Kultförklarad humorstjärna om rollen som lärare

Klädd i brun polotröja, vida svarta manchesterjeans och gula sneakers står Olof Wallberg framför klassen. Det är samhällskunskapslektion om demokrati och diktatur och läraren visar upp ett tidtagarur och säger att han startar klockan: Nu. Han ber eleverna att lägga mobilerna i sina väskor: ”Väskan, väskan, väskan.” Så presenteras gästerna från tidningen Ämnesläraren och någon frågar om det har att göra med att han var borta i början av terminen. ”Nja, jag var på tv-inspelning.” En elev ber honom att berätta vad det är för tv han har gjort. 

”Bara för att de är här från tidningen så kan jag säga det, kort, på tio sekunder. Det är en humor­serie som kommer att sändas nästa år. Ni får titta på det på Sveriges Television. Men det dröjer. Det är färdiginspelat, nu ska det bara klippas”. 

”Coolt”, säger någon och Olof Wallberg replikerar: ”Ja, eller jättepinsamt. Det får vi se. Man måste våga här i livet, eller hur?”

Lektionen drar i gång och Olof konstaterar att det är bra att anteckna. ”Vi värmde upp i går med att prata om tre olika typer av makt.”

Jobbar på skolan där Varanteatern bildades

Cirkeln är sluten för Olof Wallberg. Det var här på Polhemskolan i Lund han själv gick i gymnasiet och det var här han träffade de andra i det som blev Varanteatern. Fem av dem, däribland Olof, gick på samhällslinjen i skarven mellan 1980- och 90-talen. Deras första uppsättning, utöver skolspex, gjordes i aulan på Polhemskolan, efter att de lämnat skolan. 

Genombrottet, utanför Skåne, kom genom de två säsonger av Varan-TV som sändes på SVT 1997 och 1998. Åren efter spelade de på festivaler och turnerade och fick som synthbandet Tyskarna från Lund en hit sommaren 2002 med ”Global Fussball OK!” 

Men åren gick, de fick inte göra en tredje säsong av Varan-TV och de lever i dag, ”vanliga gubb-liv” som Olof uttrycker det, alla utom David Wiberg som bland mycket annat är skådespelare och författare. 

– Jag tänker på den tiden, de åren, som ett kärt ungdomsminne, särskilt alla föreställningar. Jag känner stolthet även om jag också skäms för mycket. Men vi trodde nog att det skulle förbli så, bara ett minne, säger Olof Wallberg.

Vi är inte de där sju gymnasie­killarna längre, vi är vuxna människor nu.

Han beskriver humorgruppen, som blandade högt och lågt, som underdogs i humorlandet Sverige. Den känslan har spätts på sedan de pausade. De är aldrig med när svensk humor ska summeras. 

– Ja, då blir man lite bitter, då blir man lite irriterad och så sms:ar jag till någon annan i teatern: ”Det är ju fan att …” Något riktigt gubbigt. 

Samlade ihop fyra miljoner

Olof Wallberg ler brett när han säger det där om bitterheten och gubbigheten men ändå, något grodde hos dem och tog fart när David Wiberg föreslog att de skulle göra något tillsammans igen. De bestämde sig för att genom Kickstarter be om pengar för att kunna göra en ny tv-serie. De fick ihop över fyra miljoner kronor och för att göra en lång historia kort så fick de med sig SVT på tåget och har spelat in en tredje säsong.

– Det är klart att man var orolig över att vi skulle fastna i gamla konflikter och spår men vi är 25 år äldre och har alla lärt känna oss själva mycket bättre, vi har insett våra dåliga sidor och har fått nya goda sidor. Vi är inte de där sju gymnasie­killarna längre, vi är vuxna människor nu. 

Olof Wallberg har alltid tyckt att det har varit roligt att spela teater och stå på scenen. Han drömde om att bli popstjärna och han har spelat i flera band genom åren. Men först nu håller han på med en soloskiva som produceras av Carl-Johan Fogelklou från Mando Diao. 

Krokig väg till läraryrket

Om att han ändå inte blev popstjärna (än så länge) säger han att det inte var ett självklart val att bli lärare men att det kanske ändå var det. Med den lite kryptiska kommentaren menar han att mamma var lärare och kanske just därför ville han inte gå samma väg som hon. Det fanns ett motstånd. Men samtidigt läste han samhällsämnen och historia på universitetet på 1990-talet. Det var ett sätt att överleva ekonomiskt, med CSN-pengarna, men det var också ett sätt att göra något han var intresserad av.

Jag är ganska traditionell som lärare. Jag gillar att ha genomgång och föreläsa.

Efter en satsning på att bli vetenskapsjournalist och sedan en period som vikarierande musiklärare, bestämde han sig för att läsa pedagogik och när han väl undervisade i ”sina” ämnen kändes det skitbra. Via några nyttiga år på högstadiet sökte han sig till Polhemskolan. 

– Jag är ganska traditionell som lärare. Jag gillar att ha genomgång och föreläsa. Men jag försöker inkludera klassen i dessa genomgångar. Det är en del av yrket som jag tycker är rolig och sen fattar även jag att man kan somna, som elev, säger Olof Wallberg och visar upp klockan som han använder i klassrummet.

Ställer krav och stöttar

Han berättar om hur han, i sin roll som lärare i historia, har inrett tre klassrum med tidslinjer och bilder så där går han runt i historien. Det gör det mer lättfattligt menar han. 

– Jag ställer också hårda krav. Men jag är snäll och stöttande i sadismen, jag har en mjuk piska.

När Olof Wallberg skojar, med ett fniss, om den mjuka piskan gör han ett vinande ljud och drar snabbt med handen i luften.

– Jag jobbar mycket med att man vet precis vad det är för provfråga som kommer. Det får man reda på redan under den första lektionen. Sen kommer det genomgångar där jag hela tiden knyter an till den provfrågan, som är som en riktig universitetstentamensfråga. Jag finns som ett stöd för att eleven under de här veckorna ska skapa en text som hen ska reproducera på provtillfället. Det är mitt koncept och jag tror att kunskapen varar längre då, säger Olof Wallberg och fortsätter: 

– All forskning de senaste åren pekar på att eleverna måste veta vad det är de ska lära sig. Det gäller att vara tydlig. 

I klassrummet diskuterar de makt, inkludering, dödsstraff och mänskliga rättigheter. Och framtidsplaner. 

”Jag har en fru som jobbar inom arkitektur och stadsbyggnad, med mänskliga rättigheter. Med hur olika grupper ska känna sig inkluderade i staden. Sånt kan man jobba med, förstår ni! Jag bara säger grejer ni kan jobba med."

Fyra röster om Olof Wallberg

Anders Hallerhed, lärare i samhällskunskap, historia och medier och kommunikation på Polhemskolan:

”Olof sitter intill mig i lärarrummet och det trivs jag med varje dag. Förutom att han är en ovanligt social och trevlig person delar vi samma engagemang för god planering. Vi har redan tidigt på terminen järnkoll på våra kurser och jag tror att Olof skriver under när jag travesterar Ingmar Bergman: ”Klart att jag improviserar, men enbart när jag har en god planering att stå på.” Olof brinner för att utbilda och blir riktigt lycklig när han märker att klasserna förstått och börjat tänka vidare. Han är också en estradör av stora mått, vilket han inte minst brukar visa på skolavslutningarna. Imponerande sångröst!”

Aakash Shrestha, 16 år, elev på Polhemskolan:

”Han är en mycket entusiastisk person. Han lär ut väldigt bra. Han försöker alltid demonstrera, med sina händer. Det är en väldigt rörlig person, en mycket bra lärare. I början tyckte jag att han var rätt så konstig, med hur han rör sig och så. Han är väldigt högljudd. Men bra.”

Magnus Thomson, medlem i Varanteatern och destinationsutvecklare på Visit Varberg:

”Jag upplever Olof som en varm humanist som sätter kollektivet före jaget. Min uppfattning är att Olof alltid varit mån om, och intresserad av, grupprocesser något som vuxit sig starkare genom åren. Hans förmåga och obändiga vilja att förstå individer med olika verklighetsuppfattningar än hans egen gör honom för mig intressant som vän, humorkollega i Varanteatern samt som musikartist. Det är häftigt att höra honom brinna så för läraryrket och dess möjligheter och utmaningar.”

David Wiberg, medlem i Varanteatern, författare, skådespelare och utbildad arkitekt:

”Som sångare i bandet Kobjers cowboys var Olof något av en kändis i Lund när vi började i samma gymnasieklass. Han var utåtriktad och rolig och fick snabbt vänner i klassen, åtminstone som jag minns det. Jag skulle beskriva Olof som en varm, rak, rolig och generös person med en otrolig musikalisk och scenisk begåvning. Det händer att vi ryker ihop ibland när vi samarbetar, men vi blir snabbt vänner igen. Sådant är ovärderligt, både ur ett professionellt och ett privat perspektiv.”