Aminehs kamp

Amineh Kakabaveh kommer med snabba steg ut från hissen högst upp i Kulturhusets restaurang, möter med ett fast handslag och ett leende och söker raskt upp ett fönsterbord med utsikt över Sergels torg. Hon pratar högt och glatt när vi går för att hämta te och kaffe i baren, hon skojar med personalen, de är bekanta sedan förr och mannen i kassan tigger en kram. Ingen i lokalen undgår Amineh Kakabaveh. Hon syns, hörs och tar plats. Det är inte alla som gillar sådana kvinnor. Inte ens i hennes eget feministiska Vänsterpartiet.

En anledning till att vi ses är hennes nya bok ”Amineh – inte större än en kalasjnikov. Från peshmerga till riksdagsledamot”. Peshmerga var det socialistiska partiet Komalas gerilla i Iran som bekämpade Khomeinis islamistiska styre. Idag är hon riksdagsledamot för Vänsterpartiet.

– Min bok är en del av min kamp, kvinnans kamp, vänsterns kamp och marxismens kamp.

Före entrén till riksdagen för åtta år sedan var hon socialarbetare i sjutton år i ett par av Stockholms södra förorter och det var också då hon var med och startade föreningen ”Varken kuvad eller hora” (VHEK), som hon idag är ordförande i.

VHEK vänder sig främst till tonårsflickor och unga kvinnor i förorterna.  Sådana kursdeltagare möter folkhögskollärarna varje dag och jag ger henne ett exempel på hur en folkhögskola har gjort: Fryshuset har en allmän kurs i förorten Husby i norra Stockholm där målgruppen är unga kvinnor som inte tillåts gå i könsblandad skola för sin familj. Därför får bara kvinnor delta i den kursen.

Hur ser du på det?

– Det är viktigt med utbildning men könsseparatism är fundamentalisternas linje, så det är totalt fel att ha könsseparerade skolor upp till 18 år.

Men Fryshusets kurs är en vuxenutbildning för människor över 18 år. De får ju inte gå någon utbildning för sina familjer om där finns män?

– Då tycker jag att man ska tvinga föräldrarna. Muslimska tjejer kommer till mig och berättar hur det är men de skulle aldrig säga något till en journalist, lärare eller socialtjänsten. Jag har till exempel träffat många tjejer från Afrika som är 15-16 år som mår väldigt dåligt. De hatar sina kläder och slöjan som inte bara hindrar deras rörelsefrihet utan även deras framtid.

Amineh Kakabaveh är mycket tydlig och klar i sina uppfattningar. Varför det är så går att spåra i hennes självbiografiska bok. Hon föddes i byn Torjan,  Kurdistan i Iran.  Hennes mamma födde tio barn hemma, familjen var fattig och barnen fick tidigt lära sig att hjälpa till:

Flickorna var tvungna att hjälpa till och arbeta, att lära sig laga mat, baka bröd och ta hand om hemmet och syskonen, så att de kunde bli bra fruar.” Och “det var sällan vi barn kunde få varm mjölk eller ost på brödet. Mamma brukade i stället ge oss rullade tunnbröd med lite socker i.”

Det värsta var dock när mullorna i Iran tog makten 1979. Hon berättar om hur revolutionsgardet Pasdaran terroriserade byn med raketbeskjutning, utegångsförbud och razzior:

 “Och när jag tvättade kläder kom de fram och bråkade och sa att jag inte fick visa armarna. Det var shiamilisen, män i 40-årsåldern, som försökte tvinga på oss politisk islam och ansåg att de hade rätt att slå oss flickor. Vissa var bättre än andra men en del var rena idioter.”

När Amineh var tretton år gick hon med i socialistpartiet Komalas gerilla peshmerga, som betyder “vi som möter döden”. Hon var soldat i fem år fram till 1991 och rörde sig i gränsområdet mellan Iran och Irak. Det var år av strider, död, kamratskap och politisk kamp. Men till sist blev det för farligt och hon flydde.

När hon kom till Sverige kunde fortsatte hon studera och tog en magisterexamen i socialt arbete och filosofi.

“Men det beror inte på att jag på något sätt är överbegåvad, det handlar om att få möjligheten. I Sverige finns de möjligheter som egentligen borde vara självklara för flickor och kvinnor och för alla fattiga i världen. Men det är inte alla som tillåts ta vara på de möjligheterna. Jag möter många kvinnor i Sverige som lever under hedersförtryck, som inte kan studera för att den egna familjen hindrar dem.”

Hon tittar mig rakt i ögonen under hela intervjun, glömmer nästan bort sin chai-latte med sojamjölk som kallnar.

– I riksdagen är jag den enda rösten för förortsfeminismen. Ingen annan pratar om det som jag själv har upplevt och såg som socialarbetare. De andra bor inte i förorten, de förstår inte situationen.

Själv bor hon i Skärholmen där hedersproblematiken är närvarande varje dag.

– Det räcker inte att säga att hedersproblem finns och att det står i vårt partiprogram. Man måste ha konkreta handlingsplaner som parti – och det gäller alla partier.

Hon pratar mycket om förebyggande åtgärder. Lärare och socialarbetare borde få utbildning om hedersförtryck och arbeta riktat mot skolor, fritids, dagis och SFI. Alla föräldrar ska få en obligatorisk utbildning i mänskliga rättigheter och kvinnors och barns rättigheter. Särskilt viktigt är det för dem som flyttat eller flytt till Sverige.

– Folk måste få veta. Jag tycker att alla religiösa friskolor och andra skolor som upprätthåller förtrycket ska stängas. Ge inte pengar till förtryckarmaskineriet.

Och hon är beredd att gå längre än så.  Hon vill förbjuda utländskt stöd från till exempel wahabiterna i Saudiarabien till byggandet av moskéer och islam-skolor.

– Andra länder som Saudiarabien och Turkiet ska inte ha inflytande över svensk undervisning. De ska inte få köpa mark till moskéer eller skolor. Samma sak ska gälla för kristna och andra religiösa grupper som styr kvinnors och barns liv eller inte respekterar homosexuellas rättigheter. Om man vet att det finns verksamhet som strider mot de mänskliga rättigheterna – varför ska man acceptera det bara för att det handlar om människor med en annan bakgrund?

Men blir det inte svårt med gränsdragningen? Vem ska dra den?

Ja, men om Qatar och Saudiarabien vill bygga moskéer i Rinkeby – varför inte bygga en arbetsförmedling i stället så att arbetslösa identitetslösa ungdomarna kan få arbete i stället för att radikaliseras?

Sverigedemokraterna säger ju sådant som påminner om vad hon säger. Jag frågar vad som är skillnaden? Nu blixtar det till i hennes ögon. Frågan är medvetet provokativ.

– Jag skiter, ursäkta uttrycket, i Sverigedemokraterna. Problemet är att arenan har lämnats till dem som fyller den med rasism, främlingsfientlighet och antifeminism. Men ska man arbeta mot sådant, måste man också våga se problemen. Det går inte om man sopar dem under mattan, det gynnar bara Sverigedemokraterna. Men jag är inte rädd. Det är skitsnack att jag skulle vara rasist för att jag pratar om förtryck.

Hur ser du på brott och straff i det här sammanhanget?

– Hedersproblematiken kan man inte lösa med polisiära insatser. Den kan man bara angripa med kunskap, diskussion och dialog.

Det talas ofta om att männen är det stora problemet i hedersförtrycket. Men jag har också fått höra att det är kvinnorna och sönerna som är värst. Hur ser du på det?

– Många äldre kvinnor sitter hemma och har koll på omgivningen. Vems dotter kommer hem sent? Jag har träffat många flickor som säger att de inte kan komma hem efter klockan sju. De kvinnorna är moralpoliser medan männen sitter i sina mansdominerade föreningar och pratar om hur de ska återupprätta och upprätthålla de hedersbegrepp som fanns i deras hemländer. Män och kvinnor utövar samma förtryck, men det är olika mekanismer.

Samma sak upplevde hon under barndomen hemma i byn:

“I en hederskultur är det egentligen kvinnorna som är värst på att förtrycka andra kvinnor, fast på ett annat sätt än vad männen gör. Hade jag frågat pappa hade han sagt: ”Javisst, jag vill att hon ska få läsa”. Men det var min mamma och mina kvinnliga släktingar som underhöll förtrycket i vardagen, på basplanet, genom att säga att ”du ska vara som alla andra”.

I våras gjorde Amineh ett misstag. Hon delade ett rasistiskt filmklipp på facebook utan att kolla källan.  När hon upptäckte sitt misstag raderade hon det omedelbart. Men skadan var redan skedd och det blev debatt med bland annat krav på uteslutning ur Vänsterpartiet och partiledningen tvingade henne att ta en timeout. Samtidigt fick hon ett starkt stöd från många håll inom och utanför Vänsterpartiet.

– Det handlade egentligen inte om själva klippet, utan om mitt engagemang för kvinnors rättigheter och mot hedersproblematiken.

Har du någon förklaring till det stora motstånd som du upplevt?

– Det finns en identitetspolitik idag, ett kulturrelativistiskt synsätt.  Det är fel och det är fegt och det är inte förenligt med principen om alla människors lika värde.

Kommer du att stanna i Vänsterpartiet?

– Jag stannar så länge jag känner att de värderingar som finns i partiprogrammet står stadiga. Partiet står för jämlikhet, solidaritet och feminism. Men jag vill att det ska gälla även i förorten.