Sanningar och alternativa sanningar

Bernt Gustavsson är författare professor i pedagogikoch har arbetat i många år som folkhögskollärare.

I medias snabba förlopp var det snart ett debattämne med tillägget ”alternativa fakta”. Strax därefter formerar sig vetenskapens företrädare och markerar den vetenskapliga sanningen. Då gäller frågan den mest allvarliga i vår tid, klimatet. Det finns till och med inom vetenskapen de som förnekar klimathotet, men bevisen är och blir allt starkare. Det är en vetenskaplig sanning byggd på fakta. Men är all sanning och alla fakta av denna vetenskapliga karaktär? Den massmediala dramaturgin fångar ständigt in oss i snäva ramar som består av ett antingen eller – ”Vetenskaplig sanning eller alternativ sanning” Finns det då inte en tredje möjlighet som ger oss chansen att se på vad sanning och fakta är på ett vidare sätt? Vid en sommarakademi på Ljungskile folkhögskola ställde poeten Ida Börjel frågan: hur kan vi finna den punkt för ett sanningssökande som ställer sig utanför de mediala ramar som fångar oss? Vi kunde börja, föreslog någon, i den sokratiska ovetenheten, att veta hur lite vi vet och börja med att ställa kritiska frågor, i just sokratisk anda.

I ett radioprogram i vilket det diskuterades vad sanning kan vara. Här uttryckte en vetenskapens företrädare att sanning är liktydigt med ”evidensbaserad kunskap”. ”Evidens” baseras på det som kallas ”randomiserade kvantitativa studier”, det vill säga en undersökning som gjorts av ett godtyckligt urval och som fastställts genom mätbara resultat. När resultaten blivit antagna och godkända av välrenommerade vetenskapliga tidskrifter gäller det som evidensbaserad vetenskaplig sanning. Det är livsviktigt inom områden som medicinen.  Ser vi dock vidare på den inomvetenskapliga diskussionen, så finns ett antal kriterier för sanning, som korrespondens, praktiska konsekvenser, koherens, öppenhet etc. Därtill har olika vetenskaper skilda sanningsanspråk. Kravet på exakthet gäller inte i humanvetenskapen som tolkar och försöker förstå människans och livets komplexitet, inte heller all samhällsvetenskap som är mer laddad med olika teorier om samhällets utveckling och natur.  Och vad gäller faktakunskap kan vi tänka på hur kunskap har formulerats på ett vidare sätt i skolans sentida förordningar: Faktakunskap, färdighetskunskap, förståelsekunskap, förtrogenhetskunskap, med tilltagande betygsgrad i enlighet med dessa steg. Att utveckla färdigheter och att förstå fördjupar kunskapen och att vara förtrogen med något är att kunna omsätta den till något eget. En annan poet, Nina Burton, skriver i sin bok om renässanshumanismen att fakta är vad människor för tillfället kommit överens om. Här var sanningsfrågan mer öppen för samtal och essän etablerades som en litterär form för sanning. ”Sanningen med stort S bärs alltid med ett svärd”.

Som en konsekvens av striden mellan populismens ”alternativa sanningar” och ”Vetenskapliga sanningar” har behovet av att skola och utveckla kritiskt tänkande blivit alltmer uttalat. Vad innebär det då att tänka kritiskt? Allmänt sett innebär det att kunna skilja det trovärdiga från det otroliga, det hållbara från det ohållbara och att utöva källkritik. Den kritiska förmågan behöver även användas på det till synes en gång för alla definitivt sanna, sådant som är dogmatiskt fastslaget som en evig sanning. Det finns alltid insikter som inte stämmer med den ordning som råder. Att direkt använda gårdagens eller dagens mallar och erfarenheter på morgondagen kan leda fel. Den kanske störste kritiske tänkaren genom tiderna, Immanuel Kant, uttryckte det så här: ”Erfarenheten lär oss visserligen hur något är beskaffat men inte att det inte skulle kunna vara annorlunda”. Att tänka kritiskt är alltså att tänka ur ett annorlunda perspektiv. Det lär oss att framtiden aldrig kan vara en kopia av det som är. Kunskapen öppnar alltid perspektiv mot något helt annat, något som ännu inte finns eller som vi vet. Kant tänker nog här mest på naturvetenskapen. Men använt på andra områden säger det oss något väsentligt om det kritiska, förmågan att tänka annorlunda, att det kan vara på annat sätt än vad som i förstone kan förefalla självklart. Sanningen måste prövas, både med erfarenheten, med logiken och med våra handlingar, i praktiken.

Vi kan tänka oss essän som en annan framställningsform än den vetenskapliga artikeln, väl beprövad till att framställa det vi är osäkra på, men som kan framställas som ett försök att förena det subjektiva och det objektiva. De sanningar vi kan uppdaga i skönlitteraturen är också de av annat slag än de strikt vetenskapliga. De förutsätter att livets och människans komplexitet inte kan fångas i enkla formler. Berättelsen är kanske den mest allmänmänskliga formen att framställa ”min sanning”, våra egna tolkningar och vår förståelse av tillvaron.

Den sokratiska sanningen är att veta hur lite vi vet, eller att vi egentligen inte vet något, och att vi vet inte ens det.  I sokratisk anda säger filosofen Hannah Arendt att för att kunna vara sanna mot oss själva behöver vi föra en dialog ”mellan mig och mig själv”, för att sedan gå på besök hos andra. Det är en förutsättning för att inte gå fel i det fortsatta, vidare sammanhanget i livet. För att åstadkomma dialoger krävs enligt Arendt ett pluralistiskt samhälle, i vilket olika perspektiv för en dialog sinsemellan. Det är demokratins livsnerv.

Min tro är att sökandet av sanning förutsätter att vi har tillgång till olika perspektiv och för det behöver pluralismen försvaras. Det är för att vi kritiskt ska kunna granska vad som är hållbart och trovärdigt, och för att kunna bilda oss en egen välgrundad uppfattning. Det förutsätter en ständigt upprätthållen dialog, både med oss själva och med andra. Det om något, är folkhögskolans och folkbildningens centrala uppgift.