Krönika: Folkhögskolan förändrar liv

Rensar lite i mina enorma pappershögar. Mitt bland fackliga protokoll med mera hittar jag denna text som jag tror skulle ingå i ett brev till en väninna. Att elever utvecklades starkt var vanligt, men att jag skrev om just dessa berodde på att jag la märke till bådas utveckling samtidigt.

Det är torsdag en stund efter lunch och jag går genom matsalen som på vår skola också fungerar som aula eftersom det är den största salen. Den binder samman två huskroppar och jag ska till parkeringen utanför det andra huset för att åka till ett möte inne i stan.

I matsalen pågår elevkårsmöte och jag går så långsamt som anständigheten tillåter och tjuvlyssnar.

Framför de sittande eleverna står Erik och presenterar ett förslag som elevkårsstyrelsen behandlat om att man en dag i veckan ska arrangera secondhandförsäljning av barnkläder. Många elever har barn och barnkläder är en stor kostnad för dem. Det här kan vara ett sätt att få ner kostnaderna.

Ge inte frågan till mig, jag är inte här.

Jag lyssnar inte så mycket på vad som sägs, jag iakttar Erik. Han pratar med en lugn auktoritet som om han alltid varit elevkårens ordförande. Ändå minns jag när han kom till skolan för mindre än två år sedan. Han var en av de blygaste av alla blyga pojkar som kommit till oss. Han rodnade bara man såg på honom och liksom kröp ihop som om han ville säga: Ge inte frågan till mig, jag är inte här.

Erik hittade till oss via en åttaveckorskurs som socialförvaltningen köpt för folk med socialbidragsberoende. Han hamnade direkt i min avancerade engelskgrupp. Jag vet inte var han snappat upp så avancerad engelska, kanske i datorsammanhang. Erik är datorfreak. När datorerna trilskas med oss vanliga lärare och den datoransvarige läraren inte har tid, säger han: ”Fråga Erik!”

Erik har snabbt hunnit igenom alla mattekurserna och räknar nu vidare på egen hand. Ibland hjälper han kamrater som inte kommit så långt. De har viskat i mitt öra: ”Han förklarar så bra!”

De har viskat i mitt öra: ’Han förklarar så bra!’

Orsaken till att jag är så försenad att jag måste gå genom mötet i matsalen är att jag haft ”kvartsamtal” med elever. Det sista drog ut på tiden långt in på min lunch. Emma kunde inte begränsa sig till en futtig kvart. Hon hade massor med åsikter om läget i klassen, skolan och studierna… Framtidsplanerna var helt klara.

Hon var lovad ett vikariat som vårdare av hjärnskadade och trodde att hon hade chans att få ett fast jobb. Sedan skulle hon vidareutbilda sig så att hon kunde hjälpa de hjärnskadade att utvecklas. Kanske skulle hon söka logoped- eller arbetsterapeututbildning. Hon skulle känna sig för under vikariatet och se vad som skulle passa henne bäst. Det fanns kanske också andra utbildningar om hon kunde ha nytta av. I varje fall var hon klar över att det fanns stora möjligheter för det hjärnskadade att utvecklas om de verkligen behandlades rätt och togs på allvar. ”En del tror att de är vårdpaket utan känsloliv och intelligens”, sa hon.

Sökte inte vidare

Tiden gick. Jag hade egentligen bråttom iväg, men här satt en person som, när hon gick kvinnokursen för två år sedan, beskrevs som håglös, utan självförtroende och egen vilja. Hon mer eller mindre plockades in på andra årskursen. ”Ska jag verkligen studera? Jag kan inte så mycket!” Studierna gick bra men hon sökte inte vidare efter andra årskursen.

När höstterminen började viskade en person i mitt öra: ”Finns det inte plats för Emma på tredje årskursen? Hon sitter bara hemma och har ingenting att göra”. Jag ringde. ”Komma och studera? Nej, det hade jag verkligen inte tänkt. Men tack för att ni tänkte på mig!”

Sedan gick två dagar och plötsligt stod hon bara där. Och studierna gick lätt. Hon tillhörde inte de som behövde anstränga sig. Men hon tillhörde inte de som tog för sig, inte de som krävde utrymme eller gjorde väsen av sig. Därför blev jag verkligen förbluffad och kunde inte avbryta denna säkra människa som satt framför mig och sa: ”Jag kan, jag vill, jag ska.”

Kerstin Eldh är pensionerad folkhögskollärare.

Namnen på deltagarna i texten är fingerade. Krönikan publicerades ursprungligen i Folkhögskolans veteranförenings tidning.