Hédi Fried om orden som befriar

Hédi Fried sitter, späd och strålande, på en stol i klassrummet. Det är judisk seminariehelg i Stockholm, och många vill höra henne tala på temat ”Mitt testamente”. Stämningen är varm; i publiken finns flera ”Hédi-barn”, alltså nu medelålders söner och döttrar till föräldrar som upplevt Förintelsen, och som med Hédis försorg lärt sig att bättre hantera konsekvenserna av det.

Hon berättar om sitt liv och arbete, som hon gjort så många gånger förr. Tiden går, alla vill höra mer. Hédi Fried är glasklar i sina analyser, kvick och allvarlig. Hon säger att det enda som ännu sårar henne är att bli kallad ”överlevare”:

– Jag är ”överlevande” – ni förstår skillnaden? Det var ingen bragd att överleva koncentrationsläger, det berodde på slumpen. Det var nazisternas strategi att hålla en i osäkerhet inför vad som skulle hända härnäst, inget gick att förutse. Jag hade tur. Ändå brukar jag säga att man alltid ska försöka att påverka sitt liv.

Nu är det dagen efter, och Hédi Fried tar emot i sitt hem i Stockholm. Konst, bokhyllor och klassisk musik ur radion vittnar om ett stort kulturintresse. Genom de stora fönstren breder staden ut sig, långt i fjärran trotsar NK-klockan skymningen i blått och rött. Hédi Fried bär grå hemmabyxor och en t-shirt med texten ”Free Dawit Isaak”. Nu ska hon prata, igen.

– Det krävs inget mod för att berätta, det är tvärtom min drivkraft. Men efteråt är jag helt slut. Varje gång jag berättar är jag i lägret. Det är en pågående bearbetning.

Hédi Fried öppnade ett café, Café 84, där deltagarna kunde sätta ord på sina traumatiska erfarenheter. Foto: Robert Blombäck

När Hédi Fried på 1980-talet började att uppvakta skolor för att komma och tala var det ännu många som var skeptiska.

– Jag minns en lärare som tyckte att det var irrelevant med ett tema som berörde ”judar och andra minoriteter”. Hon förstod inte att en våldsideologi också skulle kunna drabba henne.

Så småningom blev de lärare som tacksamt tog emot henne, och andra överlevande, desto fler. I dag finns allt färre kvar som personligen kan vittna om Nazi-Tysklands grymheter. Hédi Fried åker inte längre ut i skolor, men hon skriver.

Den nya boken Frågor jag fått om Förintelsen är en sammanställning av samtal hon haft med elever genom åren. Pedagogiskt radas frågor som ”Vad är det värsta du har varit med om?” och ”Varför gjorde ni inte motstånd?”, och Hédi Fried svarar.  Boken kommer ut 27 januari, minnesdagen för Förintelsen och dess offer. Samtidigt delar Michael A. Frieds stiftelse – döpt efter Hédi Frieds man – ut pris till lärare som arbetar i kreativ anda mot främlingsfientlighet. Hédi Fried hoppas att utbildningsminister Anna Ekström ska närvara, hon har personligen bjudit in henne.

Den aktuella boken inpräntar liksom de tidigare vikten av goda val, hur svårt det än kan te sig.

– Min förhoppning är att folk ska försöka leva med sitt ansvar, ha civilkurage, bearbeta sina egna fördomar och inte låta sig tystas när det sker orättvisor. Vi har alla ett val.

För en som levt under terrorvälde, men också sett framtidstro och demokratisering runt om i världen måste det dagspolitiska läget te sig absurt: Högerpopulister och fascister i parlament och riksdag i Europa. En blivande amerikansk president som ifrågasätter vetenskap. Antisemitism och rasism som skanderas offentligt, igen.

– Läget i världen i dag ser inte bra ut. Jag vaknar också ibland och tänker: Hur ska det sluta? Men vi får inte låta oss skrämmas. Då är det lätt att bli handlingsförlamad, och låta saker ske – och det har jag varit med om. Alla måste inte göra stora saker. Det räcker om var och en gör lite, så blir det mycket, tillsammans.

Att fångas av rädsla är också att skänka något åt dem som skrämmer en, menar hon:

– Det var likadant i lägret. Jag hade dagar då jag bara ville gå och hänga mig på elstängslet, men ganska snabbt kom tanken: ”Nej, det är ju det nazisterna vill, då går jag deras ärenden.”

Hur ska man bemöta en som inte tror på vetenskap?

– Det kan man inte. Jag kan bara berätta min historia, den som inte tror på den är  hjärntvättad. Men det är inte den personen som är farligast, utan de som ansluter sig till honom eller henne. Det är därför det är så viktigt att få tag i svansen, och påverka de människorna.

– Jag deltog under– Jag minns en lärare som tyckte att det var irrelevant med ett tema som berörde ”judar och andra minoriteter”. Hon förstod inte att en våldsideologi också skulle kunna drabba henne, säger Hedi Fried. Foto: Robert Blombäck

Hédi Fried föddes 1924 i den lilla staden Sighet i norra Transsylvanien. Mamma Frida Klein Szmuk var hemmafru, pappa Ignatz Szmuk drev en liten kartongfabrik. Efter tre och ett halvt år kom lillasystern Livi, och Hédi kom snart att identifiera sig som den allvarliga och ansvarsfulla flickan.

– Jag var ju storasyster. Dessutom hade min mamma ofta gallstensanfall, och redan som 8–9-åring var det jag som skulle koka kumminsoppa och ta hand om henne.

I täta bilder tecknar hon ett tryggt liv i en typisk småstad, där militärorkestern spelar i parken om söndagarna och lyckan kan bestå i en näve nyplockade körsbär. Trots den osäkra mellankrigstiden, och trots den antisemitism som redan då fanns nedärvd i samhället. Så kommer förändringen smygande, och plötsligt brutalt. Rumänska Sighet uppgår i tyskallierade Ungern, och snaran dras åt. Judar får inte längre gå i vanlig skola. Judar får inte gå på restaurang. Befolkningen påbjuds att enbart handla hos ”arier”.

1944, när tyskarna ockuperat Ungern, tvingas alla judar i staden att lämna sina hem för att leva i ett bevakat getto. Så skickas de med minimal packning för vidare transport; 100 människor i vagnar rekommenderade för åtta boskap.

Hédi Fried skriver om den fortsatta färden och lägertiden i Auschwitz, de olika arbetslägren runt Hamburg och tiden före befrielsen i Bergen-Belsen med närvaro och gastkramande saklighet: svälten, förnedringen, skräcken, vanmakten, den helrakade kroppen. Detta omänskliga. Nazisternas våld och industriella dödande av sex miljoner oskyldiga människor.

Hédi Fried miste sina föräldrar och de flesta av sina nära i Förintelsen. Slumpen – turen – ville att hon fick behålla sin lillasyster Livi. De led tillsammans, befriades och fick båda komma till Sverige med Röda Kors-bussar 1945. Än i dag ses de mycket, och ringer varandra varje morgon klockan nio.

Sverige tog emot dem, men ville inte höra deras vittnesmål. Skammens tystnad gjorde att Hédi Fried i många år utåt teg om sin historia. Hon mötte kärleken och fick tre pojkar. När äldste sonen var 11 dog hennes man Michael. Hédi klev i direktörsskorna i makens firma som handlande i sjukvårdsartiklar, och levde ensam med barnen. Först när de var stora började hon sin psykologutbildning. Vid 58 var hon färdig, och ville göra skillnad. En anställning vid Judiska församlingen gav öppningar. Flera av de äldre i församlingen  mådde dåligt, och många hade diffusa fysiska besvär.

Hédis svar var att öppna det ännu existerande Café 84. Här, i en trygg miljö, och lotsade av Hédi Frieds psykologiska kunskaper kunde deltagarna våga sätta ord på sina traumatiska erfarenheter.

När allt fler också talade om att deras barn ifrågasatte eller vände sig ifrån dem, startade Hédi Fried så kallade dialogseminarium. Andra generationen till Förintelsens offer mötte överlevande och fick ställa de frågor de inte vågat yttra till sina föräldrar. De äldre överlevande fick i sin tur ställa frågor till andras barn. Sammantaget var den  vanligaste frågan från barnen: ”Varför har ni inte berättat?” Och svaret från föräldrarna: ”Varför har ni inte frågat?” alternativt ”Vi ville skydda er”. Så utforskade de tystnaden, tillsammans.

– Kommunikationen mellan barn och föräldrar är alltid svår, men i det här fallet fanns – utöver generationsmotsättningar och att föräldrarna fått sin uppfostran i en kultur, och barnen här i Sverige – också Förintelsen på toppen. Det är mycket att bearbeta. Men egentligen är mönstren desamma för alla familjer som har en hemlighet. Barn känner det, och mår dåligt av det.

Hédi Fried jämför med den tystnad från omgivningen som drabbar många våldtäktsoffer – det man inte pratar om blir skamligt.

– Jag vet många judar som började berätta om sina erfarenheter först efter att boken Om detta må ni berätta, lanserades 1999 av Göran Perssons regering.

Hédi Frieds insikter i traumabearbetning har fört henne på många föreläsningsturer i världen. Hon har även arbetat med barn till förövare i Tyskland.

– Jag ömmade för dem, de har en sådan svår ryggsäck att bära, med en skuld som inte är deras.

Idag finns många nya svenskar med sår och trauman i bagaget. Hur benägna är vi att lyssna på dem? Och vad kan vi lära?

– Den som inte berättar grundläggande saker om sig själv, känner sig lätt alienerad, säger Hédi Fried. Foto: Robert Blombäck

Hédi Fried har flera gånger använt metaforen med den liggande spiralen för hur historien och utvecklingen går i skov, i en ständig rörelse mellan bra och dåliga tider. Just nu är vi på bottnen av spiralen, menar hon.

– Det är en mycket dålig tid, men jag vill tro att vi kan kämpa oss upp så att vi inom tio år har det bättre. Det finns också så fantastiskt många goda krafter, det får vi inte glömma. De unga säger till mig: ”Var inte orolig, vi ska fortsätta att berätta din historia.”

När Hédi Fried startade sitt arbete med Café 84 använde hon sig av traditionella judiska sånger och ritualer för att skapa trygghet och en homogen grupp. Vad kan föra alla svenskar samman?

– Människokärlek. Att titta på sin nästa och förstå att hon inte är annorlunda än du. Att känna efter och inse att om jag vill leva ett gott liv och ha inre ro, kan vi inte slåss. Då håller vi ihop. Ingen människa vill leva i ett samhälle byggt på hat.