Identitetspolitik kräver seriös diskussion

Bernt Gustavsson är författare och professor i pedagogikoch har arbetat i många år som folkhögskollärare.

Som alltid i en polariserad fråga blir detta inte sällan till en fråga om antingen eller: antingen identitetspolitik och normkritik eller universella (västerländska) värden och rättigheter.

Frågan har diskuterats länge och uppstod i usa på 1980-talet. Här formerade sig minoritetsgrupper i opposition mot den norm som utgjordes av den vite medelklassmannens dominans över marginaliserade grupper. Det bakomliggande tänkandet hämtades från den franske filosofen Foucault och hans analyser av makt som norm: alla identiteter som avviker från den gällande normen, den vite medelklassmannens, är utsatta för en eller annan form av maktutövning eller marginalisering.

Till en början rörde sig diskussionen kring skönlitteratur, huruvida den västerländska, klassiska litteraturen står över minoritetsgruppernas, vilket hävdades av den berömde litteraturvetaren Harold Bloom. William Shakespeare ställdes mot vad som uppfattades som minoriteters författare, tex. Toni Morrison.

Personligen mötte jag frågan i Sydafrika på 1990-talet då tillsättningen av tjänster gjordes utifrån positiv särbehandling av dem som tidigare varit förfördelade, kvinnor och den färgade befolkningen. Mot detta ställdes tillsättning efter kompetens och förtjänst hos individer oavsett kön och hudfärg.

En dominerande liberal uppfattning i Sverige är att människor ska ses som individer och inte bedömas efter grupptillhörighet eller identitet, oftast motiverat utifrån liberala, allmänmänskliga värden och vetenskapligt förankrad kunskap. Identitetspolitik, normkritik och »det postkoloniala tänkandet”, betecknas i det perspektivet som ”kunskapsrelativism”. En vanlig, vardaglig form av kritik är frågor som: ”Måste man vara kvinna, färgad, eller homosexuell för att få uttala sig om hur det är”?

Vad den vanemässiga kritiken utesluter är att det utförs avancerade vetenskapliga analyser utifrån de perspektiv som inte minst postkoloniala tänkare och forskare grundlagt. I samhällsvetenskapen utgår man från att det finns olika perspektiv och att man alltid väljer ett av dem.

Att det finns strukturer som ligger djupt i samhället efter kolonialismen är svårt att förneka. Det finns dock vetenskaplig kunskap, främst naturvetenskap, som över huvud taget inte kan relativiseras och det finns mänskliga värden och rättigheter som är oförytterliga.

Min personliga hållning är att båda förhållningssätten, det universella och partikulära (ibland benämnt som det rätta och det goda) går att förena. Det ena finns redan i det andra. Mänskliga rättigheter och värden som är allmängiltiga är uttryck för det universella. Det partikulära uttrycks ofta som grupptillhörigheter, identiteter och försvar för minoriteter.

De mest intressanta och fruktbara forskarna och filosoferna är enligt min mening de som förmår att tänka både universellt och partikulärt och att undersöka vägar att överbrygga dem. Det goda består av etik och vad ett gott liv kan vara. Det rätta är rättigheter, rättvisa och gränser för vad man får göra mot andra.

Utmaningen är att komma förbi den begränsade europeiska universalismen och komma fram till vad historikern Immanuel Wallerstein formulerar som ”en universell form av universalism”, som innefattar alla och som samtidigt kan se sociala och kulturella sammanhang utan att falla i det partikuläras fallucka.

Den här problematiken är idag klart uttalad på flertalet områden i samhälle och kultur. Den är central i diskussionen om invandring. Den diskuteras intensivt vad gäller museer, konst och teater. Den rör folkhögskolan och hur vi på olika nivåer förhåller oss till skolformens allmänna syften och minoriteters rätt att hävda sin uppfattning. Kort sagt är det en så angelägen fråga att den kräver seriös behandling, gärna bortom den polariserade och förenklade massmediala debatt i vilken ”normkritik” och ”identitetspolitik” antingen blivit ett slagord eller ett slagträ – för eller emot.