Att bedöma sin samtid – ljus och mörker

Bernt Gustavsson är författare och professor i pedagogikoch har arbetat i många år som folkhögskollärare.

Vad är det egentligen som händer? Eller som någon uttryckt det, ”vad är det som sker i det som synes ske”? Det finns inga exakta metoder eller angivelser för att komma underfund med det. Allt blir en fråga om bedömningar och omdöme. Att bedöma och gestalta sin samtid är till exempel något som många författare sysslat med. Ibland har de varit före sin tid och föregripit ett verkligt skeende. Den österrikiske författaren Robert Musil publicerade Mannen utan egenskaper 1930–33 och höll några år senare ett tal om dumheten, i vilket han menar att just dumheten ersatt förmågan till att se möjligheter, möjlighetssinnet – och förmågan att se realiteter, verklighetssinnet, har ersatts av förmågan att ljuga, falskheten, det vi nu kallar fake. Det var nazismen han avsåg och det förstod alla som lyssnade. Tomas Mann, som sedermera blev motståndare mot nazismen i exil, men som under första världskriget skrev en bok i stark tysknationalistisk anda, En opolitisk mans betraktelser. Den nationella tyska kulturen ställs mot ”civilisationen” med dess brist på ”kultur och andlighet”. Det är ”nazismen före nazismen”. Realiteterna för vanliga människor under kriget får en fantastisk skildring i Ljuset vi inte ser av Antonhy Doerr. Kriget beskrivs och levs genom en ung tysk pojke med ovanlig teknisk begåvning, och en fransk, blind, lika gammal flicka, med en säregen förmåga. Vi kommer så nära kriget att det kryper innanför skinnet. Vi är där.

Sådant kan vi ha som jämförelsepunkter för det som sker nu. En stark nynationalistisk anda brer ut sig över världen, kallad populism eller nyfascism, samtidigt som det ligger ett allt mer uppenbart hot mot hela civilisationen i atmosfären. Barn får ångest av den undergångsstämning som breder ut sig. En 15-åring menar att de politiskt ansvariga beter sig som barn. En klimatbudget sänks med dryga 2 miljarder i en konservativ budget. En högst ansedd filosof vill lösa klimatkrisen med en närmast diktatorisk, auktoritär styrning. Liberalt sinnade statsvetare och journalister kritiserar allt som har förstavelsen post eller identitet, ofta utan att egentligen veta vad det är. De kallar sig vetenskapligt objektiva, men är fördomsfulla. Kulturens institutionella bärare brakar samman i interna konflikter som alltmer liknar Shakespeares dramatik, både tragedierna och komedierna.

Vad ska vi säga till våra barn? Att det inte är så farligt? Att många människor arbetar hårt för att det ska bli bättre? Att det finns så många människor som går samman för att upprätthålla mänsklig värdighet?

Det är en mörk bild som framträder. Men var finns ljuspunkterna? En politisk tänkare som Hannah Arendt analyserar det totalitära och formulerar ett demokratiskt alternativ i pluralistisk anda. Det är som smörjelse för själen. Hon talar om politiskt omdöme och rätten till rättigheter som rör sig långt ifrån de mediala dagsbilderna. För en dialog med dig själv och gå sedan på besök hos andra, där det alltid finns olika perspektiv. Den berättelsens kraft hon talar om är en väg till skapandet av ett politiskt omdöme. Ett folk är inte en nationell enhet, den består av fria individer som möts i fria, offentliga samtal.

Nå, och närmare här och nu? Sveriges Radio med höjdpunkter som Studio 1 och musik med Erik Schuldt. Tack vare tillgången till nya kanaler går det att se Elena Ferrantes fantastiska roman som filmserie. Som morfar får jag möjligheten att diskutera med min skrivarkompis i den mest klarsynta åldern 11 år. Som bärare av en rik folkbildningstradition möter jag människor som arbetar för det bättre, och ser nya skrifter komma i tryck. Det är som om tiden inte fanns när jag ena dagen träffar den yngste, 3 år, och nästa dag den äldste, 106 år. Alla vill det bättre. På alla disputationsfester har jag varje gång hyllat den som disputerar med en dikt – Karin Boyes I rörelse. Den behöver vi kunna utantill för den är både tröst och uppfordran: ”Den mätta dagen, den är aldrig störst”.