När litteraturen öppnar världen
Krönika En del av den litteratur som skrivs idag är s k. autofiktioner, de skrivs med erfarenheter ur det egna livet, men med en blandning av det fiktiva och det verkligt upplevda.
Bernt Gustavsson är författare och professor i pedagogikoch har arbetat i många år som folkhögskollärare.
"Allt jag fått lära mig” är titeln på en nyutkommen bok av Tara Westover. Det är en säregen, fascinerande historia om en ung flicka som växer upp i en sluten, förbjudande miljö på landsbygden i Idaho i en familj som lever skild från samhället. Tara är 17 år då hon för första gången sätter sin fot i en skola. Familjen, främst genom faderns auktoritet, förbjuder allt samröre med det omgivande samhället, ingen skola, ingen sjukvård, man sköter sig själv. Fadern är fundamentalistisk mormon, han är bipolär, och försörjer familjen genom ett skrotupplag. Modern kan örtmedicin och tar barn till världen. Tara får lära sig allt som har med överlevandet att göra, men inser småningom att hon är undanhållen kunskap om de mest betydelsefulla historiska händelser och vad som sker i samhället. Hon har inte hört talas om vare sig förintelsen eller medborgarrättsrörelsen.
Tara kommer genom egna studier till ett college, och småningom till ett universitet, och upptäcker efterhand att det finns olika religioner, tänkesätt och sätt att vara i världen på, och att det finns olika perspektiv på tillvaron som vi är fria att förhålla oss till. Genom nya upptäckter ser hon allt tydligare vad för slags förtryck hon är utsatt för av familjen och vad de komplicerade relationerna till sina bröder innebär för hennes egen utveckling. Tara kommer småningom till Cambridge och genomgår samtidigt traumatiska upplevelser för vad det innebär att frigöra sig från familjen, om hur man kan vara fäst vid och älska även dem som utsatt en för det mest förödande förtryck. En far som är diktator, en bror som slår, en mor som kryper undan.
De gryende insikterna om världen och livet på college leder henne vidare till universitetet. Boken kan läsas som en hyllning till bildning och utbildning. På försättsbladet finns ett citat av John Dewey, den mest inflytelserika tänkaren i världen om utbildning:
”Jag tror slutligen att utbildning måste ses som en fortgående rekonstruktion av erfarenheter, att utbildningens process och mål är en och samma sak.”
Tänka sig så många onödiga pedagogiska tvister som kunde biläggas med en sådan insikt. Vi kan följa Tara i hennes kämpande process som samtidigt går mot ett obestämt mål, här finns ingen motsättning, som det ibland kan framställas i de politiska debatterna. Den djupgående förvandling som sker med Tara under de tio åren av utbildning hon skildrar är ingenting annat än en bildningsprocess. Men hon får det inte gratis. De skuldkänslor hon får i en känsla av svek mot sitt ursprung är ett stort lidande. Men hon försonar sig med sin omvandling. För att komma åt sin egen sanning bestämmer hon sig för att studera, inte historien, men historikerna, hur dom har kommit fram till sina sanningar. Det visar sig vara långt från faderns enögda syn på människa och samhälle. Sanningen söker historikerna genom samtal, dispyter och revideringar dem emellan. Så kan Tara söka sin egen väg och skapa sig en egen uppfattning, en egen värld att leva i. På så sätt kan hon förlika sig både med sitt eget ursprung och det nya hon möter. Under ledning av goda lärare blir hon sedd och gör allt bättre ifrån sig. Hon blir sig själv som en annan, mera helt och fullt sig själv.
En del av den litteratur som skrivs idag är s k. autofiktioner, de skrivs med erfarenheter ur det egna livet, men med en blandning av det fiktiva och det verkligt upplevda. Fler än en journalist går vilse här och framställer litteraturen som om det är fråga om reella sanningar och inte en berättelse. Vi vet till sist inte vad som är sant och falskt, påhittat eller äkta. Vi får gott om skvallerhistorier, särskilt om kända namn. En del kritiker tror att nyfikenheten stegras om berättelsen kan översättas till verkliga händelser. Författarpersonen står i vägen för skönlitteraturen och till och med skadar vår förmåga att läsa, säger Kerstin Ekman.
Westovers bok är medvetet skriven som en självbiografisk framställning, inte en roman. Den handlar om Taras specifika liv och den process hon går igenom. Det är klart att det är hennes berättelse, men den har en grad av allmängiltighet i sig som ibland får tårarna att droppa. Jag kan själv känna igen mig och med den spridning över världen boken fått är det säkert miljoner som kan känna igen sig. Inte just för skildringen av instängdheten i en auktoritativ sanning, utan känslan och erfarenheten av hur världen vidgas genom kunskap och utbildning. Genomgår vi en utbildning så att den påverkar oss på djupet, då kan vi tala om den som autentisk, eller bildande, vad den nu än handlar om. Vore det en roman skulle boken kallas ”bildningsroman”. Nu är det inte en roman utan en människas berättelse om sitt liv i sin egen rätt. Den förändrade bild av sig själv som Tara ser i spegeln mot bokens slut, vad är den resultatet av, frågar hon sig. Hon blir dubbel, förändrad men ändå densamme i ett ögonblick av känslan av förvandling. ”Besluten jag fattade efter det ögonblicket var inte de hon skulle ha fattat. De tillhörde en förändrad person, ett nytt jag. Man kan kalla det nya för många saker. Förvandling. Metamorfos. Falskhet. Svek. Jag kallar det utbildning”.
