"Men så var det han då… Han som inte var så snabb"

”Känner jag en som känner en som tagit kungen i handen”, utbrast min son när han fick veta att författaren och mammas arbetskamrat Bo R Holmberg hade varit på middag med självaste kungen. Sonen hade vid denna tid hunnit med en och annan av Holmbergs böcker, bland annat den Augustprisade ”Eddie Bolander och jag”. Han var imponerad av kungamiddagen men mest av att flera av historierna han läst av Bo utspelade sig här i Örnsköldsvik, i vår trakt. Det gjorde på något sätt staden märkvärdig, det att den dög att skrivas om.

Personligen är jag imponerad över hur Bo tar sig an vår plats i sina böcker - min plats på jorden - och rör sig bekvämt och vant mellan ungdomsförälskelser, bilkörande fladdermöss och kallblodiga mördare. Han väljer inte. Han gör både och, han tar det ena på lika stort allvar som det andra. 

Efter en flytt från Malmö tillbaka hem till Norrland arbetade jag som deltagarassistent vid Hampnäs folkhögskola strax utanför Örnsköldsvik. Och där arbetade också Bo. Han undervisade bland annat i Speciallinjen som var en utbildning för personer med intellektuell funktionsvariation. En av Bo R Holmbergs lättlästa böcker, ”De röda trosorna” är dedicerad till just de eleverna, eller deltagarna som det ju heter på folkhögskola. De tummade exemplaren vi har kvar använder vi fortfarande med stort nöje i undervisningen trots att boken nu har många år på nacken.

Till slut hade han lyckats plita ner tre ord, varav det första var tub, det andra var båt...

Jag var alltså deltagarassistent i Speciallinjen där Bo undervisade klassen i svenska ett par timmar per vecka. Deltagarna hade olika grad av intellektuell funktionsvariation och alla gillade Bosse. 

Jag minns särskilt en gång när deltagarna fick en uppgift som gick ut på att skriva ner så många ord som de kunde komma på med begynnelsebokstaven G. De ”duktigaste” kunde många ord, kanske tjugo eller fler. Men så var det han då… Han som inte var så snabb, vi kan kalla honom Sven. Jag satt ju med som stöd i klassen och jag såg hur Sven kämpade med uppgiften. Till slut hade han lyckats plita ner tre ord, varav de första var tub, de andra var båt och här kan man ju börja misströsta, men skam den som ger sig, det tredje ordet var grön. Vid redovisningen smattrade ”de duktiga” fram sina ord och alla fick de beröm. När det var Svens tur att redovisa fick jag lite ont i magen. Sven levererade försiktigt och osäkert sina ord. Tub och båt är finfina ord men de gick bort. Så återstod grön. Bo lyssnade, kände in och upprepade ordet. Grön, han smakade på det. Grön, sedan slog han ut med armarna och hans ansiktet sprack upp i stort leende, ”GRÖN! Ett så fantastiskt ord.” Bo skrev ordet i stora bokstäver på tavlan.

Kände smaken av grönt

Och det var som att alla vi i rummet nästan kände den fenomenala smaken av ordet grön. De bästa av alltihop var att Sven som var den som bara fått till ett enda ord rätt, log störst av alla. Han hade visserligen bara kommit på ett enda ord men jäklar vilket ord. Sven blev till en vinnare. Alla blev vinnare och alla lämnade lektionen med en känsla av att ha lyckats. Och jag tänkte att, en sån lärare vill jag också bli. 

Ja, det där var ganska många år sedan nu. Jag kanske inte blev precis en sån lärare men jag blev lärare, en hyfsat bra och jag hoppas att mina deltagare, åtminstone nån gång om sänder, lämnar lektionen och känner sig ”bäst”. Vilket jag för övrigt tror är ett av folkhögskolans signum, att få sina deltagare att våga tro på sig själv, att upptäcka sin förmåga till lärande, att känna att det är möjligt, att det finns en plats att växa på.

Idag har kursen bytt namn till Kulturskaparna och jag har förmånen att få vara kursansvarig och undervisande lärare i Kulturskaparna. Skolan har lämnat Hampnäsudden och blivit en dagfolkhögskola i centrala Örnsköldsvik. Vi huserar i det anrika gamla Rådhuset och vi är stolta över våra utbildningar och vår folkbildningsoas mitt i stan. Hurra för folkhögskolan!