Dags att börja tala om vad folkhögskola är

Bernt Gustavsson är författare och professor i pedagogikoch har arbetat i många år som folkhögskollärare.

Allt oftare, via tidningar, Folkhögskolans tidskrift, vid besök på skolor, berättas det om inskränkningar i folkhögskolans frihet. Det motsvaras av signaler och berättelser om sådana inskränkningar inom flera av kulturens områden. I södra Sverige, i kommuner där Sverigedemokraterna har makten, förbjuds biblioteken köpa in viss litteratur och konstmuséerna får endast ställa ut politiskt godkänd konst. Samma partis företrädare har tydligt visat vad en folkhögskola ska vara, ett ”komvux light”, samtidigt som partiets företrädare hyllar de mest konservativa företrädare som finns i folkhögskolans historia. På Wiks folkhögskola beslutar kulturchefen i regionen att lärarna ska vara på plats mellan bestämda klockslag och förbjuds att umgås med eleverna utanför den tiden. (se Folkhögskolan 6 2019.)  På Göteborgs folkhögskola har krav ställts om inskränkningar i den allmänna kursen, för att istället inrikta verksamheten på hederskultur som en politiker brinner för och som i förlängningen skulle innebära byte av huvudman.

Det är dags att på nytt börja tala om vad en folkhögskola är. Det är en fri och frivillig skolform i vilken lärare och elever själva bestämmer över studierna, över vad och hur man ska studera. Undervisningen sker med iakttagande av allsidighet och tolerans för oliktänkande. Redan vid uppkomsten av den nordiska folkhögskolan var grundtanken att människor skulle få chansen att utvecklas utifrån egna behov och förutsättningar, att få möjligheten att söka vem man är och vad man vill göra av sitt liv, kallat ”livsoplysning”. Den svenska folkhögskolan formulerades tidigt som en fri skolform utan läroplaner. Men lärare och rektorer rapporterar att det duggar tätt av olika krav från politiker och från myndigheter som tvingar till anpassning till det reguljära skolsystemet. Lärare glömmer lätt därtill att detta inte är tvingande, Vad som föreskrivs är kunskaper som motsvarar skolans, inte till punkt och pricka följer. Friheten är på det sättet större än många tror.

Vad som behöver göras är att sätta in pågående inskränkningar i den kulturella och demokratiska friheten i ett större sammanhang. Den populism som ser det ”mellanskikt” som utgörs av kulturarbetare, lärare, forskare, jurister etc. behandlas som ett hinder för den nationella enheten, den naturliga länken mellan ”folkets allmänvilja” och ”ledaren”. Härvid räcker det med ”alternativa fakta” och lögner. Därmed är det sagt att vi lever i en ”postsanningens tid”, att allt tal om sanning är uppfunnet av ett skikt intellektuella som endast meddelar sina åsikter eller sin ideologi. 2016 var ordet ”postsanning” utnämnt till årets ord i England. Sanning har därför blivit ett av de mest omskrivna och utforskade begrepp vi rör oss med. Vi ser det dagligen i media och universiteten börjar vakna för en upparbetning, i syfte att komma ett steg längre än ”faktasanningar”.

Samtidigt som denna mörka bild framträder allt tydligare, så sker saker som kan göra att det ljusnar. I ett upprop formulerar flera forskare behovet av ökad tillit till dem som arbetar i praktiken, särskilt de arbeten som görs i offentlig sektor. Skulle den tilliten öka i samhället och i kulturen kunde hoten mot den demokratiska friheten punkteras. Det som gjort pågående utveckling möjlig är inte bara den växande populismen, det är också den styrprincip som förlägger all makt över huvudet på praktiskt arbetande människor. Om den styrprincipen nu byts ut mot ökad tillit så leder den till ökad demokratisk stabilitet, effektivare arbete och ekonomisk framgång.

Regeringens och Statskontorets krav på indikatorer och mätbara storheter för att garantera ”kvaliteten” skulle då försvinna i en ”renässans för det omätbara”. Bortom den tid som utmärkts av ”magic of numbers”, kan vi se en strävan efter sanning inom olika områden, inom vetenskapen, konsten, filosofin och politiken. Det kallas ibland för utvecklandet av ett gemensamt gott omdöme, eller praktisk klokhet rätt och slätt.

Ps. Om detta handlar två folkbildningsevenemang 2020, ett på Sigtuna, Vestlunddagarna i mars. Och Folkbildarforum i Linköping i november.