En digital skandal

Magnus Hägg har i många år arbetat som IKT-pedagog inom det offentliga skolväsendet. De senaste 25 åren har han funnits med i det nationella sammanhanget för folkhögskolarnas digitaliseringsarbete.

Medan andra skolformer satsar stora resurser på alla nivåer, från huvudmän ner till enskilda enheter, så väljer folkhögskolevärlden att helt avlöva den centrala nivån i tron av att den dels inte behövs, dels att de enskilda folkhögskolorna skulle klara av detta själva.

Så fel tänkt från början till slut.

Digitalisering är en av de största samhällsförändringarna sedan industrialismens barndom. Om detta råder i princip fullständig enighet bland dem som följer ämnet. Numera har till och med regeringen en egen digitaliseringsminister och det sker en omfattande samordning av frågan mellan departementen via digitaliseringsrådet. Överallt inom samhället, alla dess sektorer, rustar sig organisationerna för det som komma skall, det som bara är i början av en helt genomgripande process.

När jag så läser FSO:s verksamhetsplan för det innevarande året tycks styrgruppen med ordförande Stefan Attefall i spetsen, anse att Schoolsoft är svaret på vad folkhögskolorna behöver när det kommer till digitalisering. Om jag helt bortser från alla de pinsamma tillkortakommande som verktyget från 1900-talet är belastat med, så speglar denna hållning en kunskapssyn och syn på folkhögskolans roll i samhället som jag inte alls kan identifiera mig med. Våra deltagare behöver inte mer av mätning med linjal, de behöver inte betraktas som produktionsenheter i en kunskapsfabrik. Det de behöver är en utvecklande och kreativ miljö som rustar dem för det i grunden förändrade arbetsliv och fritid som möter dem inom bara några år.

Därför behövs det mer centrala resurser som kan hjälpa de enskilda folkhögskolorna att återigen inta en digital tätposition bland svenska skolformer. Vi har alla förutsättningar att göra det, och vi har ett ansvar att göra det. Men vi måste ha draghjälpen och insikten från FSO.