»Folkhögskolorna är forfarande en plats för ärligt växande«

Folkhögskolorna ligger författaren Tove Folkesson varmt om hjärtat. Hon har själv gått på folkhögskola och är idag utbildad follkhögskollärare. Hon är lärare på Ölands folkhögskola. Foto: Leonarda Arcidiacono

Tove Folkesson är 37 år. Vi sitter vid köksbordet i hennes hus på Ölands östra sida.  Det var elva år sedan som vi gick i samma folkhögskoleklass.

Hon befann sig i musikkretsar under några år. Hon hördes sjungandes i kyrkor, sågs på scener med micken i hand, ibland vid pianot. Och på yogafestivaler. Någonstans där mittemellan började Tove Folkesson skriva det som hon på den tiden kallade för pinsamma dikter. I dag är hon en prisbelönt författare.

Tove Folkesson debuterade med romantrilogin: Kalmars Jägarinnor, Sund och Ölandssången som kom att bli en kritikerhyllad och uppmärksammad prosasamling. Den svidande och svindlande ungdomstiden som hon skriver om låg till grund för Svenska dagbladets litteraturpris och Albert Bonniers författarpris, som hon tilldelades under 2017.

– Det ger mig trygghet att veta att folk tror på mig. Tidigare när jag satsade på musiken spelade jag in demos hit och dit, det var aldrig någon som plockade upp mig. Man kan bli trött av att gå i motvind hela tiden. Att få priser innebär att folk förstår vad man försöker göra, det är en stark känsla av att man är förstådd i världen.

I den första boken, Kalmars Jägarinnor, skildras det längtansfulla och rastlösa tjejgänget som är beredda att göra allt för att inte vara som alla andra. Fastän de är fastmurade i småstadens begränsningar så saknas inte hungern på livet.  De söker tröst hos varandra när vuxenvärlden sviker, samlar killpoäng och enas om att man aldrig kan ha för mycket ögonskugga.

I den andra boken Sund fortsätter Tove Folkesson med sin poetiska prosa att skildra Eva Zachrissons liv och vägval. Hon har flyttat från Kalmar och tjejgänget.  På arkitekthögskolan känner hon sig inte alls hemma och hoppar av. Jakten efter lyckan börjar, till fjärran länder och på kreativa kurser på folkhögskola.

Ölandssången, den sista boken i trilogin beskrivs som ”den mäktiga spröda kronan på verket” av SvD.  Eva Zachrisson flyttar hem till Öland. Släktingar som i de tidigare böckerna legat mer i bakgrunden kliver nu fram. Eva Zachrisson gräver i det förflutna, lyssnar på gamla hemligheter och får slutligen syn på sig själv.

Man skulle kunna tro att det var en dröm som gick i uppfyllelse, men rikligt så var det inte. Tove Folkesson drömde aldrig om att bli författare.

Hon föddes i Rinkeby och växte upp i huvudstaden tills hon var tio år. Som vuxen flyttade hon runt en del, bodde på folkhögskolor, reste i världen och arbetade som skidlärare i fjällen. Det är nu fyra år sedan som hon och hustrun landade på Öland. I samband med flytten började hon skriva.

– När jag skriver äger jag min kreativa process. Det är en stor drivkraft att inte behöva samla ihop bandet och fixa replokal, jag var less på det. Och började skriva om jägarinnelivet.

– Att vara ute och gå i den här tysta naturen där bara fåglarna och havet hörs får mig att komma in i min egna rytm. Mitt egna språk. Foto: Leonarda Arcidiacono

– Totalt blev det trettio refuseringar när jag försökte ge ut första boken, men jag ville inte ge upp. Jag kände att den här berättelsen om jägarinnorna ville höras och få ta plats en plats. Till slut reagerade Weylers förlag på manuset och jag kände en lättnad över att inte vara ensam med att försöka få ut berättelsen.

Sen kom efterföljarna ut i bokhyllorna och trilogin landade så som jägarinnorna, i händelsernas centrum.

”Precis som i Kalmars jägarinnor är språket i Sund genomarbetat, kreativt och präglat av lekfullhet och stilistisk elegans. Få unga författare av i dag fångar stämningar och känslolägen som Tove Folkesson”, skriver GP i en recension.

Hon började skriva under en period i livet som cirkulerade kring vilsenhet. En tid då hon själv bar på en känsla av att vara trasig. ”Jag skrev för läkningens skull och så småningom föddes huvudkarraktären Eva Zackrisson”. Mellan raderna återberättas modifierade och icke-modifierare fragment från Tove Folkessons egna liv.

– Jag började skriva om min tonår, för det var där som något gick väldigt snett. Ju mer jag skrev så förstod jag att ”den tiden” är en del av mig och inte bara något ångestladdat. Jag tog tag i det – det som jag tidigare sett som något mörkt och ensamt. Och jag hittade kärleken till mig själv och de vänner jag hade omkring mig på den tiden. Det har en läkande effekt att gestalta de smärtsamma livserfarenheterna med ett lustfyllt språk, säger hon och fortsätter:

– Jag började skriva dialogerna mellan jägarinnorna och märkte att det var väldigt roligt att skriva prosa. Något jag aldrig gjort tidigare. Och det var när jag skrev som jag fann min egen röst i jägarinnornas rus, och kärleken till det svenska språket.

Under uppväxten kände hon att det fanns stora förväntningar utifrån och det var inte självklart att välja en kreativ utbildning eller att ha visioner om ett kreativt yrke. Precis som Eva Zakrisson, påbörjade Tove Folkesson utbildningen på Arkitekthögskolan och hoppade av. Kraven som hon levde upp till var inte hennes egna. Nu var den duktiga flickans tid över.

– Min uppväxt gick ut på att polera bort allt som faktiskt var jag. Livet är så mycket mer än att göra karriär och skaffa sig ett fint yrke. Jag påbörjade en annan process som kändes viktigare, att finna min egna inre kompass och att återerövra min kreativitet.

Hon gick på olika folkhögskolor, en låtskrivarlinje, ett år i fysisk teater, modern dans och hon pluggade franska i Aix en provence.

Folkhögskolan ligger henne varmt om hjärtat.

– De är de bästa platserna som finns i samhället, säger Tove Folkesson som i dag är utbildad till folkhögskolelärare i svenska och kreativt skrivande.

”Jag har det i blodet” säger hon och ler innan hon avslöjar att hennes mormor var folkbildare på Öland. Tove Folkesson anser att man i folkhögskolan får chansen att utvecklas som människa på ett utforskande och nyfiket sätt.

–Det handlar inte om att prestera något särskilt på folkhögskolorna. Det är en syn på människan som i vår värld är hotad. De är forfarande en plats för ärligt sökande och växande, i det som vi tycker är mest spännande av allt – att vara människa. Det kan låta klyschigt men det är så det är.

Tove Folkesson skriver i en krönika att tjejgänget förstås inte är en rosenskimrande saga, men likväl en plats där existensen vidgas och får mening. Och därför är det värt att berätta om. Med ett poetiskt litterärt språk beskriver hon banala miljöer från en epok i livet där tjejgänget för någon är en livboja, och för någon annan, tvångströjan som kväver och håller en fast.

”Att få slippa sig själv, att lösas upp, glida ned i en vit skinnsoffa med gilettelena ben med en drink i handen, vara en jägarinna, vem som helst av oss, när hon inte orkade med sig själv” skriver hon vidare i krönikan som publicerades i Expressen.

– Jag är intresserad av att ge röst åt människor som finns men som sällan fått höras, ur sitt eget perspektiv.  Foto: Leonarda Arcidiacono

– Böckerna har jag till viss del skrivit med inspiration plockat från mitt egna liv. Jag har blandat verklighet och fiktion och skapat poetiskt. De där jobbiga tjejerna blir oftast beskrivna utifrån som  de elaka tjejerna i rökrutan. Jag ville gå in i tjejgänget inifrån, beskriva de trasiga miljöerna på ett vackert sätt. Det har varit min överlevnadsstrategi, att se det vackra i det som faktiskt inte är speciellt vackert egentligen.

I den andra boken, Sund, speglas det där med att gå sin egen väg och uppfylla sina drömmar. Men också ensamheten som många unga upplever. Och skörheten som kan följa med en när man bryter sig loss från gänget så som Eva Zachrisson gör innan hon lämnar Kalmar.

– Boken handlar om bräcklighet och att hitta sitt sammanhang. Huvudkaraktären är väldigt självupptagen, rastlös och besatt av att fylla sina drömmar till varje pris. Hon kommer ingenstans men kraschar istället på samma ställe där hon började. Hon har definitivt varit en del av mig som ställt till det för mig själv.

Ett stenkast bort bor Tove Folkessons mormor som också har en stor roll i böckerna. Hon är inte en typisk mormor som bakar bullar och uppmuntrar. Nej, hon är mer skeptisk till alla och deras planer. Och morbrorn, han sitter mest vid datorn och säljer varor till världsmarknaden.

– Min släkt och andra jag träffar bär på viktiga berättelser som säger något om människor. Ofta har de som bär på dessa berättelser ingen röst i samhället. Landsbygden blir ofta naivt skildrad och romantiserad som när bönder skildras i populär-kulturen.

Tove Folkesson skriver jättemycket, hela tiden. Berättelsen om jägarinnorna kom till henne och hon kände att ”det här kan jag göra något av”. Hon trodde att det skulle bli en berättelse som skulle handla om extrema tjejer. Men det visade sig att väldigt många kände igen sig i Kalmars Jägarinnor.

– Jag tyckte gänget jag växte upp med skiljde sig från mängden. Men när jag började dela med mig av berättelserna så var den allra vanligaste reaktionen, att personer kom fram och sa att de kände igen sig och då blev det väldigt intressant tyckte jag.

– Det finns många berättelser om unga män som planlöst lever livet, super och ligger med tjejer. När tjejer lever på det viset så blir det ofta problematiskt och den typen av gäng skildras sällan. Tjejgängen jag läste om under min uppväxt skildrades mest snällt och gulligt, som Tvillingarna på Sweet Valley High till exempel.

Kanske kan man likna den naiva skildringen av landsbygden och bönderna med hur tjejgängen skildrats tidigare?

– Absolut. Jag är intresserad av att ge röst åt människor som finns men som sällan fått höras, ur sitt eget perspektiv.