Debatt: Vi har inte råd att förlora folkhögskolan i förorten

Folkbildning och folkhögskolor är otroligt viktiga för att skapa hopp och positiv utveckling i politiskt försummade områden. De erbjuder utbildning och bildning, stärker demokratisk delaktighet och fungerar som broar till arbetslivet för dem som annars riskerar att hamna i utanförskap. Statens syfte med att stödja folkbildningen är att stärka demokratin, göra utbildning tillgänglig för alla, höja bildnings- och utbildningsnivån i samhället samt bredda kulturintresset. Trots detta ser vi en oroande nedmontering av folkbildningen. Regeringen, med SD i spetsen, skär ner anslagen, samtidigt som folkbildningen själv ibland misslyckas med att prioritera de grupper som behöver den mest. Vi måste kunna hålla båda dessa perspektiv i huvudet samtidigt.

"De får verktyg att förstå sina rättigheter"

I områden som tex Biskopsgården i Göteborg, där många unga saknar framtidstro och arbetslösheten är hög, gör lokal närvaro av folkbildning och folkhögskolor stor skillnad. De erbjuder utbildningsvägar för dem som kanske inte klarar gymnasiet, skapar sammanhang för nyanlända och ger verktyg för medborgare att engagera sig i samhället och sitt närområde. Genom att kombinera utbildning med socialt stöd och gemenskap bidrar folkbildningen till att stärka individens självförtroende och handlingskraft.

Investera i trygghet

Studiecirklar och folkhögskolor fungerar också som arenor för demokratiskt deltagande. Många av dem som står långt ifrån arbetsmarknaden eller utbildningssystemet saknar ofta förtroende för samhället och dess institutioner. Genom folkbildningen kan de få verktyg att förstå sina rättigheter, påverka sin situation och bli aktiva samhällsmedborgare. Att investera i folkbildning är därför att investera i trygghet, integration och långsiktig utveckling för individer och området.

När skolledning och politiker i VG regionen nu tar beslut att folkhögskolan på Vårväderstorget i Biskopsgården inte längre ska erbjuda studier på gymnasienivå från hösten 2025 är det ett hårt slag mot alla dem som kämpar för att skapa en positiv utveckling för området och för individer som kämpar för att ta sig in i arbetslivet och vidare studier. Skolan erbjuder inte bara utbildning och bildning, utan också en trygg plats där människor kan utvecklas i en stöttande miljö. Detta är en direkt konsekvens av regeringens och SD:s politik, där finansieringen av folkbildningen successivt skärs ner. Men samtidigt måste även folkbildningen själva ta ansvar.

Det är avgörande för att minska risken för unga att hamna i kriminalitet.

Om folkhögskolor och studieförbund ska kunna motivera sin existens och uppfylla statens syfte måste fokus ligga på att prioritera att stärka de grupper som står längst från utbildning och arbetsmarknad – och det är i stor utsträckning människor i förorten och glesbygden. Då måste man hitta andra lösningar än att ta bort möjligheter i områden där folkhögskolans närvaro betyder allra mest. När folkbildningsinsatser dras in i dessa områden riskerar vi att förstärka utanförskapet och skapa en grogrund för ökad kriminalitet och social oro. Studier har visat att utbildning och sysselsättning är avgörande faktorer för att minska risken för unga att hamna i kriminalitet. Om vi vill bryta segregationen och skapa ett mer jämlikt samhälle behöver vi fler, inte färre, utbildningsmöjligheter för dem som står längst ifrån

arbetsmarknaden. När folkbildningen minskar, minskar även de trygga mötesplatserna i samhället. I stället för att unga får en meningsfull sysselsättning genom studier eller kulturverksamhet, riskerar de att dras in i destruktiva miljöer.

Våga att prioritera

En folkhögskola eller en studiecirkel i närområdet kan vara skillnaden mellan att hitta en framtid och att tappa hoppet.  Det är hög tid att politiker och beslutsfattare inser vikten av att satsa på folkbildningen i våra förorter. Vi behöver fler folkhögskolor, fler studiecirklar och fler initiativ som skapar hopp och framtidstro. Att skära ner på utbildning och bildning i förorter och glesbygdsorter är att svika de människor som behöver det mest. Men det räcker inte med att bara försvara folkbildningen mot yttre hot. Inom folkbildningen själv måste man också våga prioritera. Det är inte rimligt att folkhögskolor i välmående områden klarar sig medan skolor i förorter och glesbygden monteras ner och får minskat utbud.

Bygg ut och bygg upp

Det är inte rimligt att vissa studieförbund breder ut sig i områden där behoven inte är lika stora, samtidigt som ungdomar i förorten och glesbygden inte har någonstans att gå. Folkbildningen har ett ansvar att fördela sina resurser rätt, och det ansvaret kan man inte blunda för. Ska vi ha en positiv utveckling i våra förorter måste vi sluta montera ner folkbildningen – och i stället bygga ut den. Det kräver både politisk vilja och att folkbildningen själv tar sitt uppdrag på allvar och prioriterar rätt.