Berg- och dalbana för det lilla stora gymnasieämnet

Vilken resa psykologiämnet har haft i skolan: En riktig berg- och dalbana.

– På 1990-talet var det i stort sett försvunnet. Det hade blivit helt tyst om ämnet, borta ur styrdokumenten, borta ur lärardebatten.

Ebba Christina Blåvarg har gjort en pionjärinsats i sin avhandling ”Psykologi på schemat” som hon nyligen lade fram vid Stockholms universitet. Andra skolämnen har sedan länge fått sin historia skriven, men först nu har det blivit psykologins tur.

– Jag kallar det för ”ett stort litet ämne”. Det tar inte upp mycket plats i schemat, men har funnits länge och är det största icke-obligatoriska ämnet på gymnasiet, cirka hälften av alla gymnasieelever läser det.

Tre sorters källor

Hon tog sig an ämnets historia genom att granska tre olika typer av skriftliga källor: läroplaner, läromedel och den lärardebatt om ämnet som förekommer i exempelvis ämnesföreningar.

Tidigt slogs hon av något som präglat ämnet hela tiden:

– Det är en stor skillnad mellan vad som står i läroplanen och vad som står i läroböckerna. Och kopplingarna till högskolornas psykologiforskning har varierat kraftigt.

På 1960-talet var det – manliga – professorer eller blivande professorer som skrev läroböckerna. Då låg böckerna också närmare den tidens vetenskapliga forskning.

– Det handlade mycket om experimentella test, om det observerbara, om vad som gick att mäta. Inget handlade om människans inre upplevelser, inget om den personliga utvecklingen.

Dramatisk föränding 

Men det skulle snart komma att ändras. Ebba Christina Blåvarg konstaterar att den största och mest dramatiska förändringen av ämnet skedde på 1970-talet.

– Då exploderade marknaden för läroböcker. Ämneslärare eller representanter för andra professioner började skriva dem, det kom in många fler beskrivningar av ämnet.

Då skrevs också en ny ämnesplan, helt i linje med samtidens strömningar som handlade om att göra upp med auktoriteter och gamla sanningar.

– I fokus stod i stället personlig utveckling och människans egna erfarenheter. Ämnets vetenskapliga sida fick träda tillbaka.

Det nya tänket började utmanas på 1980-talet och på 1990-talet kom sedan det stora bakslaget. Psykologiämnet slutade omnämnas. Varför?

– Svårt att säga bestämt, men ämnet hade blivit vildvuxet, hamnat långt från den psykologiska forskning som bedrevs på universiteten. Som skolämne hade det kommit nära det personliga och terapeutiska.

Stort ämne men ont om tid

Under 2000-talet har ämnet mer försökt hitta en mellanväg – men framför allt har det växt i omfång, inte minst vid ämnesrevisionen av gymnasieskolan 2000. Fler inriktningar har tillkommit, som kognitionspsykologi, biologisk psykologi och socialpsykologi.

Nu måste väl utmaningen främst vara att hinna med något vettigt av de få timmar man har?

– Jo, så är det, eftersom ämnet har vuxit sig så stort och den schemalagda tiden är så kort så måste ännu mer väljas bort än tidigare.

Ebba Christina Blåvarg önskar att ämnet skulle ha fler timmar och vara obligatoriskt för alla på gymnasiet.

Borde det vara obligatoriskt i grundskolan?

– Redan i förskolan! Varenda sekund finns psykologin med oss: när vi känner glädje, blir arga, upplever sorg. Det är grundläggande emotioner. Vi lär barnen om blodomloppet, varför lär vi dem inte mer om detta?

Den växande psykiska ohälsan hos unga är väl också ett argument?

– Precis, och då borde undervisningen börja med psykisk hälsa: Vad är det som får oss att må bra? Det måste eleverna lära sig.

Nya ämnesplaner kommer att tas fram under våren, hon deltar själv i arbetet med dem som gäller psykologi.

– Jag har förhoppningar, men jag vågar inte säga något än.