Därför är det viktigt att lära sig skilja på de och dem
Svenska so språk Att lära elever skilja på ”de” och ”dem” är en fråga som engagerar många lärare. Vissa tycker att man ska byta ut orden mot talspråkets ”dom”. Andra anser att det är viktigt att eleverna får koll på när de ska skriva vad. Vår krönikör Charlotta Hemlin är en av dem.
Ett av de vanligaste språkriktighetsproblemen är när man ska använda orden ”de” och ”dem”. Förmodligen finns det inte en enda svensklärare som inte har justerat sina elevers uppsatser på grund av det här grammatiska snedsteget.
Charlotta Hemlin, krönikör i Ämnesläraren och gymnasielärare i svenska och svenska som andraspråk på Westerlundska gymnasiet i Enköping, berättar om en av många "de och dem"-missar hon har stött på – även i professionell text.
– Till och med Gustav Fridolin skrev fel i sin bok ”Morfar skrev inga memoarer” året innan han blev utbildningsminister, säger hon och skrattar lite.
Och då ska det också tilläggas att hans bokförlag har korrläst manuset ett flertal gånger.
Därför krånglar det
Även i skolans värld råder det skilda meningar om hur viktigt det är att lära eleverna att skilja på ”de” och ”dem” och titt som tätt blossar debatten upp i sociala medier. Kanske borde man lösa problemet genom att låta elever använda talspråksvarianten ”dom” även i skrift? Absolut inte, menar Charlotta Hemlin som skämtsamt beskriver sig som en språkpolis.
– Grunden till det här problemet är ju förstås att man använder ”dom” som talspråk både för ”de” och ”dem”. Jag tycker att det är jätteviktigt att lära elever att veta när man ska använda det ena eller det andra. Man behöver ju göra skillnad på subjekt och objekt i skriven svenska annars kan det bli missuppfattningar, säger Charlotta Hemlin.
"Läraren älskar dom"
Ett konkret exempel hon lyfter är meningen "Läraren älskar dom", där det är oklart vem som egentligen älskar vem.
– Det är viktigt att kunna utläsa om det är läraren som är subjekt och utför verbet älskar eller om läraren är (direkt) objekt och blir utsatt för verbet, det vill säga älskandet, säger hon och ger facit.
Läraren älskar dem=läraren är den som sprider kärleken.
Läraren älskar de=läraren är den som får kärleken.
Kärlek eller inte, svenskläraren är i alla fall tydlig med vad hon tycker.
– Vi lärare kan inte bara släppa efter för att något är lite svårt. Och hur svårt kan det egentligen vara? säger Charlotta Hemlin.
Men hon backar genast ett steg från sin retoriska fråga, för det är ju uppenbarligen svårt. Åtminstone i vissa lägen.
– Vanligtvis brukar det krångla till sig när man inleder en mening med objektet, eftersom man oftast börjar en mening med subjektet. Då skriver eleverna ”de”, men det ska vara ”dem”.
– En bra regel för att undvika förvirring, när man blir osäker, är att tänka på hur man använder ”jag” och ”mig”, vilket vi aldrig gör fel på. Jag=de och mig=dem.
Inte bara en generationsfråga
Men, betonar Hemlin, okunskapen kring ”de” och ”dem” är inte bara en generationsfråga. Det har blivit sämre över tid, även hos vuxna, trots att vi skriver så mycket i dag, särskilt i sociala medier.
– Jag tror att det beror på att vi inte har haft så mycket explicit grammatikundervisning de senaste decennierna. Dessutom läser vi inte lika mycket skönlitteratur och tidningstexter, säger hon.
Så lär du eleverna att göra rätt
Här är Charlotta Hemlins tre bästa tips.
- Testa med they och them
- Prova att säga meningen på engelska.
- Översätter du dom till they? Skriv de. Exempel: They are all my friends. Alltså: De är alla mina vänner.
- Översätter du dom till them? Skriv dem. Exempel: I love them all. Alltså: Jag älskar dem alla.
- Testa med jag och mig
”Översätt” meningarna till jag och mig.
Jag=de och mig=dem
Exempel: Jag förlorade spelet, så det är synd om mig.
Översatt: De förlorade spelet, så det är synd om dem.
- Om du ändå är osäker
Skriv ”de” så är chansen störst att det blir rätt.
LÄS ÄVEN
Sandström: Lägg fokus på det centrala innehållet när nya läroplanen införs
Debatt: Hur ska eleverna utveckla sin läsförmåga i en skola utan böcker?
De och dem ständigt på tapeten
Tävling! Hur hård språkpolis är du?