Där satt vi, ett helt gäng utan marknadsvärde

Den danske filosofen Søren Kierkegaard pratade mycket om förtvivlan – inte som något man bara lider av, utan som en existentiell signal om att något i livet inte stämmer. Han menade att förtvivlan uppstår när det finns ett glapp mellan den vi är och den vi önskar vara. Vi kan fastna i roller eller mätstickor som samhället gett oss, och om vi inte lyckas leva upp till dem uppstår en känsla av otillräcklighet. Vi blir ”dåliga”. Skolans betygssystem är en av samhällets tydligaste mätstickor. Det ger oss tidigt en etikett, ett kvitto på vårt värde – eller brist på det. Nu har man ju beslutat att skrota betyget F och i stället införa en tio-gradig betygsskala där betyg 1-3 innebär ”mindre än godtagbara kunskaper”. Man får söka in till gymnasiet, men kunskaperna är fortfarande otillräckliga i samhällets ögon. ”Visst är det bätter, men int’ är det bra”, som Allan Edwall sjöng. Det är ett gissel det där med betygssättning och desto viktigare är det att skapa sammanhang där ens värde mäts utifrån mer än nationella prov och underdånighet.

Bruten självbild

Det var med övertygelsen om mitt torftiga jag som jag klev in på Stensunds folkhögskola hösten 2018. Den varma sommaren hade torrlagt min dricksvattenbrunn, min gräsmatta och även mitt äktenskap; jag var en nyskild varannan-vecka-mamma med bruten självbild, med ofullständiga gymnasiebetyg och ryggont från mitt jobb som städerska. Jag visste inte vad jag skulle vänta mig, men folkhögskolan var den enda skolinstitution som på något vis hade signalerat att jag, med min internaliserade känsla av misslyckande (tack meritokratin), ändå var välkommen. Där satt vi, mina nya klasskamrater och jag. Ett helt gäng utan marknadsvärde men med fickorna fulla av skam. Många av oss hade förlorat fighten mot livets alla mätstickor. Kanske hade vi inte hajat spelreglerna; vissa av oss hade aldrig fått rätt förutsättningar.

Bär skjorta

Vi skvalpade i glappet mellan de vi var och dem vi ville vara. Vi var otillräckliga och sökte förlåtelse för det. För visst är det just det vi letar efter hela livet? Förlåtelsen alltså. Att bli förlåten för att man är lat och ligger och scrollar i sängen, för att man köpte plusmeny på Donken, för att man spär ut den sista handtvålen med vatten, för att man gått runt med ett pepparkorn mellan tänderna och sett fånig ut. På Stensund fanns inget marknadsvärde att uppnå; vi fick utrymme att reflektera över våra styrkor, intressen och mål utan att jämföras med andra utifrån rigida måttstockar. Jag läste upp mina betyg och blev högskolebehörig och studerade därefter språkvetenskap och kommunikation på högskola. Nu är jag en tjänsteperson som ibland bär skjorta – vilket plötsligt gör det helt okej att ha kaffeandedräkt, äta hämtmat och ta en redig prokrastineringsdag. Det är lustigt, men så fort man släpps in i vissa rum är det som att man också tillåts vara dålig. Jag rekommenderar alla att ta del av folkhögskolans mikrosamhälle, vare sig det är på grund av en fallerad skolgång, en brinnande fyrtioårskris eller skadad självkänsla. Tillsammans förlät vi mitt dåliga jag och sydde igen glappet. Tack Stensund!

Linda Häntak, språkvetare och kommunikatör.