Så har folkhögskolorna förändrats

Boksläppet för ”Nya folkhög­skoleminnen” hölls på Marieborgs folkhögskola under våren. Antologin har getts ut av Folkhögskolans Veteran­förening. En av redaktörerna är Signild Håkansson, med långvarig bakgrund inom folkhögskolans värld som lärare, rektor och handläggare på Folkbildningsrådet.

– När vi i redaktionen sökte efter skribenter så ville vi ha personer med olika infallsvinklar. Men det som förenar samtliga texter är de 24 skribenternas engagemang för utbildningsformen, säger Signild Håkansson.

Vilka är de stora förändringarna från 1990-talet och framåt i Folkhögskolan?
– En central förändring är den ökande specialiseringen med en bredd av särskilda kurser. På åttiotalet fanns diskussioner om folkhögskolan över huvud taget skulle bedriva yrkesutbildning. Något som också har accentuerats är urbaniseringen. Folkhögskolor flyttar till och öppnas i stadsmiljö där människorna finns. En annan förändring är nya metoder med digital undervisning, svarar Signild Håkansson.

De 24 författarna i anto­login representerar olika bakgrunder till exempel lärare, rektor, vaktmästare, journalist och bibliotekarie. Flera av skribenterna mötte själva folkhögskolan första gången som deltagare.

Vilken är målgruppen för antologin?
– Jag tänker att den kan vara extra intressant för personal på folkhögskolor och personer som är engagerade i utbildning och folkbildning, säger Signild Håkansson, som har besökt 154 av landets 155 folkhögskolor.

– Just nu har jag bara nyöppnade Mimi folkhögskola i Göteborg kvar. Jag får väl åka dit och berätta om boken.

Folkhögskolans Veteranförening har tidigare gett ut ”Folkhögskoleminnen” 
I till III. Och nu 20 år senare har ”Nya folkhög­skoleminnen” tryckts. Utöver Signild Håkansson har Stewe Claeson och Eva Önnesjö varit redaktörer.