Sanningskonst är en annan form av sanning

Bernt Gustavsson är författare och professor i pedagogikoch har arbetat i många år som folkhögskollärare.

Det är vissa böcker och händelser som sätter sig i medvetandet och bearbetas under ett helt liv. Så var det med en bok som kom ut 1967 med titeln Myten om Wu Tao- tzu, skriven av Sven Lindqvist. Det året gick jag första årskursen på Stensunds folkhögskola. En lärare kom en dag in och presenterade boken för oss. På lovet skaffade jag den och läste. Sedan har den ständigt återkommit i mitt medvetande, och nu på ett särskilt sätt.

Myten om Wu Tao- tzu börjar med att konstnären, när han är färdig med sitt verk, plötsligt klappar i händerna, konstverket öppnar sig och han stiger in i det och försvinner. Konstnären går alltså in i och är i sin konst som han helt identifieras med, så att skillnaden mellan konst och verklighet upphör, han lever i en alltigenom ESTEtisk värld. Sven Lindqvist var under några år på 1960-talet i Kina och hörde där myten berättas. Boken bygger på kontrastenmellan konstens myt och den sociala misär och fattigdom han möter i Indien. Det var den kontrasten som starkt berörde mig som 20-årig folkhögskoleelev. Konfrontationen mellan konst och verklighet som här gestaltas är ett signum för Sven Lindqvists berättarkonst. Den utgör en särskild, egen genre som drygt femtio år senare behandlas i en nyutkommen samtalsbok om Lindqvists författarskap, ”Sanningskonst”,skriven av Stefan Jonsson. Lyckligtvis hann jag höra de båda berätta om boken och läsa den, innan Sven Lindqvist nyligen gick bort.

Den förnyade aktualitet som Lindqvists författarskap fått under senare år kan vi se som en reaktion mot och otillräckligheten i den standardiserade uppfattning om verkligheten som det mediala samhället präglas av. Sanning och kunskap framställs alltmer i form av ett antal enkla fakta, klara att mäta och trycka ”likes” för. Sanning har i ”postsanningens tid” blivit en het fråga, i vilken ”alternativa fakta” enbart bemöts med den strikt vetenskapliga sanningen. ”Sanningskonst” innehåller en annan form av sanning som ligger närmare konsten och litteraturen. Syftet med och själva hjärtat av denna- sanningskonst är att avtäcka världen dess mening.

En följd av den sanning Lindqvist söker i Myten om Wu Tao- tzu återfinns i hans mest omtalade och kontroversiella bok Utrota varenda jävel 1992. Den bärande tanken för Lindqvist är att den västerländska civilisationens hårda kärna utgörs av kolonialism och imperialism. Titeln är hämtad från Joseph Conrads roman Mörkrets hjärta som skildrar kolonisationen av Kongo och ja-kten på elfenben. Den skildring Conrad ger sina erfarenheter av Afrika har blivit till själva sinnebilden för kolonialismens övergrepp på hela befolkningar. Den som befinner sig längst in i mörkrets hjärta för uppdraget att ”civilisera” är Kurtz, som utan att sky några metoder exploaterar den den afrikanska befolkningen. När allt elfenben är beslagtaget avslutar han sin rapport om den europeiska civilisationens uppdrag i världen med orden – ”exterminate all the brutes”, just titeln på Lindkvists bok. När Kurtz dör utropar han sina sista ord – ”Horror, horror”, ”ohyggligt, ohyggligt”, inför sina egna handlingar. Själva grundhandlingen för det västerländska agerandet på södra halvklotet återkommer i filmen om kriget i Vietnam, ApocalypsEnow, gjord medgrundhandlingen i Mörkrets hjärta som mönster.

Sanning, i sanningskonstens mening, kan inte ytligt läggas på en människa. Det är något som växer med en gryende insikt om vilken värld vi lever i och vilken plats vi intar i den. Joseph Conrads författarskap har också det förnyad aktualitet genom en nyligen utkommen bok med titeln Gryningsvakten. Här skildras Conrads liv och den tid i vilken han levde. Två världsresenärer, Conrad och Lindqvist möts så i två klassiker och vi får ytterligare belyst varifrån den sanningskonst kommer som föder mästerverk som Mörkrets hjärta och som i sin tur ger oss sanningskonstens höjdpunkt, Myten om Wu Tao-tzu, i vilken konst och verklighet möts.