Pluralism och kritiskt tänkande

Bernt Gustavsson är författare och professor i pedagogik och har arbetat i många år som folkhögskollärare.

När vi i dessa tider av nya totalitära hot försöker tänka vidare på den pluralistiska traditionen har vi stor användning av Hannah Arendts tänkande. Hon skriver om det totalitäras framväxt men också om alternativet, en fri offentlighet i vilken olika perspektiv kan komma till tals och möta varandra.

Födelse, natalitet, är ett av Arendts ledord, människans tillblivelse och möjlighet att i frihet tillföra något nytt i världen. Det sker bland annat genom utbildning. Genom att ta sin utgångspunkt i varje människas unika förutsättningar kan den pluralism grundläggas som är nödvändig för ett fritt samhälle. Nataliteten fortsätter i de handlingar som tillför något nytt i världen, något som varje nytillkommen människa har möjlighet till. Vi föds på nytt genom att handla förnyande. Det förutsätter en fri offentlighet där olika meningar och handlingar kan komma till tals och möta varandra. Skolan kan vara en sådan plats och bör därför vara sekulär, menar Arendt.

Det totalitära, motsatsen till pluralismen, kännetecknas enligt Arendt av att människor inte tänker själva utan endast lyder och handlar av plikt. Den erfarenheten har hon med sig från rättegången mot Adolf Eichmann, en av organisatörerna bakom förintelsen. Tänker gör varje enskild människa med sig själv. Det innebär ”att föra en dialog mellan mig och mig själv”. Redan där börjar motståndet mot det totalitära. För är vi inte sanna mot oss själva i denna inre dialog riskerar vi att gå fel i det fortsatta. Men än mer centralt är att utveckla ett gott omdöme, konsten att kunna bedöma konkreta situationer och veta vad som är det bästa att göra. Att utveckla ett gott omdöme innebär att vidga sitt medvetande genom att ta del av andras perspektiv, ”att gå på besök hos andra”. Att gå på besök är att se med egna ögon från en position som inte är ens egen, eller att ta del av en berättelse som skiljer sig från ens egen. Vi kan pröva vårt eget tänkande genom kontakt med andra människor, och därigenom utöka vår förståelse från flera perspektiv. Det kräver en förmåga att föreställa sig det som inte är ens eget och på så sätt vidga sitt medvetande och utöka vår omdömesförmåga. Demokratisk undervisning kräver därför tillgång till olika perspektiv och blir även förutsättningen för förmågan att tänka kritiskt och göra egna bedömningar.

Arendt gör en åtskillnad mellan ”archimediskt” och ”berättande” tänkande. Det förra söker en fast punkt varifrån världen objektivt kan betraktas medan det berättande tänkandet utgår från att ”det är så här jag ser världen”. Berättelser vidgar vi vårt medvetande och utvecklar förmågan till omdöme. Berättandet innehåller ”en högre form av sanning” genom att det ger oss en nyanserad bild av världen och förståelse av ”de andra”. Sanning är här något annat än enskilda fakta. En av Arendts favoritförfattare är Virginia Wolf som i Ett eget rum söker svar på frågan varför det fanns så få kvinnliga författare under hennes samtid. Hon finner sanningen om det i berättelser, inte i de enskilda fakta hon sökt efter. Eller som hennes själsfrände Paul Ricoeur säger, vi förstår inte nazismens illgärningar genom att räkna lik utan genom att lyssna till offrens berättelser.

Pluralism innefattar förmågan att tänka egna tankar i en berättelse som inte är vår egen men som ger möjligheten att föreställa oss hur världen ter sig för en annan. Ett eget utvecklat omdöme kan vi skapa genom tillgång till olika perspektiv och allsidig litteratur. Pluralismen i den meningen kan skola oss för kritiskt tänkande som botemedel mot totalitära lösningar och alternativa sanningar, bättre än de pekpinnar och förenklade svar på svåra frågor i form av fakta med stort F och sanning med stort S som nu löper i media.