Med rötter i orden

Mikael Niemi ville skriva om den tornedalska filosofen, tänkaren och väckelsepredikanten Lars Levi Laestadius. Det blev en mordgåta som Laestadius fick lösa med sin samiske följeslagare Jussi.

Mycket robust och klarar sig bra i all slags jord.

Så står det om blomman strand-veronika, när jag söker den på Wikipedia. Ja visst, tänker jag, det stämmer ju bra!

Eftersom jag vet att Mikael Niemi är botaniskt intresserad har jag nämligen frågat honom vilken växt han vill likna sig vid. Och visserligen är hans svar lite av en axelryckning:

– Jag gillar strandveronikan, som är vanlig här i Tornedalen längs älvstränder och på ängarna.

Men nog finns det likheter mellan författaren och Veronica longifolia, som blomman heter på latin.

För robust må väl en man kallas som, trots att han blev mobbad under uppväxten bestämde sig för att gå sin egen väg. Som vågade välja bort en utbildning till gymnasieingenjör och en trygg inkomst för att följa sin dröm: att bli författare. Som gått emot idén om att ingen blir profet i sin hembygd, genom att i stället ta rollen som Pajalas kulturkändis.

”Klarar sig i alla slags jord” då? Ja, nog för att han tycks trivas väldigt bra där hans rötter finns, men resorna till andra delar av Sverige och världen är många och han har bott i såväl Luleå som Nynäshamn.

Och så är strandveronikan en växt som visserligen är rätt vanlig men som man lägger märke till. Med sina violetta, toppiga stänglar syns den i sin ofta karga omgivning. Precis som Mikael Niemi (om än ofta i diskretare färger) också gillar uppmärksamhet. Där vi ses, på evenemanget Bok & Bild i Luleå, ser han ut att trivas. I boksamtalet på scenen och vid intervjun har han så mycket att prata om att det är svårt att hinna med frågorna.

Det som inte står om strandveronikan är ”envis”. Men det lär väl en växt som kan överleva i sand och klippskrevor vara. Envishet är också ett av Mikael Niemis kännetecken. Mellan den där dagen då han som 19-åring vann en novelltävling och den då han debuterade med diktsamlingen Näsblod under högmässan förflöt ett decennium. Tio år då han arbetade på en motorverkstad, som lärarvikarie och ungdomshandledare, men hela tiden visste att det var författare han skulle bli.

– Jag förstod att jag inte skulle få det fett, men det sket jag i.

– Vet du vad det där är förresten?

Med sin bok satte Mikael Niemi, Pajala och Tornedalen på Sverigekartan med besked.

Mikael Niemi pekar på den pampiga stenbyggnaden på andra sidan Luleås gågata. Innanför de höga fönstren på bottenvåningen syns människor med skivstänger. Inget ställe Mikael Niemi längtar till – han tränar gärna, men hellre i löp- eller skidspår. Men på 1980-talet var han stammis i den lokalen, som på den tiden hyste stadsbibliotekets läsesal.

Det var då det. Efter ännu en diktsamling, några rapportböcker och två ungdomsromaner kom hans genombrottsroman Populärmusik från Vittula år 2000.

– Jag ville att Pajala skulle få en egen bok. Att sätta ord på papper är heligt: "Nu är jag den första människan i universum som skriver om byvägen mellan Pajala och Muodoslompolo".

Och inte bara det. Med boken satte han Pajala och Tornedalen på Sverigekartan med besked. Boken blev en sådan succé att han sedan dess kunnat leva på sitt författarskap. Ytterligare några romaner samt en del dramatik har det blivit. Flera gånger har han givit sig på nya genrer – science fiction, deckare, musikal. Senaste romanen, Koka björn, är en fiktiv skildring av en historisk person, Lars Levi Laestadius, som levde i Norrbotten under första delen av 1800-talet och som är begravd i Pajala, 150 meter från Mikael Niemis föräldrahem.

Laestadius är framför allt känd som den väckelsepräst vars rörelse kom att kallas laestadianism. Men han var också intresserad av vetenskap. Han var en erkänd botaniker som kartlade den norrbottniska floran och fann flera nya växter, han studerade astronomi, psykologi, medicin, agronomi.

– Jag ville skildra de sidorna av honom.

Frågan var hur.

– Jag skrattade för mig själv när jag kom på att jag skulle låta honom lösa en mordgåta.

Så fick det bli. Koka björn handlar om hur Laestadius med vetgirig och grannlaga blick gör sin egen utredning av några mord, vid sidan om polismaktens taffliga undersökning. Bokens andra huvudperson är samepojken Jussi, som Laestadius tagit sig an och bland annat lärt att läsa och skriva. I boken finns flera resonemang om vad det betyder att äga sådan kunskap.

De var tysta i sig själva, bokstäverna. Men läpparna kunde blåsa liv i dem. Förvandla dem till föremål, till djur, till namn på människor. Och lika konstigt var att de fortsatte tala trots att man stängde munnen. När man tittade på bokstäverna förvandlades de till ord inuti huvudet.

Även i  verkligheten ägnade sig Laestadius åt att lära ut läsning. Han startade så kallade missionsskolor redan på 1830-talet, alltså innan lagen om allmän folkskola trädde i kraft 1842. Syftet var givetvis att sprida kristendomskunskap, i förhoppning om att människor skulle få bättre liv. Men ändå.

– Det som hände var ju, att den nya tiden kom till Tornedalen och Sameland. Folk som i princip hade varit naturfolk fick plötsligt tillgång till en ny värld.

Ett annat tema i boken är utanförskap och rasism. Jussi är same och betraktas med misstänksamma ögon av omgivningen, något som Sveriges urbefolkning fått och fortfarande får utstå. Mikael Niemi berättar om hur hans samiska mormor skämdes över sitt modersmål och vägrade tala det, ett minne som kom tillbaka då han såg filmen Sameblod.

– Det var verkligen en stark upplevelse att se den.

I Mikael Niemis eget barndomshem talades bara svenska, trots att faderns modersmål var meänkieli.

– Det var den tiden, så gjorde alla. Men med åren har jag lärt mig grundläggande meänkieli och under pappas sista år i livet kunde vi prata det. Inga djupa samtal, men ändå. Det är jag så glad för!

I dag har såväl meänkieli som de samiska språken en annan position, även om få unga lär sig dem som förstaspråk. Mikael Niemi tycker det är bra att människor värnar om sina rötter genom att lära sig dessa språk. Samtidigt varnar han för den nationalism som ibland går hand i hand med kulturbevarande. När det för några år sedan kom förslag om tornedalsk flagga och pass och att den som ville få tillgång till dessa skulle visa sin härstamning, röt han till i ett debattinlägg.

– Det var ju så korkat att jag höll på att explodera! Sin identitet bestämmer man själv. Dessutom kan man ju ha flera identiteter. Jag är tornedaling, same, svensk, europé, världsmedborgare …

– Den tornedalska kulturen skiljer sig på många vis från den rikssvenska. Men det gör den inte bättre eller sämre, bara annorlunda.

Och existensberättigad. Mikael Niemi brinner för människors rätt att leva och verka i Tornedalen. Om det kan han tala länge. Men vi väljer att återvända till det där med skrivande.

Mikael Niemi växte upp i ett hem där läsande, berättande och skrivande uppmuntrades. Men i skolan var det matematik som gällde, säger han först. Så minns han plötsligt när en svensklärarvikarie lät klassen skriva uppsats. Hon läste upp samtliga alster och sparade den bästa till sist – hans.

– Det var en ganska anarkistisk och provokativ sak om elever som kastade smällare i lärarrummet. Jag trodde absolut inte hon skulle gilla den. Men det gjorde hon, och mina klasskamrater skrattade så de vek sig.

Men han undvek att berätta om sina författardrömmar, väl medveten om att skrivande ansågs fjantigt.

– Jag upplever att det är betydligt lättare för ungdomar i dag att säga att de skriver. Det finns så många förebilder, inte minst på nätet.

Genom årens lopp har han lett otaliga skrivkurser, inte minst för ungdomar, för självklart kan alla människor utveckla sitt skrivande.

– Målet är inte att alla ska bli författare, men att de ska bredda sin värld, utforska sitt inre.

Alla kan inte bli författare heller.

– Det trodde jag nog förut, men jag har ändrat åsikt. Det krävs något som jag kallar bollkänsla. Och så det där att man måste. Att man inte kan låta bli.