Forskaren: Folkhögskolan har blivit en städgumma

Idéburna organisationer står bakom de flesta folkhögskolor, men utrymmet för rörelsens eller organisationens grundläggande idéer blir alltmer begränsat. I stället möts deltagarna allt oftare av tillrättalagda utbildningar som följer intentionerna i de statliga bidragen.

Den iakttagelsen gör Filip Wijkström, docent i företagsekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm. Han har i många år forskat om det svenska civilsamhällets utveckling och betydelse.

– Tidigare har folkhögskolorna haft en betydelsefull roll som plantskolor för folkrörelsernas blivande aktivister och ledare. Nu har de allra flesta av skolorna avlägsnat sig från den rollen, säger han.

Folkhögskolan som idémotor och ideologisk plantskola står på spel.

En eller fler terminer på folkhögskola kunde ge unga kvinnor och män från arbetarrörelsen, nykterhetsrörelsen och frikyrkorörelsen analytiska verktyg och en språngbräda in i maktens korridorer.

– Numera hämtas företrädare för civilsamhället ofta direkt från universiteten. Att de rekryteras därifrån skulle inte vara något problem om de först studerar på folkhögskola och även har egen erfarenhet från den egna rörelsen – och sedan kompletterade med till exempel statsvetenskap eller företagsekonomi.

Folkhögskolans tre roller

Filip Wijkström pekar på tre viktiga roller i samhället för folkhögskolor och civilsamhällets organisationer: De kan vara en röst för olika intressen eller idéer för att påverka samhällsutvecklingen. De kan erbjuda service som till exempel utbildning eller social omsorg för medborgarna. Och de kan skapa sammanhang och gemenskap mellan människor.

– De senaste decennierna har många av folkhögskolorna släppt sin rörelseförankring och i stället blivit en del av det offentliga utbildningssystemet. De har blivit en städgumma i välfärdsstatens marginaler.

Utvecklingen visar sig bland annat genom ett ökat fokus på kurser och insatser inriktade mot arbetsmarknaden och genom att folkhögskolan blivit en andra chans för de elever som inte klarat gymnasiet. Filip Wijkström framhåller att han inte tycker att en sådan inriktning är fel i sig – behovet finns – men det är viktigt att folkhögskolans huvudmän och företrädare är på det klara med vad som håller på att gå förlorat.

– Om folkhögskolorna i ännu högre grad knyts till det offentliga utbildningssystemet, och om anslagen ännu tydligare kopplas till beställningar av utbildningstjänster, då kommer skolorna i allt väsentligt att bli leverantörer på en utbildningsmarknad.

Är folkhögskolornas själ på väg att gå förlorad?

– På sätt och vis, men det är inte folkhögskolan per se som står på spel, den kommer nog att överleva, utan det är dess funktion som idémotor och ideologisk plantskola – men även som plattform för individer sprungna ur de här rörelserna.

Hur har lärarrollen påverkats av den här utvecklingen?

– Min bild är att den har professionaliserats genom närheten till det offentliga. Lärarna är fortfarande engagerade samhällsmedborgare, men vi har gått från rörelseanknutna ideologer till en mer traditionell lärarroll. Själva rörelsekomponenten i föreningslivet eller bakom den kooperativa idén verkar i många fall vara borta, säger han.

För att inte den egna folkhögskolan ska förbli ett serviceorgan till staten och kommunerna behöver huvudmännen både återta makten och försöka öppna dörren för nya engagerade krafter i samhället, anser Filip Wijkström. Det kan till exempel handla om klimataktivism, att stärka ledarkompetensen hos nya flyktinggrupper eller en teologisk omprövning inom frikyrkorna och Svenska kyrkan för att förbereda församlingarna för ett bredare välfärdsuppdrag.

– Med Tidöpartiernas attacker på folkbildningen och delar av det civila samhället kanske det ändå har uppstått ett gyllene tillfälle. De huvudmän som genom sina folkhögskolor vill påverka samhällsutvecklingen har nu chansen att återta makten över dem. Men då måste de själva stå ideologiskt starka, säger han.

LÄS ÄVEN:

Sverker Sörlin spår i framtiden

”Vi har inte råd att förlora folkhögskolan i förorten”

Folkbildningen: demokratin mellan raderna?