Professorn: Låt inte elever tro att en text kan tolkas hur som helst

På den fyrtionde uppgiften (av femtio) i det danska avgångsprovet i läsning år 2014 frågar man vad novellen ”Se på Kristian” handlar om, eller vad den ”drejer sig om” på danska. ”Se på Kristian”, av Sanne Munk Jensen, är en kort uppbrottsberättelse om en ung man, som i skuggan av sin alltigenom mönstergille äldre bror försöker frigöra sig från föräldrarnas grepp. Han ska flytta hemifrån, men inte ens i den nya lägenheten klarar han att få bestämma var sängen ska stå. I föräldrarnas dominans ligger bland annat den återkommande hänvisningen till allt det riktiga som storebrodern Kristian gör. ”Se på Kristian!” mässar de, även om det till slut visar sig att inte ens Kristian lever upp till föräldrarnas konservativa och högt ställda ideal.

Så vad handlar novellen om? Fyra alternativ ges: frihet och handlingskraft; kontroll och styrning; missbruk och förlåtelse; eller kärlek och tolerans. För att rätt kunna besvara uppgiften räcker det inte att eleven läst texten och förstått händelseförloppet. Texten måste dessutom tolkas som en tematisk representation av ett typiskt mänskligt dilemma. Men vilket? Åtminstone tre av alternativen har något i grunden rimligt över sig. Visst handlar det på något plan om tolerans, men kanske är det riktigare att säga att det handlar om avsaknad av tolerans, det vill säga om avsaknad av tolerant kärlek från föräldrarna. Likaså kan novellen synas tematisera frihet och handlingskraft, men det är trots allt även avsaknaden av dessa ting som berättelsen främst skildrar. Däremot är kontroll och styrning något som novellen specifikt riktar ljuset mot. Kontroll och styrning är således rätt svar. Noll poäng för den som gissar på något annat alternativ.

Den här uppgiften är särskilt intressant eftersom den utgår från att det kan finnas ett korrekt svar på en tolkningsfråga på global textnivå till en skönlitterär text. Många, både lärare, forskare och provkonstruktörer, skulle tveka inför en sådan hållning. Skönlitteratur – den är väl öppen för tolkning? Jo, men inte för vilken tolkning som helst.

Här finns en utmaning för undervisning i mer avancerad textförståelse.

”Det finns ju inget facit”

I skolans läsning tillämpas som regel en generös syn på hur texter ska (eller kan) förstås. Ofta hör man lärare säga ”det finns ju inget facit”. Vi kan inte veta om en tolkning, eller ett sätt att förstå texten, är mer riktig än en annan tycks man mena. Avsikten är naturligtvis pedagogisk. Man vill uppmuntra elever att delta i ett samtal, eller att pröva sig på en tolkning när de besvarar en uppgift, utan att hämmas av tanken på att det de säger eller skriver ska vara fel eller låta dumt. Många elever hämmas mycket riktigt av den tanken. Det pedagogiska syftet är således gott. Men helgar det målet verkligen medlen?

Det finns en överhängande risk att man inte kommer bortom denna reduktionistiska utgångspunkt. Något som i sin tur fostrar en attityd om att skönlitterära texter, som ju är fiktiva, kan tolkas personligt, eller rentav (underförstått) hur som helst.

När Skolverket och ledande skolpolitiker häromdagen presenterade de senaste Pisa-resultaten var det befriande att höra skolminister Lotta Edholm (L) undvika att låsa sig vid en enda förklaring på nedgången. Tvärtom hänvisade hon till behov av tidiga insatser, till kvaliteten på utbildning av lärare, skolbibliotek, skolfrånvaro, sociala och psykiska effekter av användning av sociala medier etc. Man kan säga mycket om delar av hennes slutsatser, men hennes förmåga att både vara självkritisk och förstå att problemet inte kan lösas med en enskild åtgärd skilde henne markant från kombattanterna i den efterföljande debatten i P1:s Studio Ett. Med en vidsynthet som tittade han genom ett sugrör kunde utbildningsminister Mats Persson (L) enbart urskilja skärmarna som boven i dramat. Alltmedan Åsa Westlund från Socialdemokraterna lika enfaldigt hävdade marknadsskolan som den allenarådande förklaringen.

Den enögdhet som präglar den politiska debatten om skolresultaten gynnar knappast kommande generationer av svenska elever. Vi behöver förstå att det är ett sammansatt problem. Det finns sociala faktorer, pedagogiska faktorer och naturligtvis även systemfaktorer av det slag som politiker har möjlighet att påverka.

Tolkningarna måste utmanas

Utan något som helst anspråk på att förklara den så kallade läskrisen vill jag med den här texten peka på en enskild aspekt av undervisningen som skulle kunna förbättras. Elever behöver få lära sig att skilja på dåligt underbyggda och väl underbyggda tolkningar av en text. Jag höll mig till skönlitteratur ovan, men detta gäller även läsning av sakprosatexter. Tolkningar och textförståelse måste utmanas i klassrummet. Idéer måste ställas mot varandra och prövas. Det första eleven kläcker ur sig om texten bör inte accepteras automatiskt eller lämnas okommenterat i ren glädje över att vederbörande alls öppnat munnen.

Låt vara att en text – litterär eller inte – alltid ger utrymme för tolkning. Flera sätt att förstå blir ofta möjliga. Det betyder inte att vilken tolkning som helst är giltig. Eller att den kan motiveras lika bra som en annan tolkning. Texter skildrar ju något. En författare ropar på ett svar från sin läsare, ett an-svar. Texten betyder inte vad som helst. I så fall betyder den heller ingenting. Vilket definitivt inte är sant.

Om elever leds att tro att alla tolkningar är lika goda (ofta uttryckt: ”det finns ju inget facit”) kommer de att misslyckas på nationella läsprov eller Pisa-prov som innehåller komplexa uppgifter av den typ som jag gav exempel på inledningsvis. Men värre än att misslyckas på ett prov är förstås att elever leds att tro att texter inte berättar någonting specifikt och unikt, något väsentligt som är värt att veta, värt att anstränga sig för att förstå.

Därför behöver elever lärare som förklarar både varför det visserligen är rimligt att överväga om frihet och handlingskraft är det bärande temat i ”Se på Kristian”, och varför kontroll och styrning ändå är en mer adekvat beskrivning av vad novellen faktiskt handlar om. Detta reducerar inte texttolkandet till en matematisk övning, och det gör heller inte läsarna till trälar under textens ok, men det höjer ambitionsnivån för elevers textförståelse.

Michael Tengberg är professor i pedagogiskt arbete vid Karlstads universitet och forskar framförallt om läsning och läsundervisning i skolan

• Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Ämnesläraren

LÄS ÄVEN

Pisa: Kraftigt ras för Sverige i matematik och läsning

Pisa-chefens kritik mot svenska elever

Svenskläraren: ”Pisa-tappet behövs för att ruska om”

Matteläraren om Pisa-förklaringen: ”Döljer verkliga orsakerna”