”Jag vet hur ungdomar på väg till IS tänker”

Anna Sundberg har synts mycket i media. Hon har intervjuats efter att hennes bok  ”Älskade terrorist. 16 år med militanta islamister” kommit ut. När ”Folkhögskolan” träffar henne för ett samtal kring boken är första frågan om hon vill ta i hand. Debatten kring miljöpartisten Yasri Khan, som inte vill ta kvinnor i hand är aktuell.

– Jag tog inte i hand under mina år som muslim. I den traditionella tolkningen får män och kvinnor som inte är nära släkt eller gifta inte röra vid varandra. Man behöver inte vara islamist för att göra så. Däremot tror jag att det är svårt att vara en officiell person i ett parti och ha en sådan traditionell syn. Jag förstår hur Yasri Khan tänkte, men det är naivt att ta in en sådan person på en central partipost. Jag hörde om honom redan i fjol när en kvinnlig miljöpartist var irriterad för att han inte ville ta i hand.

Det var när Anna Sundberg som 21-åring läste religionshistoria på Lunds universitet som historien tar sin början. Hon blir förälskad i en algerier, som också är bokstavstroende salafist. De gifter sig efter två veckor. Anna är mitt inne i sitt sökande efter meningen med livet. Efter några år skiljer hon sig och gifter om sig med Said Arif, som hade Usama bin Ladin som förebild och som träffade honom flera gånger. Själv blev han efterlyst som en al-Quaidaterrorist med kopplingar till Islamiska staten IS och Nusrafronten i Syrien. Han pekades ut som en central person som rekryterade europeiska krigare. För ett år sen, i maj 2015, uppges Said Arif ha dödats i ett amerikanskt flyganfall medan han ledde en islamisk rebellgrupp i norra Syrien.

Fattade du hur mycket terrorist din make Said Arif var?

– Ibland tyckte jag att han gjorde sig mer viktig än vad han var och det sa jag till honom. Då blev han röd i ansiktet. Samtidigt var jag väldigt stolt över honom för att han var så seriös i hur han talade om jihad och muslimer, att vi skulle försvara våra länder och vår religion och hur han hela tiden underbyggde alla sina åsikter med bevis.

Under sin tid med Said Arif bodde Anna och hennes så småningom fyra barn omväxlande i Sverige, Georgien och i Damaskus i Syrien. Under den här tiden levde familjen mycket på bidrag som bostads- och barnbidrag. Ibland kallas detta terrorturism, som utvecklats sedan 11 november-attackerna 2001.

– Jag var bara borta sammanlagt några månader från Sverige. Så jag tyckte inte det var underligt att jag som svensk medborgare fick tillgång till de här pengarna. Min dåvarande man ville inte ha några bidrag alls från den svenska staten. Men jag behövde det för att inte bli beroende av att han och hans vänner skulle ge mig och barnen pengar. Det kändes samtidigt inte riktigt ok, för jag tog ju era pengar fast jag inte trodde på ert sätt att styra. Jag kände mig lite som en hycklare.

Den mest återkommande frågan som Anna fått svara på under alla intervjuer har varit hur det kom sig att hon skrev boken? Sista meningen i boken ger en del av svaret: ”Det är en viktig berättelse, den är värd att ta risker för.”

– Det är en historia jag inte är stolt över. Jag berättar om min feghet i unga år då jag ville att någon annan tog alla mina beslut. Att berätta om en sluten sekt innebär samtidigt att jag riskerar deras reaktioner. Jag har varit noga med att det ska vara en nyanserad bild, så att boken inte ger en extra grogrund för islamofobi. Jag vill att man ska kunna se skillnad på muslim och muslim.

– Sedan hoppas jag att den här berättelsen ska bidra till att mina gamla vänner och deras barn tar steget och lämnar, att de räddar sina barn i tid. För en del av mina före detta väninnors söner har faktiskt dött i Syrien.

Vad kan föräldrarna göra för att stoppa sina barn som vill åka till Syrien?

– Jag har inte erfarenheten av att försöka stoppa en son. Däremot vet jag hur man tänker som ung. Man förenklar islam och ser världen som svart och vit. Man lyssnar bara på vissa av de så kallade lärda, de andra är hycklare. Är man muslim själv och har ett barn som är på väg att bli radikal eller redan är det så tror jag att man ska försöka tala om religionen, försöka nå dem med argument från Koranen och sunna. Sedan tror jag att man ska försöka nå barnets empati. Vad är det för Gud som vill förstöra, straffa och förinta? Hur kan det hålla i längden att döda alla människor som inte tänker som du?

Vad hade du velat att dina egna föräldrar skulle göra?

– I mitt fall hade de ingen tro själva. De är ateister och vill ha ett bekvämt liv. En människa som kastas in i ett så här radikalt system mår inte riktigt bra psykiskt och det gjorde inte jag heller. Man ska prata med den här personen som en psykiskt labil person. Det kan också gälla muslimer. Då är det en psykolog som ska in.

Annas föräldrar var snälla, de fanns där som en trygghet hela tiden, men de sa aldrig nej.

– Hade de lyssnat lite mindre på mina önskemål och varit lite mer diktatoriska så skulle jag nog ha kommit till sans. Ibland var jag så förvirrad och till och med vaknade upp och undrade: Varför är jag här? Och så längtade jag tillbaka till mitt studentrum. Jag tror att den här respekten man har till sina medmänniskor och sina barn, när de säger att de vill leva på ett visst sätt, gör att man inte vill lägga sig i.

Kunde dina vänner gjort mer?

– Liksom mina föräldrar respekterade de mitt val. Men de fick in mig två dagar på mentalsjukhuset S:t Lars. De gjorde ett försök, sedan släppte läkarna iväg mig. Då var jag som mest labil. Just då kunde mina föräldrar ha gjort mer.

Vad kunde samhället ha gjort?

– Jag hade kontakt med en kvinna på Säpo som jag kallar Pia i boken. Jag vet faktiskt inte om jag någonsin fått veta hennes rätta namn. Under alla de här åren var jag mycket irriterad på Säpo. Och även efteråt.  De kom och förhörde mig ibland. De ringde till mitt första jobb och presenterade sig som ”Hej det är polisen kan vi få prata med Anna”. Det kändes som trakasserier, när jag nu hade lämnat islam.

– Myndigheterna kunde inte göra någonting. Jag tog hand om mina barn och hade inte gjort något brottsligt. Det är inte heller olagligt att resa till obskyra platser. Idag är det mer tydligt. Jag har läst och hört i media om personer som faktiskt fått studiemedel för att åka till Syrien, hur många eller vilka de är vet jag inte. Men inte åker man dit för att plugga.

Skulle någon av dem du känner kunna ha deltagit i attackerna i Paris och Bryssel?

– Det finns några. En sitter i fängelse i Danmark idag. När sådana attacker sker tänker jag att jihadisterna attackerar Väst och vill att Väst ska slå tillbaka hårt. Det är därför det är så viktigt att reagera på ett genomtänkt sätt och inte eskalera. Det spelar jihadisterna i händerna och de kan säga: Ser ni nu att Väst verkligen är våra fiender?

I början av sin bok citerar Anna Sundberg den franska författarinnan Simone de Beauvoirs bok ”Det andra könet”: ”Nej jag kan inte klandra Gud, eftersom jag inte tror på honom.”

– Det var den boken som gjorde att jag fick upp ögonen för att bryta med det jag varit med om. Där fanns så många argument och bevis för att kvinnor kan mycket mer än den rollen de fått, både i det europeiska och muslimska samhället.

Idag tror Anna Sundberg inte längre på Gud. Hon skrattar när hon säger det. Förnekandet började för tio år sedan men först 2010 tog hon helt avstånd.

Har du kvar någon niqab eller muslimska kläder kvar i garderoben?

– Jag sparade kläderna ganska länge av någon slags sentimentalitet. Det här är ändå en så viktig del av mitt liv. Nu har jag slängt dem. Att jag kastade dem och inte gav bort dem kan ha varit en symbolhandling. Som ateist har jag inte lust att uppmuntra kvinnor att dölja sig.

Hittills har hon knappast alls berättat om sina erfarenheter förutom i boken och i intervjuerna. Nu har en kommun hört av sig och hon ska delta i två utbildningsdagar för lärare. Då ska Anna tillsammans med en man som tidigare varit medlem i Vit Makt delta. De ska då ge råd om vad en lärare ska tänka på i kontakter med ungdomar som är på väg.

Vad ska lärarna tänka på?

– Det är viktigt är att kommunen har en öppenhet mellan sina olika delar: skola, polis och socialen så att det inte blir stopp på grund av sekretessen. Det ska vara öppen kommunikation om individer som är illa ute. Sedan måste man ta diskussionen på individnivå. Ibland behövs en muslim, ibland en före detta högerextremist. Det måste vara rätt person som pratar med dem så att de får förtroende.

– Som lärare märker man ganska snart hur eleverna deltar i diskussionerna, hur de börjar agera på ett märkligt sätt. Givetvis ska kontakt tas med föräldrarna och rektorn. Om eleverna är äldre än 18 är det kanske polisen man måste kontakta.

– Fångar man upp dem i funderingsstadiet kan man fortfarande nå dem. De har inte satt sig på sitt rum eller gått till sin moské. Sedan tar det kanske bara två tre dagar så har någon fixat en biljett och sedan har de åkt. Hade jag varit så extrem som jag var när jag var som mest radikal för 16 år sedan hade jag självklart levt i Syrien idag.

Idag är hon utbildad grundskollärare och inledde sin bana på Rinkebyskolan. Hennes ämnen är religion, historia, geografi, matematik och svenska som andra språk. Snart började hon engagera sig fackligt. Nu arbetar hon heltid som facklig förtroendeman för Lärarförbundet i Stockholm.

Politiskt är hon engagerad i Miljöpartiet, sitter med i grundskole- och gymnasienämnden i sin kommun och i styrelsen för lokalavdelningen där. Hon är också på väg att starta en kvinnojour för alla kvinnor som blivit utsatta för våld i nära relationer i sin hemkommun.

– Jag har haft mycket tur, säger hon och skrattar. Jag har aldrig själv blivit utsatt för våld. Däremot har jag fått veta vad det är att bli förtryckt.

Fotnot:

Boken ”Älskade terrorist. 16 år med militanta islamister” (Norstedts) har Anna Sundberg skrivit tillsammans med journalisten och författaren Jesper Huor.