Hans Carstensen kände sig vilsen när han började undervisa. Hans kunskaper räckte inte alltid till, upplevde han. Först när han omfamnade sin okunskap, och insåg att mycket går att lösa tillsammans med deltagarna, började han utvecklas som lärare.

Det finns en rad märkliga uppfattningar bland oss pedagoger som egentligen går emot allt som har med pedagogik att göra. Ett sådant feltänk är att vi som har gått klart ett program ser oss som färdiga. Som om utbildningen är en summa som är oföränderlig, slutgiltig och perfekt. Men är det inte precis tvärtom? Okej, du har skaffat dig en utbildning, men det är från och med nu det verkliga lärandet börjar.

Jag läste ett antal kurser i grammatik, men när jag började undervisa i språk kände jag mig ändå vilsen. De problem som jag stött på under studierna tycktes plötsligt som typiska skoluppgifter. I mötet med deltagarna upptäckte jag att språkregler inte alltid har en rätt­ och fel­skala, och att den kunskap jag besatt inte räckte till för att förklara allt. Detta gjorde mig frustrerad. Var jag dum i huvudet? Var läraryrket verkligen något för mig? Jag kände mig förminskad i förhållande till deltagarna. Det i sin tur gjorde att jag fick problem att avkoda processer i klasserna och skapa trygghet i gruppen.

Fick användning av att inte veta

Först efter att jag omfamnat min okunskap och insett att många av problemen faktiskt gick att lösa tillsammans med deltagarna, så kunde jag utvecklas som lärare. Men det tog tid, och det var en prövning för självbilden att erkänna att jag – hur mycket jag än ansträngde mig – inte satt inne med all kunskap, aldrig kom fram till en definitiv slutpunkt där jag omfamnade allt.

Ju mer auktoritärt ett samhälle blir, desto mer kommer samhällets auktoriteter, däribland lärarna, att ifrågasättas. Många av oss blir ställda när en grupp konfronterar oss med: ”Vad då, du kan alltså inte svara på den frågan ... och du ska vara lärare!”

Alla auktoriteter borde lära av ståuppkomiker. Var­för? Eftersom komikern profiterar på sina svagheter. Komikern står på en upphöjning, hon har tagit allt talutrymme och hon bestämmer ordningen – då krävs det att hon är lågstatus, annars blir det svårt att få med sig publiken och få lyssning. Och vi människor längtar efter att se andra som vågar vara sina skröpliga jag och dessutom göra sig lustiga över dessa tillkortakommanden. Komikern tar alltså rollen som den misslyckade för att lyckas. En paradox, eftersom de flesta av oss från barnsben får lära oss att just detta är fel beteende om vi vill göra karriär.

Sysslat med standup comedy

Ju tryggare jag har blivit i min lärarroll, och ju mer jag sysslat med standup comedy, desto mer inser jag att det är mina fläckar som ger mig tro­ värdighet inför deltagarna. När jag vågar visa att jag också är ute på en kunskapsresa, då skapas det en atmosfär av: ”Det här gör vi tillsammans.”

Visst, jag som lärare har stakat ut en riktning som vi ska gå, men jag har inte koll på allt som dyker
upp under vägen. Det är mitt jobb att skapa ett till­ låtande klimat, en atmosfär där alla blir sedda och kan utvecklas med gruppen – inklusive läraren. Men inuti den ramen måste jag ha mod att tillåta mig att släppa prestigen och inse att många insikter kommer att komma till mig, kanske insikter som tvingar mig att omforma min pedagogik.