Måtte inte berättandets tid vara förbi
Krönika Det brukar sägas att vi förr samtalade om skönlitterära böcker och politiska händelser. Idag är utbudet av skönlitteratur så enormt att det är svårt att finna människor som läst samma bok.
Bernt Gustavsson är författare och professor i pedagogik och har arbetat i många år som folkhögskollärare.
Ljudböcker har blivit ett komplement som ger än större möjligheter. Mitt intryck är att film- och tv-serier delvis har ersatt böckerna. När jag träffar vänner och bekanta är det vad vi mest talar om, ofta har vi sett samma.
Coronan har givit oss gott om läs- och skrivtid, så det blir kvällar som kan ägnas åt film eller tv. Ibland leder en film till boken och en bok till filmen. Det finns många serier med bra kvalitet, och med flera kanaler blir utbudet stort. En av mina favoriter nu vid jul och nyår var Rosens namn, en på nytt filmatiserad roman av Umberto Eco, tidigare i en version med Sean Connery i huvudrolllen. Jag läste boken när den kom ut på svenska på 80-talet, och när jag nu läste om den fann jag en fyrklöver som bokmärke. Det ska väl betyda lycka.
Boken och filmen är förlagd till 1300-talet och ett kloster i Italien. Dit kommer franciskanermunken William av Baskerville och hans novis för att utröna oegentligheter på klostret som kommit kurian till kännedom. Efter deras ankomst sker mord efter mord som den skarpsynte munken söker den skyldige till. Han har tidigare arbetat i inkvisitionen, men avsagt sig. Att avslöja kättare är inte en väg att finna sanningen, säger han. Var finns då sanningen? Oftast ingenstans, svarar han och söker vidare.
Rosens namn kan läsas på flera sätt, som en kriminalroman, en bok om sekterism, om sanning, en traktat om toleransen och en kritik av kyrkans gravallvar och livsförnekelse. Det visar sig att morden i klostret har sin grund i en hemlighållen, förbjuden bok i biblioteket. Den boken kan hota kyrkans auktoritet. Vilken bok kan det vara?
Det visar sig vara en saknad del av Aristoteles Poetiken, den som antas handla om komedin, boken om skrattet. Lars Gustafsson beskriver i sitt efterord till Rosens namn att sökandet efter just den boken befarades förleda kristenheten, ”vars främsta egenhet alltid tycks ha varit dess förmåga att generera allt trängre sekterismer, allt större renheter, allt djupare former av gravallvar”.
Rosens namn är full av litterära anspelningar. Baskerville i Williams namn anspelar på det skarpsinne Conan Doyle försett Sherlock Holmes med, den blinde bibliotekarievaktmästaren Jorge anspelar på den nu genom nyutgåvor åter aktuelle blinde argentinske författaren Borges. Och namnet William syftar på William Ockham, filosofen med ”rakkniven”, med vilken Ockham avser att alla onödiga antaganden som behövs för att nå den enklaste förklaringen ska ”rakas bort”.
William söker efter en ordning när han undersöker vad som händer, men strax visar sig en annan ordning. Dessa ordningar kan han endast använda som stegar för att successivt nå högre insikt. De är tillfälliga, sådana som kan användas för att klättra uppåt, och som man sedan kan göra sig av med. Till sist finns endast tomma hål kvar.
Umberto Eco är språkvetare till professionen, närmare bestämt semiolog. Här undersöks språkets tecken och strukturer, och en av hans mest omtalade verk har titeln Den frånvarande strukturen. Här citerar Eco Nietzsches utsaga att ”världen en gång för alla blivit oändlig för oss, att vi inte kan avvisa möjligheten, att den i sig innesluter ändlösa uttolkningar”.
Eco är själv en stor humorist och ger i sina populära artiklar och krönikor uttryck för det komiska, för det skratt som finns i den karnevalskultur som är återkommande sedan medeltiden. I karnevalskulturen släpps skrattet löst och världen vänds upp och ner för en kort tid – det låga blir det höga och det höga blir det låga, det heliga dras ner på jorden och ur det jordiska växer det heliga. Det är skrattets kultur som uttrycks i den upp- och nervända värld, i vilken kyrkans ordning byts ut mot leken och det folkligt upprymda.
I svensk kultur finns skrattets kultur, karnevalen, företrädd av Carl-Göran Ekerwald, som i flera av sina essäer återskapar den. Ekerwald bjöd jag in varje år till den folkhögskola där jag arbetade. Han talade om ”kulturen som gödning” för våra tankar och känslor här och nu. Han inspirerade deltagarna till läsning av skönlitteratur. Varje bok han nämnde var nästa dag utlånad eller såld. Här skapades läsintresse för livet. Själva återgivandet av böckerna var som ett skådespel, karnevaliskt. Måtte berättandets tid inte vara förbi, trots alla knapptryckningar!
