Varje bok har varit en protest”

Vi ses på Centralstationen i Stockholm och kommer nästan omgående in på folkhögskolan och allmän kurs. Bernt Gustavsson har varit en flitig gäst och föreläsare på folkhögskolor där han talat om bildning, kunskap, pedagogik, folkbildning och folkhögskolans tradition och historia.

– Jag har alltid varit en försvarare för de sämst ställda. De som har minst ska också ha mest. Jag ser ju på skolorna hur lärarna gör storverk under ganska svåra förutsättningar, även med deltagare som har sociala och psykologiska problem. Men jag får allt svårare att kritisera förekomsten av speciallinjerna. Det är verkligen ämnen som är eftersatta på olika sätt och det finns få möjligheter i samhället för att estetiskt inriktade, kulturintresserade ungdomar ska kunna få den typen av utbildningar.

Nästa gång vi ses är ett par veckor senare i Norrköping, Bernt Gustavssons hemstad. Innan vi skiljs åt vid tågstationen, efter mer än tre timmars samtal om bildning, kunskap och hans författarskap, säger han:

– Du vet, varje bok jag skrivit har varit en protest mot den ytliga synen på bildning och kunskap.

Ombord på tåget skriver jag ned orden och lyssnar igenom den inspelade intervjun. Det sista han säger på inspelningen återknyter till hans syn på bildningen.

– Bildning för de allra flesta är ungefär sinnebilden av en Horace Engdal som åker till de stora städerna i Europa och säger att om du träffar en spränglärd person blir du så imponerad att du vill vara som han. Det är en elitistisk människosyn och en massmedial föreställning av vad bildning är.

Bernt Gustavsson har skrivit och gett ut ett dussintal böcker och antologier om bildning och kunskap och lett forskningsprojekt om folkbildning och folkhögskolepedagogik. Det är ingen tillfällighet att Sven-Eric Liedman, när han skriver om Bildning i Nationalencyklopedin, har Bernt Gustavsson som den ende nu levande svensk han refererar till. De två andra är födda i mitten av 1800-talet: Ellen Key och Hans Larsson.

Vi sitter på Café Täppan, intill Campus Norrköping, en  del av Linköpings universitet, där Bernt Gustavsson arbetade i många år, bland annat på Folkhögskollärarutbildningen.  Det är tidig förmiddag. När vi klev in på caféet var det nästan tomt. Tre män i svarta  byxor och tröjor med ett firmanamn på ryggen hade rast och satt och pratade. Efter en stund reste de sig och gick. Vi blev ensamma kvar vid ett av fönsterborden.

Bakgrunden: Bernt Gustavsson har gått allmän linje på Stensunds folkhögskola. Han har arbetat som folkhögskollärare i femton år. Därefter kan titlarna stapplas på varandra: Lektor i idéhistoria och lärare på folkhögskollärarutbildningen i Linköping, professor i Pedagogik, professor i Pedagogisk filosofi, professor i Utbildning och demokrati.  Och författare av ett stort antal böcker om bildning och kunskap.

När han gick i pension  bestämde han sig för att åtminstone skriva tre böcker till: En om livet, en om världen och en om sig själv. Det är den om livet som kommer i höst.

– Den boken har en lång tillkomsthistoria. Intresset för existensfrågor, livsfrågor, väcktes redan när jag gick på folkhögskolan. Livsfrågorna är ju en stark motivering genom historien för folkhögskolan. Det är ju Grundtvigs tanke att du får möjlighet att orientera dig i livsfrågorna.

Innan han började på Stensund, 1966, tjugo år gammal, hade han arbetat som affärsbiträde och fabriksarbetare på Karosseriverkstäder i Katrineholm.

– Du vet, säger han och lutar sig fram över bordet, jag var så uppkäftig på den tiden. Mitt första jobb var som affärsbiträde i en klädesaffär. Den ägdes av en fin dam. När det kom in en grupp romer uttalade hon sig på ett sätt som var helt oacceptabelt. Så där gjorde jag mig omöjlig. På Karosseriverkstäder gjorde jag mig osams med verkarn. Han snackade skit om invandrarna så jag skällde ut honom efter noter.

Var fick du dessa värderingar ifrån?

– Det satt i huvudet. Pappa och alla mina mor- och farbröder var tvättäkta socialdemokrater.  En av mina morbröder var mest politisk och satt i fullmäktige. På ålderns höst jobbade han ihop med Göran Persson.

Att börja på Stensund var som en andra födelse. Han läser Sven Lindkvists Myten om Wu-tao-tzu och Sara Lidmans Samtal i Hanoi som öppnar ögonen för konsten, litteraturen och tredje världen.

– På en morgonsamling var det ett par killar som hade en föreställning. Den ena spelade Stan Getz på saxofon och den andra skrek ut texter ur Samtal i Hanoi. Du kan ju tänka det hur det var att möta för en 20-åring.

På Stensund möter han visserligen traditionella lärare, dvs mycket förmedlingspedagogik, men det han beskriver är engagerade lärare. Det var Doris Jansson från USA som möter honom i trappan en morgon och säger: "Bernt, du måste läsa mer." Han frågar vad han ska läsa och hon slår teatraliskt ut med armen och säger: "Allt!" Och det var Torwald Wermelin, författare, programledare i radio och förgrundsgestalt inom svensk scouting och friluftsliv som en kväll, när Bernt Gustavsson satt i skolans bibliotek, kom in och frågade: "Vad läser du pojk?"

– Jag visade honom. "Kom", sa han och så gick vi runt i hela biblioteket. Han visade mig böcker och sa: "Det här och det här, det ska du läsa." Jag bara sög i mig.

Efter Stensund gick han alla vuxenutbildningsformer som fanns, Statens skola för vuxna, Komvux och sedan in på universitetet där han läste historia, litteratur, filosofi med sikte på att bli lärare på folkhögskola.  År 1975 gick han folkhögskollärarutbildningen.

– Året efter fick jag jobb direkt, på Marieborgs folkhögskola.

Och det är här han första gången får kontakt med den motsättning som ska följa honom genom alla hans böcker – de olika synsätten på bildning, kunskap och pedagogik. I mitten av sjuttiotalet slår Paulo Freire igenom och får ett stort inflytande på folkhögskollärarna som var med i den nystartade rörelsen Progressiv folkhögskola, som var en reaktion mot förmedlingspedagogiken, där läraren och stoffet hade huvudrollen och eleven skulle lyssna och suga i sig. Progressiv var en pedagogisk rörelse med inriktning på självstyrt lärande med den studerande i centrum och en inriktning mot mer fritt upplagda studier.

Men det gick för långt menar Bernt Gustavsson. Det blev för stor betoning på att allt skulle utgå från deltagaren, vilket ledde till en motreaktion från en annan folkhögskollärare, Arne Helldén, tidigare lärare på Medlefors folkhögskola och metodiklektor på F-linjen, som startade föreningen Kunskap i Skolan.

–  Jag var kompis med Arne och med på första mötet men gick ur direkt. Det här var ju gammal förmedlingspedagogik och i mina ögon väldigt auktoritärt. Men det leder till att jag lever med den här motsättningen, mellan progressivismen och förmedlingspedagogiken.

I Nationalencyklopedin beskriver Sven-Eric Liedman motsättningen så här:

"Det har länge funnits två dominerande uppfattningar om kunskap och skola. Enligt den ena, som kallats den progressiva, måste varje kunskap sättas i samband med den enskilda eleven och dennes erfarenhet och intresse. Den subjektiva komponenten betonas. Enligt den motsatta uppfattningen skall kunskaper betraktas som objektiva storheter, vilka elever och studenter oavsett bakgrund och motivation skall tillägna sig. Renodlade synes båda dessa uppfattningar ohållbara."

Men för Bernt Gustavsson blev motsättningen fruktbar. Han såg en tredje möjlighet genom studier i begreppet bildning, som upphävde motsättningen. I sina böcker återkommer han till en liknelse: Resan. Utfärd och Hemkomst. Odysses företar en resa, får nya erfarenheter och återvänder, förändrad och inte längre densamma.

– Det progressivismen misslyckas med är att öppna tillräckligt mycket för det nya, främmande och annorlunda. Man stannar i det bekanta för mycket. Förmedlingspedagogikens misstag är att bara servera kunskap utan någon relation till den elev eller människa som tar emot den. Resan är ju en bild. Du är hemma. Sen far du ut och öppnar för nya erfarenheter, metaforiskt. En god folkhögskollärare börjar alltid där folk befinner sig, i deras egen upplevelse och tolkning av världen.

Bernt Gustavssons egen resa är ju egentligen en sinnebild av hans syn på bildningen.  Den började i hans egna erfarenheter och fick med lärarnas hjälp möta det främmande, vilket förändrade honom, som när han kom till Sydafrika.

–Första gången jag kom till Sydafrika var 1993. Jag var på sätt och vis förberedd men ändå var det fullständigt chockartat. Hur kunde det finnas sådana jävla orättvisor!  Men sedan dess har Sydafrika varit mitt andra hem.

Och här kommer han också i kontakt med ett sydafrikansk bildningsbegrepp, ubuntu, som leder till ett forskningsprojekt där han jämför med ett han själv ofta återkommer till, det aristoteliska praktisk klokhet. I sin bok Kunskapsfilosofi skriver han:

’”I Sydafrika har jag ofta frågat vem som i en by eller annan gemenskap anses klok, eller representerar det afrikanska begreppet ubuntu. Ofta får man svaret genom att den tillfrågade pekar bort mot ett hus eller en hydda. Där sitter den, ibland en kvinna, ibland en man, som folk går och frågar om kloka råd.”

Synen på bildningen hänger intimt samman med synen på kunskap. När Kunskapslyftet genomfördes 1997 var Bernt Gustavsson mycket kritisk mot dess ekonomistiska och ensidiga syn på kunskap. Livslångt lärande handlar mest om, då som nu, att vara anställningsbar. I protest skrev han två böcker om kunskap: Kunskapsfilosofi och Vad är kunskap?

– Människan reducerades till "human capital", kunskap till en vara på marknaden och förlorade sina demokratiska och humanistiska dimensioner. Det jag försöker säga är att det finns tre former av kunskap: Det är praktiska kunskaper som i hantverksyrkena eller att du blir en skicklig forskare genom att träna dig i vetenskaplighet. Sedan har du den vetenskapliga kunskapen i olika former: Naturvetenskap, samhällsvetenskap, humanvetenskap etc. Slutligen har du den praktiska klokheten som har med människan som social varelse att göra, att utveckla ett gott omdöme. Du behöver alla tre.

I Folkbildningspropositionen och Folkbildningsrådets folkbildningspolitiska dokument Vägval & Vilja menar han att synen på bildning är för smalt. Där ligger tyngdpunkten på att utveckla demokratiskt ansvariga samhällsmedborgare. Men det är bara halva svaret på vad bildningen är:

– Det är att se bildningen som en resa, en fri process, där människan lär sig något som inte är på förhand givet. Hela folkbildningstraditionen bygger på en skillnad mellan lärdom och bildning – om du läser Ellen Key, som säger att bildning är det du har kvar när du har glömt allt du lärt. Det gäller att hitta varje människas utgångspunkt, oavsett var man kommer ifrån eller vad man har för förutsättningar.

Bernt Gustavsson har lett flera forskningsprojekt, bland annat Folkhögskolans praktiker i förändring (Studentlitteratur) och den senaste: Nyttan med Folklig bildning (Nordic Academic Press), där han konkret vill förändra och vidga synen på nytta och visa hur folkbildningen skapar nytta och värden som är bra för hela samhället.

Här handlar det återigen om en djupare syn på bildning och kunskap och att bildade människor är nyttiga för samhället, som de livskloka männen och kvinnorna i de sydafrikanska byarna. Det finns ingen motsättning mellan utbildning och bildning. Bildningen finns också i utbildningen. Och tvärtom. Han lutar sitt tänkande mot den indiske nobelpristagaren i ekonomi, Amartya Sen och den amerikanske filosofen Martha Nussbaum. Båda talar om nytta i termer av människans förmågor eller kapaciteter. Istället för att se till att människor har en viss mängd pengar eller andra varor bör staten bry sig om vad människor kan göra, vad de har förmåga till. Både Martha Nussbaum och Amartya Sen är, liksom Bernt Gustavsson, aristoteliker.

Vad är det med Aristoteles?

– Framför allt är det tanken att alla människor besitter en potential som kan utvecklas under goda förutsättningar. I ett gott samhälle är lycka att få utveckla sina potentialer. För flertalet utilitarister ligger fokus på lustupplevelsen eller människors egna preferenser. För en aristoteliker betyder lycka att få utveckla sin potential. Det är en ganska enkel tanke som Amartya Sen och Martha Nussbaum och många andra använder för att utveckla demokratisk utbildning. I Sverige är den lite främmande. Men i folkhögskoletraditionen lever fortfarande den här humanistiska och demokratiska tanken, trots allt.