Debatt: Så har en direkt bildningsfientlig skola växt fram

Den här texten har tidigare publicerats på Kulturrådets hemsida.

I skönlitteratur kan elever möta ytterligheter och allt mellan liv och död, glädje och sorg, kärlek och hat, gemenskap och utanförskap, mod och rädsla. En läsare kan resa i tid och rum, till Mumindalen, Narnia och Tornedalen, bara genom att öppna en bok. Om eleverna läser samma text kan de dessutom dela sina tankar och upplevelser med varandra, i både tal och skrift, tillsammans med den läsande läraren. En gemenskap, ett vi, uppstår. Det låter ju alldeles, alldeles underbart med en skola där berättelser, tankar, samtal och skrivande har en central plats. Dock är litteraturen tyvärr förpassad till ett undanskymt hörn, både i läroplanen och skolans praktik. Paradoxalt nog verkar det dessutom vara så att ju sämre eleverna läser, desto mindre läser de i skolan. Eller är det tvärtom?

Ett ständigt mätande

Under drygt tio års tid har lärare levt med läroplanen Lgr11 (numera Lgr22) och varit lojala, nästintill bokstavstroende, till de tre skolmyndigheternas anvisningar. Skolverket har uppmanat lärare att synliggöra lektionens mål och fortlöpande informera vårdnadshavare om elevens kunskapsutveckling. Skolinspektionen har kontrollerat om lärare förklarar läroplanens betygskriterier och om de följer skolans överenskomna lektionsstruktur. Specialpedagogiska skolmyndigheten har uttryckt att elever kan ”läsa med öronen”, ”hitta sitt eget sätt att lära sig” och ”spela spel, chatta och strunta i någon skoldag här och där” istället för att lära sig något om och av Edith Södergran under devisen ”det som är bra för en, är bra för alla”.

Ett ständigt mätande av resultat har formaliserat skolan och gjort bedömning viktigare än undervisning. Byråkratin har gjort intrång på skolans väsen och lärarens allra heligaste, undervisningen, då allt fler lärare vittnar om hur de tvingas följa färdigformulerade lektionsmallar – som om skolan följde löpandebandprincipen. Provresultat, läxförhör och inlämningsuppgifter matas in i digitala lärplattformar och meddelanden skickas hem flera gånger per termin om ”hur det går” för de övervakade eleverna. Det verkar nästan som eleverna kommer till skolan för att visa vad de kan, istället för att faktiskt få lära sig. Rektorer och lärare idag använder uttryck som att ”nå målen” utan att fundera så mycket på vad det egentligen betyder och än mindre hur det påverkar undervisningens innehåll och vilka kunskaper som egentligen bedöms. Elever som har svårigheter att läsa och skriva får inte längre riktad undervisning av speciallärare, utan blir tilldelade en surfplatta med både talsyntes och inläsningstjänst. Skolan skickar sedan eleverna vidare i livet med uppnådda mål då de kan både ”läsa” och ”skriva”.

Bara så blir eleverna läsare

Tillsammans har skolmyndigheternas kunskapssyn, krav och anvisningar, den dysfunktionella läroplanen och huvudmännens resultatfokus i teknokraternas plattformar skapat en direkt bildningsfientlig skola. Ett gift har grumlat lärarnas kritiska tankeförmåga och försvagat självförtroendet. De lärare som har protesterat mot målstyrning, kontroll och kunskapsrelativism har fått betala ett högt pris med dålig löneutveckling och marginalisering. Därför har lärare gjort som byråkraterna beordrat och varit duktiga tjänare eller helt sonika lämnat skolan.

En elev har möjlighet att uppleva, upptäcka, dras med, ta avstånd ifrån, bli arg, glad och ledsen när denne läser en skönlitterär text. Hur ofta får eleverna egentligen uppleva alla dessa aspekter av läsning i skolan? Alltför sällan. Det är nämligen svårt att mäta både kunskap och nytta med läsning av skönlitteratur. Det är kanske inte så konstigt att 81 procent av eleverna i årskurs sex och 87 procent av niorna läser mindre än en sida skönlitterär text om dagen när vi låter det mätbara bestämma agendan snarare än undervisningens och skönlitteraturens innehåll? Att läsintresset sjunker verkar heller inte vara prioriterad fråga av de som bestämmer. Under detta läsår önskar jag därför att lärare själva ägnar mindre tid åt mål, bedömning och kontroll och istället funderar på vilka spännande, läskiga, roliga, gripande, intressanta och omskakande texter eleverna ska få läsa under läsåret. Det är nämligen endast genom att faktiskt läsa och låta litteraturen ta plats i skolan vi kan göra eleverna till läsare.

Fredrik Sandström är svensklärare på högstadiet på Gäddgårdsskolan i Arboga, redaktör för Lektionsbanken och krönikör i Ämnesläraren

• Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Ämnesläraren

LÄS ÄVEN

Sandström: Svensk skola har kollapsat och politikerna är helt vilse

Sandström: Skolans nya ABC gör mig dyster

Sandström: Läsa på lektionen – men vad ska vi bedöma då?

Sandström: Skolan förstörs av läroplanen

Sandström: Utan läromedel förlorar alla riktning

Sandström: Det är debatten om skolan som mördat den